Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
g mm irnax
■ ängst ut, där skärgården slutar
1—„ och öppna hafvet tar vid,
du finner en väldig klippa,
polerad af böljornas strid.
Ej grässtrå ur remnorna skjuter,
ej alfågeln häckar där —
nej, allting så tröstlöst öde
bland spolade hällar är.
Respekt för den mörka klippan
så lots som skeppare har,
och aldrig i lä där ligger
ett segel för natten kvar.
En höstdag’ — med frisk sydvästlig
historien jag’ lockade ur
den lots, med hvilken jag’ gjorde
utåt hafvet en segeltur.
Han var litet trög’ i början,
min vän, den solbrände Jan,
men gammal genever hjälpte —
den ref, om man ej var van.
Han knackade ur sin pipa
och fick sig en ny i hast,
och bredbent, högt upp i lovart,
med skotet i näfven fast,
förtäljde han nu en sägen,
hemsk som bränningens dån; —
här ute bland västerskären
den gått ifrån far till son.
—- Där stod för femti’ år sedan
på näset, som blånar där,
en stuga, hvars murkna stockar
stormarne sprängt i sär.
Kring gården dvärgvuxna tallar
sitt trollnät af rötter lagt,
och ringlad på förstutrappan
höll hväsande huggorm vakt.
Elan själf, som bodde där inne,
ej bättre än tjänarn var —
se, aldrig på vänligt tilltal
gafs annat än hån till svar.
Som snigeln, i skalet sluten,
han ensam i stugan satt
och skydde den ljusa dagen,
men älskade storm och natt.
När hafvet vräkte mot skären
och skummet stänkte mot skyn,
då lyste den gamles ögon
så styggt under gråa bryn.
Och snart på klippan här ute
en rishög knastrande brann —
med roflysten blick på hafvet
sin lusteld vaktade han.
När morgonen gulblek grydde,
längs kusten simmade vrak,
men oskuldens sömn sof gubben
under sitt hägnande tak.
Nog folket pekade finger —
det visste, hvem elden tändt —
men vrakgods tystade munnen:
med fisket var klent bevändt.
Så kom en natt i december —
jag årtalet nu förglömt —
då hafvet vräkte, som ville
det gifva igçn, hvad det gömt.
Och kölden var svår den natten —
hvar klippa en isstod blef,
till is förvandlades stänket,
som stormen mot kusten dref.
Men ifrån skäret det lyste —
nidingen svek ej sitt kall —
tills brinnande bränder släcktes
af skummande sjöars fall.
Se, hafvet steg som i vrede —
af klippan blott lämnande kvar
en plats så stor, att den gamle
som lifdömd hölls i förvar.
Till blods han slet sina naglar —
han höll sig vid utsprång fast —
förbi såg han spillror drifva —
ett roder, en kapad mast.
O, kunde han blott dem hinna . . .
men genast vid mast och tåg
han drunknades svällda fingrar
krampaktigt bundna såg.
I böljornas gröna skimmer
där lyste det kropp vid kropp,
och bleka hufvuden döko
ur fräsande bränning opp.
Och alla de dödas munnar
hans namn de ropade ut —
det ljöd öfver hafvets åska,
det skar genom stormens tjut.
Men fram genom mörka rymden
en blekgrön skugga sköt fart —
då stelnade svall och bränning
till is omkring klippan snart.
Och dödens mäktiga fågel,
som stum liksom grafven är,
sitt kylande vingpar bredde
kring syndarn på västerskär.
När vintermorgonen bräckte,
af folket han sågs från land:
till is förvandlad, han sträckte
mot himlen sin knutna hand.
’3)aniel alistrbm.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
&
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
