- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1897 /
29

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IDUN
Çerr ^arl SträfsarQS jul-
klappar.
et kan väl knappast ha undgått någon af
Karl Sträfsams bekanta, att den präktige
karlens sinnesstämning står i ett innerligt sam-
band och förhållande till dagarnes af- och till-
tagande under jordens årliga ringdans omkring
solen, men det tyckes dock, som om ingen af
mannens vänner kände den verkliga orsaken till
denna hans egeiihet, hvilken ändå ej så sällan
liar utöfvat ett menligt inflytande på hans verk-
samhet och handlingssätt.
Naturligtvis ha hans hustrus och svägerskors
talrika väninnor, hvilka förr brukade dricka elfva-
kaffe, men under två senare åren intogo förmid-
dagste i hans hem, gjort aktningsvärda försök
till efterforskningar för att kunna upptäcka käl-
lorna till husfaderns årligen tilltagande oro och
nedslagenhet, ju mera dagen aftager och de mör-
ka vinternätterna bli allt längre och längre, men
ingen af damerna har ännu lyckats upptäcka,
att Karl Sträfsam har något skelett gömdt i skå-
pet eller någon värre syndfullhet i hjärtat. De
goda väninnorna ha naturligtvis talat med hans
svägerskor och hans fru om denna egenhet hos
mannen och fått olika förklaringar.
»Karlen, som vi alla smeksamt benämna vår
svåger, — det vill säga vi tillägga vår svåger
smeknamnet Karlen,» upplyser fröken Hulda, »är
så till den grad rädd om sin hustrus hälsa, att
han i tysthet börjar bevaka allt hennes görande
och låtande, så snart det börjar lida mot hösten.
Han blir ledsen, bara hon går ut om dörren och
han ej då kan åtfölja henne, och han blir rent
utom sig vid minsta misstanke, att hon ämnar
sitta uppe en natt och arbeta på julklappar åt
honom. »
»Min herre och man är den rysligaste natur-
dyrkare, och vore föremålet för hans dyrkan icke
själfva den strålande solskifvan, kunde jag ha
skäl att blifva svartsjuk,» hviskar fru Emma
med en liten suck till ett par af sina mest för-
trogna tesystrar. »Jag tror att denna Karlens
egenhet beror på ärftlighet, ty hans föräldrar
voro rena naturmänniskor, som jag misstänker
för att hellre ha velat bo i ett tält ute i vilda
skogen eller i ett blockhus vid någon insjö än
i vår våning, nu sedan jag lyckats få den någor-
lunda i skick. Bedan på midsommardagen kan
jag börja skönja det första tecknet till min Karle-
väns sjukliga vinterstämning. Han tror natur-
ligtvis, att jag ej ’förstår orsaken till, att han
redan på nämnda dag har en böjelse för att lik-
som söka upp sig ett ide i någon vrå af huset
— helst i salongen eller i mitt lilla rum, där
han formligen — naturligtvis i smyg •— håller
ett slags inventering med möbler och hela in-
redningen. Men jag låtsar ej ’ om något, hvar-
ken midsommardagen eller senare, utan söker få
honom till människa, ty vi äro väl ej rent natur-
barn heller, och i hvarje fall få vi väl försöka
foga oss efter naturen i det land vi lefva. Och
det skall dessutom sägas till Karlens heder, att
han aldrig med vett och vilja plågar mig med
sin naturstämning, utan tvärtom söker dölja sin
motvilja för den mörka årstiden — eller rättare
för månaderna emellan juli och februari.»
Under den senast förflutna högsommaren och
hösten talade Karl Sträfsam mer än en gång om
att emigrera — »rymma, smita bort från vin-
tern», som han uttryckte sig, och hans hustru
samt två svägerskor hetsade alla hans vänner
och bekanta på Karlen, för att de skulle bringa
honom till förnuft. Bland Karl Sträfsams många
vänner fanns — och finnes ännu — en som
verkligen intresserar sig för både honom och
hans familj, hvadan vi — i förbigående sagdt
— ej ha skäl att göra världen svartare än den
är, och en dag under sistlidne november erhöll
denne vän Karlens fulla förtroende, dock med
villkor att vännen skulle förråda detsamma för
Idun, till hvilken han i hemlighet offrar någon
stilla stund, då hans fru frambär en större offer-
gärd åt Modetidningen.
»Det är icke höst och vinter, som jag afskyr,
utan — rysligt att bekänna — julen eller, rät-
tare sagdt, vårt sätt att fira denna högtid,» sade
Karlen. Jag har ej firat någon jul med fröjd
och glädje, sedan jag, som helt ung gosse, läm-
nade mitt enkla, kristliga hem för att förtjäna
mitt bröd hos främmande, fjärran från far och
mor. Min första julafton hos min första prin-
cipal blef ett förspel till de följande glädjelösa
julaftnar, som utmärkte hela mitt ungkarlslif.
