Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iDUN
m
■its**.
abessinerna före sig i kolonien. De skulle
möta Menelik på hamnkajen i Massana. Det
var endast att sända dem till döden.
Hon läste ock, att abessinerna sköto på
officerare. De lågo och siktade på deras
blåa rangmärke och plockade ned dem från
backsluttningarna, då de ryckte fram med
sina soldater.
Och det var så mycket grymheter och
förfärligheter, som desse svarte begingo,
deras kvinnor plundrade de döde och styc-
kade dem.
Det var slut med henne. Hon var för-
skrämd.
Nino sköt toppmössan tillbaka och frå-
gade, hvad hon hade trott, att folk gjorde i
krig. Hade hon ej tänkt sig, att de döda-
bar ju nu en ljus uniform af gulgrått linne
med ett blått band öfver bröstet. Det var
detta blåa band, som de svarte hade till
skottafla.
Han måste genast in igen till sina solda-
ter. Kunde hon då ej få träffa honom på
hela dagen? Jo, de skulle äta frukost till-
sammans vid ett-tiden. Han kunde komma
ifrån två timmar då. Så stämde de möte,
och han skyndade bort.
Det var en dag. Nino och hon gingo
och satte sig på en bänk nere i »villan»,
medan de väntade. Hon gjorde ingenting
annat än frågade Nino, hvad hans klocka
var. Och då hon nu var ensam med Nino,
var hennes ansikte stelt och blekt som en
af statyernas, som stodo rundt om dem,
Hon tog löfte af Nino, att han ej skulle
lämna henne. Inte lämna henne på hela
dagen.
»Nej då, Teresa.»
Han var också med om frukosten. Löjt-
nant Ugo beställde ett enskildt rum, och så
åto de tre tillsammans.
Till en början var Teresa munter, all-
deles sådan som hemma. Nino tänkte, att
hon ville kasta hört all sorg för dessa två
timmar. Hon var till och med mycket munt-
rare, än hon brukade, hon koketterade för
löjtnant Ugo, tills han blef alldeles yr. Och
hon tillät, att han kysste henne. Nino såg
ned i tallriken, men han märkte det ändå.
Han såg ibland på henne, och hans små
grå ögon tiggde om att få gå. Men då
kom hennes hand, som var alldeles kall
och skälfvande, smygande under bordet och
des där? Nej, hon visste ej hvad hon trott.
Hon hade ej tänkt detta.
Så kom ett bref från löjtnant Ugo, däri
han sade henne farväl. Han skulle resa nä-
sta natt.
På natten voro hon och Nino på väg till
Neapel. Hvad skulle hon göra där? Nino
trodde, att hon ville se sin fästman än
en gång, innan han reste. Själf hade hon
visst ej så klart för sig hvarför hon for,
men hon kunde ej låta vara. Och ingen
annan än Nino hade hon velat hafva till
sällskap.
På morgonen, då de kommit till Neapel,
sökte hon upp sin officer i kasernen. Han
kom ut emot henne, yr och brådskande,
men synbarligen smickrad och rörd, öfver
att hon kommit för att säga farväl. Hon
blef dödsblek, då hon fick se honom. Han
och hennes ögon tycktes ej se mer än deras.
Nino frågade henne, hvarför hon satt så och
stirrade. Hon sade, att hon satt och såg
på hans lik. Hela natten hade hon sett
honom ligga död i en bergskrefva, och hon
hade äfven sett de svartes gamla kvinnor,
som skyndade till för att plundra och stycka.
De styckade ju liken därborta.
Det var omöjligt för Nino att säga nå-
got, som kunde trösta. Alla skulle ju icke
falla, sade han, och löjtnant Ugo, som var
så tapper, skulle nog reda sig mot barba-
rerna.
Hvad hjälpte det att vara tapper, sade
hon, då fienden låg gömd i snåren och sik-
tade på det blå bandet. Hade Nino sett
det blå bandet? Hvarför var det blått, det
mördarbandet, hvarför var det ej rödt som
blod?
lade sig på hans och höll honom kvar.
Löjtnanten fann honom nog mer än öfver-
flödig, men hon ville tydligen ha honom där.
Det var både Asti spumanti och Lacry-
mæ Christi, och Nino drack, som han aldrig
druckit förr. Men han lyckades hvarken
att göra sig döf eller blind.
Plötsligen, då Nino tänkte sig, att löjt-
nant Ugo borde vara smått tokig af hennes
ögonkast och hennes kyssar, lutade hon sig
emot denne och frågade skälmskt, om han
ej kunde låta bli att resa. Kunde han ej
draga sig tillbaka? Nu, sade hon, skulle
det bli så långt till, innan de finge gifta sig.
Han skrattade åt henne. Nej, han kunde
ej komma undan.
Kunde han ej bli sjuk? Göra sig sjuk?
(Forts, å sid. 39).
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
