Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 24 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 399
fostoländsl^ id
för kvinnor med hufvud oeh hjärta samt
tid till öfverlopps.
»Arans och hjältarnes språk! Hur ädelt och
manligt du ter dig,
ren är som malmens din klang, säker som solens
din gång.»
Sä kvad Tegnér i seklets morgonstund,
och Snoilsky, sekelslutets skaldedrott, be-
sjunger stolt »vår välljudsrika svenska».
Skönare än de flesta andra jordens språk,
är vårt modersmål också jämförelsevis rikt;
ty äfven om vi, vanliga dödliga, i dagligt
tal nyttja blott ett par tusen ord, rymmas
hundratusentals dylika, i svenskans skatt-
kammare. Redan riksspråkets gångbara,
klingande mynt utgöra en betydande na-
tionalrikedom. Därjämte ligger gömdt i vår
äldre litteratur — likt andra fornskatter i
den svenska jorden ■— myntadt silfver och
guld med flydda tiders kraftiga prägel, s. k.
döda ord, som, representerande en hel för-
mögenhet, en gång, utsläppta i den allmänna
rörelsen, väsentligen skola underlätta tanke-
utbytet. Och slutligen blänka på nysven-
skans fält, i dess grufvor och guldförande
floder tallösa korn af ädel metall, redo att
myntas af mästarehand.
Hvarför känna vi oss då så ofta fattiga
på ord? Hvarför är det oss ibland, som
om vi gifvit ut sista skärfven? Hvarför
gripa vi till nödmynt och falska mynttec-
ken, då fullviktiga hufvud- och skiljemynt
stå oss till buds?
Ofta därför, att vi ej känna våra egna
resurser.
M.en den tid varder kommande, då den
svenska ordskatten skall ligga blott och
uppenbar för allas ögon. Och den institu-
tion, som skall förhjälpa oss därtill, är den
minnes- och ärorika Svenska akademien,
vårt språks officielle målsman, som den 20
dennes firade 110:de årsdagen af sin stiftelse.
Genom sina ombud, valda bland våra ypper-
ste språkforskare, med hufvudsäte i Lund,
låter nämligen akademien sedan några år
tillbaka i ett monumentalt verk, kalladt
Svenska akademiens ordbok, för evärdliga tider
bokföra våra språkliga tillgångar från re-
formationstiden intill våra dagar.
Jämte grundliga förklaringar öfver ordens
form, uttal, förekomst, betydelse och be-
tydelseskiftningar lämnar ordboken — och
detta är för icke-fackmannen det intressan-
taste af allt — talrika, ur den äldre och
nyare litteraturen hämtade exempel, språk-
prof, där orden förekomma i sammanhang
med andra, barnsligt naiva, enkla och kärn-
fulla, humoristiska, högtrafvande, grofkorniga
eller sirliga, allt efter de tidehvarf, från
hvilka de hämtats, många af dem gamla
kära bekanta, de flesta af stort kulturhisto-
riskt intresse.
Se här några dylika, gripna ur högen!
Till bokstafven a såsom språkljud. »När man
störst gapar kommer A fram. (Rudbeck. Atland.
1679.) »Bella lingua!» ropte hon om svenskan,
Som hon fann en likhet ha Underbart med själfva
italienskan I de många ljud pâ A.» (Franzén.
Skaldestycken. 1840.) Till a såsom betecknande
det första i ordningen. »Jach är A och O,.. be-
gyunilsen och enden. (Nya testamentet. 1526.)
»Han, mina tankars A och O.» (Stagnelius. Sami.
skrifter. 1821.) Till abbas (retas). »Men Cerberus
och hon plä’ under tiden gnabbas; Ty Gumman
har sin ro at med den besten abbas». (Livin.
1781). Till adelsbref. »Snillet är det enda adels-
bref, som naturen utdelar.» (Geijer. Sami. skrif-
ter. 1811.) Till allt. »Sin kärlek mannen har till
bisak bara, Men den är qvinnans allt.» (Strand-
berg. Sami. Vitterhetsarbeten- 1857.) Till af-
grund. »Hvarenda ton en afgrund af musik, Har-
moniskt bottenlös!» (Atterbom. Lycksalighetens
ö. 1824.) Till alarm. »Iagh.. kom sent hem
och giorde tåcke alarm, så at somma mente, att
Rytzen var dher.» (Karl XII. Bref. 1701.)
Just på språkprofsinsamlingens område
finnes tillfälle till verksamhet för intelli-
genta och fosterlandsälskande frivilliga, så-
väl kvinnor som män. Arbetet är intressant
och utvecklande, tacksamt och hedrande.
