Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Gahm mig 10 rdr rmt för hemresan. En
god del af vägen skjutsade han mig med
egna hästar, resten tillryggalades med den
tidens billiga gästgifvareskjuts, och när jag
ändtligen på kvällen samma dag — själfva
midsommarafton — anlände till B:s präst-
gård, resans mål, blefvo där stor öfverrask-
ning, glada omfamningar, långa förklarin-
gar och en reseberättelse, som väckte myc-
ken munterhet.
Morbror själf var dock icke fullt lika
road som de andra; han gaf mig till och
med en liten tillrättavisning — kanske ej
obefogad — både för mitt lättsinne att fö-
retaga den långa resan utan tillräcklig res-
kassa och mitt alltför ’studentikosa’ och
uppsluppna sätt under färden, och så läm-
nade han mig till sist 10 rdr att med om-
gående sända till brukspatron Gahm.
Och sedan, längre fram på sommaren,
då han genom frågor hunnit komma bättre
underfund med, hur jag användt det gångna
läsåret, förklarade han det nödigt, att jag
stannade hemma ett år för att ’stadga mig’.
Och därvid blef det.
* *
Men historien är, som ni förstår, inte
slut än. Sista delen återstår.
Alltså, först på hösten följande år, 1859,
var jag åter i Upsala, och nu tog jag i
rätt mycket allvarligare med mina studier.
En eftermiddag i slutet af november,
det vill säga omkring halftannat år efter
den där glada hemresan, kom en person
inrusande i mitt stilla vindsrum och af-
bröt mig midt i mina studier af Livius
med utropet:
»Go’ afton, bokmal, nu skall du få höra
något roligt.»
Jag såg förströdd upp. Det var min
vän medikofilaren Petter Persson, östgöte,
’Lång-Petter’ kallad i hvardagslag för sin
respektabla längds skull.
»Jag har hälsningar till dig från friherr-
innan Nickelhjälm,» fortsatte han omedel-
bart.
»Friherrinnan Nickelhjälm, hvem är det?»
svarade jag.
»Jo, du är en ljus en att komma ihåg
dina vänner. Men så har hon då så myc-
ket bättre minne. Kommer du inte ihåg
en glad ångbåtsresa, som du gjorde till
Värmland i fjol sommar, då du sjöng och
muntrade irpp alla passagerarne och icke
minst henne. Hon har berättat alltsam-
mans för mig och hur roligt hon hade och
att hon till slut bjöd dig att komma och
hälsa på henne, när du skulle komma till-
baka till Upsala på hösten. Du kan inte
tro, hvad hon har talat om dig.»
Jag hade velat afbryta honom redan vid
första nämnandet af ångbåtsresan, men det
gick i en ström, tills han talat till punkt,
och nu utbröt jag muntert:
»Jo, visst minns jag den resan, och visst
minns jag henne, den snälla, vänliga män-
niskan.»
»Ja, jag kunde väl tro det ändå. Ser
du, jag har gjort bekantskap med henne i
höst här i Upsala på en större bjudning
hos hennes släkting baron Silfverstjärna,
där jag är som barn i huset, hon bjöd mig
då att komma ut och hälsa på henne på
Mäleborg, och jag var just där i går, och
då var det hon talade om alltsamman, och
hon undrade mycket att du ej hörts af, ja,
var nästan lite stött; men då hon af mig
fick veta sammanhanget, nämligen att du
varit hemma i Värmland ett år, så blef
allt väl igen, och vid min afresa i morgse
—■ jag låg kvar öfver natten — lämnade
hon mig det här brefvet.»
Och därmed räckte han mig ett bref,
som han just tagit upp ur fickan. Jag
ryckte det nyfiket till mig, bröt hastigt det
omsorgsfullt påtryckta adliga sigillet i fint
rödt lack och vecklade upp och läste. Det
var en i de vänligaste ordalag affattad bjud-
ning att komma och tillbringa julen på
Mäleborg.
»Lyckliga ost!» utropade Lång-Petter,
när han fick del af innehållet, »jag riktigt
afundas dig.» Och lycklig och glad kände
jag mig ock. Jag hade nu pluggat och
gått på föreläsningar hela hösten och hade
just undrat, hvar jag skulle få tillbringa
julferierna i ro och trefnad. I Upsala vill
jag inte gärna vara kvar, i Stockholm hade
jag visserligen släktingar, men de hade
inte låtit höra af sig, och att resa den
långa och dyra vägen hem midt i vintern
var ej att tänka på. Då kan man förstå,
hur välkommen denna bjudning var för
den ensamme studenten på vindskamma-
ren. Och så roligt att få återse den vän-
liga friherrinnan Nickelhjälm.
Sedan vännen Lång-Petter och jag ytter-
ligare växlat några ord om henne och han
berättat ett och annat om hennes förhål-
landeo, såsom att hon var änka sedan flerc
år, att hon hade tvänne barn, nämligen
utom fröken Alice äfven en yngre son, som
var kadett och skulle komma hem till jul,
att hon skötte sin egendom som en hel
karl och förde ett gästfritt hus och hade
många grannar — så tog han farväl och
försvann med en glad nick, dock först se-
dan han i dörren vändt sig om än en gång
och tillönskat mig en ’treflig jul’.
