Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
vti’jtfll
■f—ÿjôf
BST CjÄWtÄ 3i-0¥TET
ViÄ
stod och såg ned i sin hatt — »ni
kunde väl icke ...»
Han tystnade tvärt.
Fröken Mariana teg också litet,
men då nyfikenheten bief henne
öfvermäktig, sade hon skarpt:
»Hvad är det, som jag inte
kunde?»
Han såg upp på henne och
de kommo bägge två till att
skratta. Därpå sade han beslut-
samt med de mörka ögonen
rakt i hennes:
»Ni kunde väl icke sitta bak
på min häst — bara tills vi’hinna
upp de andra?»
Fröken Mariana stod med hän-
derna på ryggen och _ hufvudet på
sned. Hon såg ned på sina rödslitna
tåsnutor, medan hon svarade:
»Jag kunde nog ...»
Han blott betraktade henne — bedjande,
afvaktande, och tordes ingenting vidare
säga af fruktan för att hon skulle få lust
att säga emot.
»Och min klädning kunde ni ha i ett
knyte framför er,» funderade fröken Ma-
riana Därpå beslutsamt, med en kort nick:
»Nu går jag upp och klär om mig.»
Hon vände sig om i trappan, och ögonen
strålade under de halfsänkta ögonhåren,
medan hon tittade ned på honom öfver
ledstången
»Hvad tror ni, Lucie och de andra skola
säga?»
Han såg upp på henne — plötsligt djärft
— och lade handen på hjärtat:
»Jag vet precis på pricken, hvad de
skola säga. Yill ni veta det?»
Hon fick rysligt brådt om att komma
uppför trappan, men uppe på svalen hörde
han henne skratta.
Den unge grefven satte sig i stolen och
väntade och stirrade i sin tur på solstrim-
man, som kröp längre och längre fram på
golfvet. I dammet på stenarne skref han
med sitt ridspö M. 8. och därpå mera be-
stämdt: Mariana Sommerfelt. —
Men de fyra gamla bruna trafvade i
sakta mak med familjekarossen framåt vägen.
Pappa tog sig en förmiddagslur och Lucie
och Sophie, som sutto på baksätet, stucko
alltsom oftasthufvudenagenom fönstren för
att se ut.
Så frågade söta mor i sitt hörn :
»Se ni den unge grefven?»
golfvet — stirrar stadigt, utan att blinka,
tills ögonen på en gång bli röda och fulla
af tårar och hon till slut sätter bägge
händerna för ansiktet, böjer hufvudet djupt
ner mot knäna och brister i gråt.
Men på den andra sidan af slottet, som
vetter mot den öfvervuxna, stenlagda går-
den och den gamla poppelallén, rider just
nu en ung herre in genom porten, som dag
och natt öppen hänger och dinglar på sina
rostiga gångjärn. Han rider på en jätte-
stor fuchs, har nankinsbyxor och stöflar
med gula kragar. Och under den höga
hatten har han e1t käckt, väderbitet ansikte
med mörka ögon och mörkt kindskägg.
Han binder sin häst vid den fallfärdiga
porten, träder in i den stora förstugan, som
går midt igenom huset, och ... Är det
verkligen fröken Mariana, som sitter där
allena och gråter?
»Fröken Mariana!»
Fröken Mariana reser sig upp och torkar
ögonen med baksidan af bägge händerna.
»Men, fröken Mariana, hvarför är icke
fröken på väg till balen?»
Fröken Mariana tiger.
»Ville . . . ville fröken kanske icke följa
med?»
»Tille?» upprepar fröken Mariana kränkt.
»Om jag ville! Jo — men de andra ville
bara inte ha mig med.»
»Det var kanske icke plats i vagnen,»
insinuerade kavaljeren höfligt.
Fröken Mariana tänker ironiskt på den
gula karossen, som rymt hennes farmors
stora paniers, men hon säger också, att
hon tror nog det icke var plats.
Grefven ser på fröken Mariana och frö-
ken Mariana ser på grefven. Så säger han
plötsligt :
»Men, fröken Mariana, kunde vi inte
. . . jag menar . . . Fröken Mariana, vi ha
nu känt hvarandra så länge! Er fru moder
kunde visst omöjligt ha någonting emot,
att jag körde för er till balen? ...»
»Nej,» sade fröken Mariana dröjande,
»det kunde hon väl icke. Men» — hon såg
upp och sade det, utan att se ut som om
hon skämdes det ringaste — »våra vagnar
äro allesammans sönder.»
»Så kunde ni rida •—• på den gamla
grå? . . .»
»Det kunde jag hellre,» sade fröken
Mariana eftertänksamt, »men Lucie har
vrickat frambenet på henne.»
»Ni kunde väl icke» — den unge herrn
»Nej, söta mamma, inte ännu.»
Och därpå:
»Lucie, fråga Lars Anders på bocken,
om han ser honom.»
»Lars Anders ser honom heller inte, söta
mamma, och inte heller lille Fredrik.»
Tills en gång, när söta mor kom med
samma fråga, Lucie ändtligen svarade:
»Jo, nu ser jag honom . . . men . . .
men ... Nej, det är visst icke grefven.»
Sophie sträckte halsen ut genom sitt fön-
ster: »Jo, Lucie — det är grefven, men ...»
»Men?» frågade söta mor i spänning.
»Men — nej, mamma, det kan omöj-
ligt vara han, för han har ingen betjänt
och han har . . . han har ett fruntimmer
bakpå hästen!»
»Prat! Du ser dubbelt. Fråga Lars
Anders, om det är grefve Sommerfelt.»
Sophie ropade och hela ekipaget stannade
midt på landsvägen. Lars Anders, lille
Fredrik och bägge de unga damerna satte
händerna öfver ögonen och tittade ut i
solskenet. Ryttaren kom närmare och när-
mare.
»Nå?» frågade söta mor ännu skarpare
inifrån karossen. »Lars Anders, är det väl
grefve Sommerfelt?»
»Ja, det är, gu’ hjälpe mig, grefven själf,»
svor Lars Anders. »Och så är det ...»
»Hvem i herrans namn är det?»
Söta mor såg genom fönstret bekymrad
ut på Lucie, som plötsligt blef blek.
»Och så är det fröken Mariana,» af-
gjorde Lars Anders lika tvärsäkert.
När den länge väntade grefven långsam-
mare och långsammare närmade sig med
sin reskamrat, som en smula blek tryckte
sig intill honom, hade hela familjen stigit
ur vagnen och inväntade dem midt på
landsvägen. Pappa svor på, att den, som
hade komprometterat hans dotter, skulle
— som han sade — »ta mig tusan äkta
henne inför Gud och världen», och Lucie
satt i landsvägsgropen och grät sin bal-
näsduk alldeles våt.
Hon torkade först ögonen, när söta far
i glädjen öfver förlofningen, som han smick-
rade sig med att ha »framtvingat», lät
kusken draga upp den gamla maderan och
den unge grefven, som var så vacker, så
rik och så god, ännu en gång galant och
broderligt kysste sin svägerska på den
svullna kinden.
(Illustratör : Ottilia Adelborg.)
■QJ+se–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
