Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Julnatt I8?0.
var vid Paris’ belägring. — Den signade
natt gått in,
den natt, som till helig kärlek vill stämma hvart
mänskligt sinn’,
den natt, då en gång till världen Han kom —
vår Messias — blid,
med hägnad för trötta sinnen, med ljus, med fräls-
ning och frid.
De glimmande stjärnor blickade sorgsetfrån fästet ned,
där undrande fram de gingo i natten sin tysta led,
blott nöd och villa de sågo, blott lidande, hat och
ve —
Var det väl en julnatt detta ? så hviskande sporde de.
Där lågo de båda härar. — I tvänne månaders tid
belägringen räckt under häftig, ihärdig, oafgjord strid.
— Nu hade i nattlig timma därhän öfver snö-
täckt hed
de preussiskaförposter hunnit helt nära de franska led.
Ett dämpadt »wer da»? där hördes, ett sakta »qui
vive?» också,
och skott mellan bägge linierna växlades då och då —
Mot midnatt led det, ur fjärran en kyrkoklocka där
ljöd,
högtidligt klang hon och stilla, till midnattsmässa
hon bjöd.
När ljudet dött bort, det följde en tystnad så un-
dersam. —
Dä trädde från franska lägret mot fienden hastigt
fram
en högrest gestalt —- han böjde sitt hufvud till bön
— och gladt
se’n steg frän hans läppar klangfullt och mäktigt:
»0, helga natt...»
Så härligt tonade sången, man lyssnade andlöst på,
dess ljufva, konstlösa allvar kom hvarie hjärta att
slå,
till fjärran hemmet gick tanken och hågen vardt vek
därvid,
— där drog ett skimmer af lycka, en fläkt afjul-
nattens frid.
Knappt sista tonen förklingat, förr’n hän från preus-
sarnes led
där kom ur dunklet en skepnad fram öfver snöljus hed;
han stannade — genom tystnaden trängde så varmt
och klart
en julpsalm — det ljöd så trosvisst, så sällsamt
och underbart.
Och grofva händer där knäpptes och ögon fuktades
då —
de bägge fiendtliga linier godt kunde hvarann förstå,
i tanke och känsla de möttes i julnatt en kort mi-
nut —
En timma därefter växlades kulor igen som förut. —
En suensh huinna.
–––––––––- *—-—
ÄNDåKÖM PÄiåLEM
Af Mathilda
f
å Skånes låga och sanka sydkust, mellan
Ystad och Falsterbo, ligger ett gammalt
slott. Det ligger i en stor, grön trädgård,
där själfva jorden är fuktigt grön som våt
mossa, och dammarne och kanalerna, öfver
hvilka gå svängda broar af öfvergrodd,
svartnad marmor, äro fulla af ljusa, gröna
vattenväxter, som blanka och saftiga frodas
i det grunda, stillastående vattnet. Och
hela trädgården är full med äppelträd —
låga och knotiga, böjda till jorden af den
eviga sydvästvinden, med lummiga grenar,
tyngda af skära blommor och grön kart.
Öfver dem reser sig det grå slottet, för
vittradt och fallfärdigt, men stolt likväl —
ja, jag talar ju om det, som det var år
1820! — med sina höga spiror, fram
springande karnapper och smala, hvälfda
fönster, halft dolda af murgröna.
Och öfvor slottet och den gröna träd-
gården skiner en tidig majmorgons klara
solsken. Det flyter in genom den öppna
förstugudörren i en bred ström och kastar
glans af guld och silfver öfver de slitna,
ljusgula halmmattorna på det röda tegel
stensgolfvet.
Men längst borta i hallen, där solen icke
kan nå henne, sitter fröken Mariana. Medan
den ena bara armen slappt hänger ned
öfver ekstolens mörka karm, stöder hon den
andra armbågen mot knäet, och hakan
hvilar i hennes hand. Hon är läng, litet
spenslig, i sin hvita klädning, som snäft
sveper sig om knäna och mjukt faller öfver
fotternas slitna, rödaktiga skor, så att blott
den ena lilla spetsen synes. Ansiktet är
nästan ett barns: litet, ovalt, med stora
ögon, en smula blekt under det yppiga,
varmt bruna håret, som glanslöst skiftar i
rödt och, högt uppstruket, vågar sig öfver
den smala pannan.
Alla de öfriga — hennes far, den gamle
öfversten i uniform och gammaldags stång-
piska, med gul och blå broderad krage
ända högt upp på de mörkröda kinderna,
hennes moder i grön cachemirs-schai och
guldstickad turban, samt bägge systrarna i
prickiga musslinsklädningar och blommor
på hattarne — de ha allesammans nyss
kört från gården i den kanariegula berli-
naren med de fyra bruna spannhästarne.
Alla, utom hon, skola de vara med om
balen på rådhuset, som staden gör för att
fira länets nye höfding. Hon tänker sig
färden i solskenet längs de krokiga, sandiga
vägarne, ännu fuktiga efter nattens regn,
hon ser postiljonen på framhästen vända
sig om med handen för ögonen och speja
efter den unge grefve Sommerfelt, som
naturligtvis också är på väg till balen.
Hon vet, att de skola rasta och äta frukost
i gästgifvaregården bredvid kyrkan — hon
har själf hjälpt till att packa in höns-
pastejen och maderan i vagnslådan. Och
nu, medan hästarne spännas ifrån och Lucie
och Sophie under sina nya parasoller sedigt
Mailing.
spatsera fram och tillbaka i värdshusträd-
gårdens smala, buxbomkantade gångar, så
kommer ändtligen den unge grefven. Han
tar sin hatt af för damerna — hon kan se
honom böja sig fram öfver fuchsen, rak
och ståtlig, med guldnålen i den styfva
halsduken, och hon kan höra honom ropa
öfver häcken: »Men fröken Mariana? Hvar
är då fröken Mariana?»
Och så börjar pappa förstås strax berätta
den dumma historien om, hur hon —
Mariana — gaf sin syster Lucie en örfil, så
att kinden svullnade ända upp till ögat, för
det . . . för det . . . Ja, hvarför egentligen?
Fröken Mariana småler plötsigt trotsigt
där hon sitter. De tro nu allesammans så
fullt och fast, att hon slog sin syster för
det att Lucies balklädning hade två garne-
ringar och hennes bara en. Nej, ack nej I
Men grefve Sommerfelt, som alla flickor tyc
ka »bäst om», för det att han är vacker som
en ung gud och rik och god som en furste,
han blef dömd att kyssa Lucie i pantleken
—- och han gjorde det! Därför gaf fröken
Mariana sin syster en örfil.
Och när nu alla skålar vid den stora mid-
dagen blifvit druckna: för hans maj:t konun-
gen, för kronprinsen, för hedersgästen och
för damerna, så . . . Ja så skola de börja
att dansa! Hon vet, att he!a salen är prydd
med gröna guirlander mellan lampetterna
och rosetter i de svenska färgerna — hon
har själf bundit ett par af dem och offrat ett
högblått sidenskärp för den skull — och
grefve Sommerfelt har för länge sedan bedt
henne dansa den första kadriljen med honom.
Men nu — nu dansar han den väl med
Lucie i stället!
När fröken Mariana kommit så långt i
sina bedröfliga tankar, sitter hon först och
stirrar ut framför sig på solstrålen, som
växer sig bredare och bredare på tegelstens-
J .
L
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
