Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1DUN
mf rnmm
m Es»
slussanläggningar föreslog jag gemensamma
promenader på kanalbanken. Vi gingo då
ångbåten i förväg och stego åter ombord
vid sista slussen. Dessa promenader stå
ännu för mig i ett skimmer af strålande
solsken, leende flickansikten, gula schäfer-
hattar och kulörta parasoller; jag ser en
glad, brokig skara af båda könen och af
alla åldrar vandra fram i takt efter Upsala-
marscher, sjungna af en ung, glad student,
munter, ackcompanjerad efter gehör af en
och annan äldre medpassagerare med brum-
bas; jag hör sorlet af glada röster under
pauserna; jag ser barfota små ungar med
ljusgula luggar skocka sig omkring oss med
smultronkorgar och ängsblommor, och jag
minnes korta uppehåll då och då på någon
skuggrik plats vid kanalen, där solosången
tog en mera stilla, romansartad prägel i nå-
got stämningsstycke af Josephson, Geijer
eller Lindblad, och där vid ett tillfälle äf-
ven »Hvad det är skönt ändå» klingade i
anspråkslös duett, under det den nedgående
solen spelade in med sina strålar genom
löfverket. Jagmin-
nes skymningen
och kvällen vid
Motala och den
vackra sommar-
natten öfver Vät-
tern, och äfven,
huru vi följande
dagen på f.
m. befunno
oss i dethär-
ligaste vä-
der ute på
Vänern,som
stod klar
som en spe-
gel. Och där
ute midt på
den stora
sjön minns
jag till slut
äfven något
särskildt, som
jag nu vill för-
tälja.
Sedan den gemen-
samma middagen på
däck intagits, vinkade
brukspatron mig till sig, lade
förtroligt sin arm öfver min
axel, tog mig afsides och hvi-
skade:
»Vi kommer nu snart te Karlsta’,
och där ska vi skiljes allihop och bege
oss hvar å en te sett, vi ha hele den
här resa hatt möcke trefligt, tack vare
herr Wågman; å nu töcker ja’ vi skulle ta
opp ett par små båler på däck, en punsch-
bål för herrera å en vinbål för damera, å
tacke hvarandre för godt resfölje å säje
hvarandre farväl; å herr Wågman kunne
ju hålle ett lite vackert tal te damera å
sjunge en liten stump å så där.»
Ja, det var jag med om, och jag gick
ner och beställde bålarna, och snart vardt
midt ute på Vänern — i all enkelhet och
måttlighet förstås — en ganska festlig stund
på akterdäcket af ångbåten ’Karlstad’. Fe-
sten inleddes af brukspatron Gahm med
ett hjärtligt tal på god värmländska, bör-
jande med orden: »Å nu, ätter dä snart
ä slut på den här’e roligheta, så skulle vi
fäll tacke hvarandre för godt följe på resa
etc.,» hvarpå sjöngs i samfälld korus »Ack,
Värmeland, du sköna, du härliga land» ;
så talade von Stramfelt för kaptenen och
därpå följde »Sätt maskinen i gång». Jag
höll sedan ett längre festtal till damerna,
samt sjöng som afslutning en stilla romans
af Josephson. Härpå följde en hel rad af
visor, och den glada stämningen steg un-
der tiden till sin spets. Men när jag se-
dan till slut höll själfva afskedstalet och
afslutade detta med Wennerbergs »Så skil-
jas vi åt och träffas igen för att åter skil-
jas en gång», så blefvo vi alla så veka
om hjärtat, att både friherrinnan och de
andra damerna förde näsdukarna till ögo-
nen och herrarne snöto sig. Vi hade nu
kommit Karlstad allt närmare: landnings-
platsen Kannikenäset skönjdes redan på
afstånd, och tiden var inne att gå omkring
och trycka hvarandras händer till afsked.
Den som i afskedsstunden varmast tryckte
min hand var friherrinnan Nickelhjelm, ja.