Jag var, bevars, bättre mans barn. Fick den
kvällen sitta inne i herrskapets förmak och be-
vittna det lysande julklappseländet samt erhöll
själf ett litet paket med blankt silfvermynt. Se-
nare i tiden, då mina föräldrar gått hädan, kunde
jag gripas af vild längtan efter att till julklapp
erhålla strumpor, stickade af någon liten rar
flamma, men fick vanligen anonyma penntorkare,
cigarrfodral, dito bernstensmunstycken, en och
annan gång en fez à la turc, samt af principa-
lerna icke anonyma cigarrlådor och en penning-
summa.
Vänta bara, min käre Karl, tröstade jag mig,
tills du får spara och sträfva ihop så mycket,
att du kan sätta eget bo och taga till hustru
någon flicka, som du kommer att älska af hela
din själ, och som håller tillräckligt af dig till
att vilja med fröjd och icke med suckan dela
ditt lilla trefna näste, då skola vi två fira jul
»med allvar och gamman, som så väl gånga sam-
man», sade jag med min fars ord.
Nåväl, jag fick omsider både bo och en fästmö,
och hur jag älskade dem båda behöfver jag ej
förtälja. — Min första julafton som fästman må-
ste jag tillbringa ensam, ty min Emma och hen-
nes familj bodde icke här; Emma konditionerade
dessutom som »gå fruntillhanda» ien adlig familj.
Och ingen familjekrets upplåtes en sådan kväll
för en redan förlofvad karl. Jag hade på hen-
nes begäran sändt henne min önskelista på jul-
klappar och listan innehöll: ett par broderade
morgonskor, nota bene utan behornade kreatur
på öfverstycket, samt ett par, af älskade små
händer stickade halfstrumpor. Jag visste nämli-
gen att hon kunde brodera, och jag trodde, att
hvarje ordentlig och fin flicka kunde sticka strum-
por liksom min fint bildade mamma. Posten
kom och med den ett miniatyrpaket, innehål-
lande två otäcka skjortknappar och en dito krås-
nål af guld jämte ett kärleksbref från Emma.
Ett par dagar därefter fick jag hennes skämt
samma kvitto för de julklappar jag sändt henne,
och åt hvilka den fina adliga familjen haft myc-
ket roligt. Jag hade bland andra nyttiga saker
skickat ylletyg till min blifvande hustrus första
hvardagsJclädning, ett tyg, du, som jag bland tjog-
tals andra utsökt åt henne i vår stads förnäm-
sta manufakturhandel. —
Följande jirlafton var jag gift, och nu skulle
julen med all sin stilla, ljufva fröjd draga in un-
der mitt tak. Emma hade, till min stora belå-
tenhet, ej haft det minsta smygarbete för sig, ty
hon förklarade skrattande, att då jag ej begag-
nade broderade hängslen och var i besittning af
fyra penntorkare, fem cigarrfodral och ännu flere
cigarrmunstycken, hade själf köpt mig morgon-
skor samt ägde ett ej litet lager af anonyma rök-
mössor, så visste hon ej hvad hon skulle kun-
na hitta på att förfärdiga åt mig, då hon ej
kunde ge sig till att lära sig sticka strumpor på
ännu trettio år. När kyrkklockorna ringde till
aftonsång — ringde in min egen jul — stodo vi
redo att gå till templet, och af mitt fullaste hjärta
instämde jag där i sången: »Nu segrar alla trog-
nas hopp». —
När vi kommit från kyrkan och jag i den mest
högstämda sinnesförfattning gick in i vårt lilla
förmak för att tända lampan samt ännu en
gång se öfver de julklappar jag köpt till — oss
båda, bör jag väl säga, ty de bestodo till två
tredjedelar af duktyg och andra nyttiga ting för
vårt bo samt en del saker för Emmas personliga
behof, så körde jag först pannan mot ett tungt
och skarpt föremål, som midt i rummet ned-
hängde från vårt ej allt för höga tak, och därpå
tumlade jag emot ett par för mig alldeles obe-
kanta möbler.
Vid det buller jag åstadkom skyndade Emma
in med ett brinnande ljus i handen.
»För all del, låt mig presentera: ’Min Karle-
vän! — En ljuskrona — fem ljuspipor jämte lam-
pa och utsökta prismor ! Två förtjusande emmor
till befästande af din kärlek för den tredje, din
egen Emma!» föreställde hon de af mig ovän-
tade föremålen.