.*•: ❖
$
När jag på själfva julafton vid middags-
tiden körde i min släda in på Mäleborgs
gård, stod friherrinnan i egen person på
trappan i vinterkylan och tog emot mig
kadetten kom och öppnade fotsacken och
fröken Alice stack ut hufvudet genom för-
studörren. Vänligare mottagande kunde
jag ej önska mig.
Ja, den snälla friherrinnan var sig lik.
Och när vi kommo in i salen, började hon
genast påminna mig om ångbåtsresan:
»Minns ni, hur vår bekantskap började
med ert utrop om sälarna, minns ni, hur
ni sedan presenterade brukspatron Gahm
för mig och unga v. Stramfeldt och hand-
landen Mandelkvists och hela raden af pas-
sagerare, och hur ni sjöng och höll tal?
Ja, det var en rolig resa.»
Jag kände mig naturligtvis genast hem-
mastadd, och härtill bidrog utom friherrin-
nans och hela familjens vänlighet, kanske
äfven det förhållandet, att själfva gården
som jag tänkt mig som ett slottsartadt
herresäte, var i verkligheten en ganska en-
kel envåningsbyggnad med frontispice, hem-
treflig både ut- och invändigt. Och trefligt
hade jag de dagar jag var där, det kan
jag försäkra. Men för att ej onödigtvis
trötta med detaljer, som ej höra till min
historia, vill jag nu med förbigående af
julafton, julottan och julkalasen, genast öf-
vergå till hvad jag egentligen skulle för-
tälja och det var följande.
En vacker dag på nyåret anlände i kapp-
släde till Mäleborg en främmande medel-
ålders herre af käckt militäriskt utseende.
Han presenterades för mig som löjtnant
Ryttarsporre, vän till familjen, och jag för
honom som ’Mäleborgs rodocka, herr Wåg-
man’, men trots denna underliga presen-
tation, som ej just var ägnad att höja mig
i den fina löjtnantens aktning, blefvo han
och jag innan kvällen mycket goda vän-
ner; ty han befanns vara så förtjust i sång,
att han fick tårarna i ögonen vid Joseph-
sons svärmiska romanser och skrattade som
ett barn åt de glada visorna. Och när
kvällen kom, blefvo vi inlogerade tillsam-
mans i en dublett på gafvein en trappa
upp och lågo där och pratade till långt in
på natten, hvarigenom bekantskapen ytter-
ligare stärktes. Han stannade i två dygn
och till slut blefvo vi så ’kontanta’, att
han icke blott föreslog titlarnas bortläg-
lande, utan vid afskedet på tredje dagen
till och med bjöd mig att komma och
hälsa pä honom på hans egendom Städby
utanför Upsala, där han lefdc ensam. Han
var nämligen änkeman.
När jag efter den glada vistelsen på
Mäleborg återkommit till Upsala, hörde jag
icke vidare af honom och tänkte ej heller
på hans bjudning, till dess han en dag
fram på våren själf iuträdde i min vinds-
kammare. Återseendet var mycket hjärt-
ligt och han inbjöd mig nu formligen att
komma och tillbringa hela sommaren hos
honom på Städby, jag kunde ju arbeta
där lika bra som i Upsala, ja, ännu mera
ostördt. Naturligtvis antog jag med glädje
det väuliga anbudet och vi klappade om
hvarandra rätt hjärtligt. Blott ett villkor
gjorde han:
»Du skall sjunga en visa för mig ibland,»
sade han, och det gick jag gladeligen in
på. Billigare inackordering kunde jag ju
ej begära.
Nåväl, sommaren kom. Vännen Ryttar-
sporre önskade jag skulle flytta ut till ho-
nom själfva .midsommaraftonen; och som
han då äfven öfver helgen haöe inbjudit
sin s}-ster änkefru Lineroth med hennes
lilla dotter samt en fröken Torelli, hennes
väninna, ville han låta hämta oss alla sam-
tidigt och uppmanade mig att för ända-
målet infinna mig hos fru Lineroth kl. 5
c. m., så skulle åkdonen vara i ordning för
affärden. Min kappsäck kunde jag skicka
dit litet tidigare.
Han hade skriftligen gifvit mig dessa
förhållningsorder, som jag naturligtvis fö-
resatte mig att punktligt följa. Emellertid
kom jag den dagen att fördröja mig vid
en kopp kaffe på Flustret efter middagen
med några studentkamrater — punsch var
aldrig min starka sida — och när jag midt
under vårt lifliga samtal tittade på klockan,
fattades hon blott ett par minuter i 5 och
fru Lineroth bodde i andra ändan af sta-
den vid Svartbäcksgatan. Jag rusade upp
från bordet, nickade ett hastigt farväl åt
de häpna kamraterna och satte af i full
språngmarsch.
Andfådd och flåsande och naturligtvis
äfven röd som en tupp af springandet,
kom jag inrusande på gården. Där stodo
hästarna redan förspända för en stor res-
vagn, kusken satt på kuskbocken och bred-
vid honom en ung flicka, som såg ut att
vara omkring 12 är, förmodligen den om-
nämnda dottern, och från forstugubron
kommo just i detta ögonblick tvänne äldre
fruntimmer, styrande kosan mot vagnen och
följda af en jungfru med något lättare ba-
gage. Jag skyndade med mössan i haiy-
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