Brukspatronen tittade först på mig och
så på min portmonnä och brast i skratt:
»I den där töcks dä jaggu inte vare så
möcke å betale me,» sa han, »steck’en på
sej igen, han, så ska’ ja gå ner å göre opp
alltihopa, ja.»
»Ädle Wohlthäter!» ropade jag förtjust,
tog honom i famn och klappade om honom,
och så gick han. Ännu fanns dock en
viss oro på djupet af mitt hjärta: min mat
ombord var icke betald, och båten närmade
sig i rask fart till landningsstället. Och
hur skulle jag komma vidare från Karlstad?
Situationen började bli spännande.
Just i detta ögonblick hör jag mitt namn
ropas. Det var brukspatron, som på halfva
vägen till försalongen vändt sig om. Han
vinkade mig till sig.
»Men hur ä’ dä’?» sa’ han. »Herr Wåg-
man har väl betalt biljetten för sej, vet
ja’ ?»
Ja,» svarade jag i djup, dyster ton, »nog
har jag dä, men...»
Hva’ för men?»
»Men inte maten!»
»Asch! Di sma-
lera ska ja’ beta-
le, dom kan ja fäll
få bju på. Dä ä
väl oppskrifvet i
boka, vet ja’?»
»Ja, hvarenda
skilling,» svarade
jag och flög
honom i
famn än en
hon nöjde sig ej
med detta, hon
inbjöd mig på
det vänligaste
att komma och
hälsa på henne på Mäleborg, när jag komme
tillbaka till Upsala i höst. Hon lofvade till
och med att skrifva och påminna mig och
tog ett bestämdt löfte af mig att komma.
Men den stämningsfulla afskedsfesten på
akterdäck hade äfven sin prosaiska sida,
och det var betalningen. Nu hade jag inte
riktigt klart för mig, om det var alla her-
rarne gemensamt eller bara jag och bruks-
patronen, som skulle betala bålarna. Jag
antog dock det senare, efter endast vi två
tagit befattning med saken. Jag gick där-
för fram till honom, tog mycket allvarligt upp
min portmonnä, som var tunn som ett blad,
höll den mellan tummen och pekfingret af
vänstra handen, gjorde en obesvärad gest
med den högra och sade i affärsmässig ton:
»Ja — nu skulle vi väl betala det här
kalaset! »
»Nå, hur
ska herm
komme- te morr-
bror sin i präst-
går’n då? Han
ska väl inte gå
ätter landsvägen
heller med kapp-
säcken i näfven?
Nej, då vet ja’
bättre rå. Han
följer mä mej
hem till Rissäter,
ja’ har häster å
vagn imot mej,
och när han ha
vare hos mej ett
par dar och sjönge sine viser, så ska’ ja nog
hjälpe’n hem te prästgårn på någe sätt.»
Den förträfflige brukspatronen blef nu för
tredje gången omklappad ännu kraftigare
än förut och nu under det entusiastiska
utropet: »Brukspatron ä’ då en krona!»
»Säj inte brukspatron, säj farbror — och
nu kommer du mä te Rissätter, förstår du.»
Och därmed var saken uppgjord; och så
gick han ner och betalade alltihop.
Ångbåten lade till, där trycktes händer
och nickades och viftades än en gång, och
friherrinnan påminde mig i sista stund åter
om mitt löfte, och snart därpå satt jag vid
farbror Gahms sida i hans bekväma res-
vagn och åkte i raskt traf in till staden och,
efter ett kort uppehåll där, vidare norrut.
Skildringen af de tvänne dagarne på Ris-
säters bruk förbigår jag. Vare det nog
sagdt, att de voro festliga och glada, och
att jag gjorde en hastig och intim bekant-
skap icke blott med brukspatronens familj
och kontorspersonal, utan med hela hans
umgänge, samladt till kalas hos honom.
På tredje dagens morgon lånade farbror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