En kall rysning genomilade mig, ty jag visste,
att dessa julklappar måste vara tagna på kredit
af min hustru, och deras dyrbarhet vittnade
bättre än alla ord, om att Emma fann vårt bo
vara allt för enkelt och tarfligt för hennes an-
språk på lifvet. Men att säga ett ord om affärs-
ställning och penningar på en julafton, och där-
till på vår första julafton, kändes för mig lika
omöjligt som att taga ner månen, som just då
satt midt för fönstret och gjorde miner åt mig.
Alltså återstod mig blott att tacka för gåfvorna
och profva de dyrbara stolarne, sedan jag af för-
siktighet ställt vårt lilla förmaksbord under kro-
nan, på det hon ej skulle fördärfva någon af oss.
På nyåret erhöll jag räkningarna och lyckades
29
efter många bekymmer och sömnlösa nätter be-
tala dem, utan att behöfva blifva kräfd, och så
nändes jag ej säga Emma ett ord om denna sak.
Nästa julafton erhöll jag ett stort förmaksbord
och en präktig brysselmatta; Emma gjorde mig
då uppmärksam på vår skyldighet att göra en
större bjudning, i stället för att blott då och då
ha några få vänner hos oss. Jag minnes ej mera,
i hvilken ordning jag hvarje julafton på detta
icke anonyma sätt erhållit alla de saker, som nu
belamra vår våning och som i fjol våras gjorde
en flyttning till en naturnödvändighet, ifall allt
samman skulle inrymmas i vår bostad.
Under de första sex åren hade jag trott mig
böra själf öfverraska Emma med en eller annan
prydnad eller möbel till rummen, ty jag tänkte
att detta skulle bli mig billigare än de julklap-
par hon förärade mig, men hvarje julafton hade
hon ändå funderat ut något åt mig som var rent
— öfverraskande. Jag knogade och sträfvade,
så att jag alltjämt förmådde tiga och betala, ty
jag hyste nu det säkra hopp, att när alla rum-
men blefvo så öfverfyllda af större och mindre
föremål, att vi nödgades bedja dessa om tillå-
telse att röra oss bland dem, så skulle Emmas
öfversvallande ömhet för mig taga en mindre
skräpande form. Men när hon så började flytta
undan de första julklapparne, ljuskronan och de
två emmorna, och gaf mig en modernare upp-
laga däraf, då stegrade sig min fasa för julaf-
tonen till ett gudlöst hat till alla julklappar, ett
hat som hvarje år stiger allt högre och högre,
ju djupare solen sjunker, och beröfvar mig mån-
gen natts hvila och sömn. Ty jag har svurit
vid alla mina anonyma ungkarlsrökmössor, att
om jag så skall arbeta, tills jag stupar under
oket, skola mina bekomna julklappar varda be-
talda innan januari månads utgång, ty jag vill
ha glädje af lifvet åtminstone under månaderna
februari, mars och så vidare til! juli, då jul-
klappsspökena åter börja förfölja mig. — Hvad
skrattar du åt?»
»Bara åt en idé, ett tankeförslag, vän Karl,
till en symbolisk julklapp^—»
»Nej, säger du det! At Emma naturligtvis?
Symbolisk, det begriper hon.»
»För ingen del! Jag vill sticka åt dig själf,
med mina fingrar små, en hvit mjuk nattmössa
samt minst en strumpsock, och jag kan bara be-
klaga, att ingen kom på den tanken att ge dig
dessa symboliska gåfvor på första nyårsdagen
efter ditt giftermål!»
»Hm! Du menar att jag genast, efter det jag
kört hufvudet mot vår första ljuskrona, borde
hafva gifvit min hustru en — hm! en upplys-
ning? — Men julafton, ser du — — —»
»Är en utomordentligt bra kväll för att gifva
hvarandra förtroenden, ifall sådant ej skett förr
— till exempel före första lysningsdagen — och
jag vill ej dölja för Karlen, att om han, år efter
år låter sin lilla oerfarna fru sväfva i okunnig-
het om hans ekonomiska tillgångar, är det ett
rättvist straff för honom, om han går miste
om sin julglädje och får nöja sig med att be-
gåfvas med — låt mig för höflighetens skull
säga — rökmössor.»
»Hm! Naturligtvis skall jag en gång låta Em-
ma få veta den verkliga orsaken till mina ned-
stämda känslor, men jag skulle bra gärna se, att
du en smula förberedde henne genom Iduns jul-
nummer, du förstår — hm!»
»Hm! Jag förstår, Karlen.»
Eua Wigström (Ave).
(Illustratör: Jenny Nyström).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1897/0431.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free