Om medarbetarna, som bland sig räkna re-
presentanter för nästan alla åldrar och yrken,
skrifver docenten Theodor Hjelmqvist, en
af redaktionsmedlemmarna, i sin spirituella
och sakrika broschyr »En ny källa för vår
fosterländska odling»
»Fastän spridda, bilda de på sätt och
vis ett helt, som verkar för samma mål;
de utgöra ett slags nutida motsvarighet till
»Bauhütten» eller muraregillena, som upp-
förde de väldiga dömerna. Ty i det styc-
ket likna medarbetarne dessa gamle kyrko-
byggare, att liksom dessa helt gingo upp
i sitt verk. det Guds hus, som skulle resas,
så träda också de tillbaka för det hela,
Svenska Akademiens ordbok, som i sin tjänst
tar både de stora och de små krafterna. »
Skulle nu händelsevis några af Iduns för
vårt modersmål nitälskande läsarinnor med
utprägladt ordnings- och språksinne, ma-
nade af dessa ord, besluta anslå en eller
ett par timmar af sin dag till främjande
af det stora nationalverket, böra de gärna
som förberedande lektyr läsa docenten
Hjelmqvists ofvannämnda bok, »En ny
källa», och därpå i bref till Redaktionen
af Svenska akademiens ordbok, Lund, an-
mäla sig som blifvande medarbetare i ord-
boksföretaget. Det förbindliga och älsk-
värda svaret, som ej brukar låta vänta på
sig, innehåller uppgift om det litterära arbete,
man har att göra utdrag ur (»excerpera»),
samt åtföljes af ett litet häfte »Anvisningar»,
som man bör noga begrunda, samt af pryd-
ligablankettertillnedskrifvandet af språkprof-
ven (»exeerpten»).
När allt är klart, d. v. s. när man på
lämpligt sätt — genom lån af bekanta
eller på bibliotek — skaffat sig boken i
fråga, bör man, i fall denna är ett skön-
litterärt verk, som man ej förut känner
till, i ett bekvämt soffhörn stilla sin ny-
fikenhet, innan man vid skrifbordet under
andra genomläsningen griper sig an med
antecknandet af mötande egendomliga språk-
företeelser: ovanliga ord eller vanliga sådana,
använda på ett ovanligt eller mindre vanligt
sätt. I förbigående sagdt, medför ett dylikt
studium af de respektive författarnas stil en
njutning af intimaste och angenämaste art.
Sedda i språkforskningens äfven svagaste ljus,
få till och med svunna tiders skolräkenskaper,
rådstuprotokoll och tidningskungörelser —
det är erfarenheten, som talar — ett märk-
ligt skimmer af poesi öfver sig. Särskildt
att gratulera är den, som blir hänvisad
till flydda seklers litteratur; ty rätt som
man där får sig de hjärtligaste skratt på
bekostnad af våra »vördade fäder», göra
dessa en så varm om hjärtat, att man
frestas att ta dem i famn. Men är man ute-
slutande modernt anlagd, gör man klokast
att genast bekänna sin svaghet, då det
händer, att man af redaktionen får sig anför-
trodt ett af bokmarknadens färskaste alster.
När vid pass ett hundratal språkprof blifvit
nedskrifna, insändas dessa till redaktionen,
som därpå tillställer nybörjaren en för fort-
.sättningen af arbetet nödig, fin och human kri-
tik, påpekande de viktiga ord man förbigått
och de oviktiga man upptagit, ofullständig-
het eller vidlyftighet i citaten m. m., samt
— om man med heder bestått profvet —
manar en att fortsätta, d. v. s. bekläder en
med rang, heder och värdighet af »excerpist»
vid Svenska akademiens ordbok. Men —
men — men — uthållighet i arbetet bör
man visa lika väl som diplomatisk nog-
grannhet; eljes får ju ej redaktionen ersätt-
ning för sin invigningsmöda.
Något af det allra roligaste är naturligt-
vis, då man slår upp de gediget utstyrda
häftena och där återfinner de språkprof
man själf valt, gillade och fastslagna till
evig tid: man växer för hvarje gång några
tum i sin egen aktning. Och ett tecken
att man kommit in i den rätta stämningen
är det slutligen, då man ej kan läsa en
endaste rad utan att spana och speja efter
rof åt akademiens omättliga ordbok.
Efter att hafva omtalat, hurusom i den
storartade, under utgifning varande engelska
ordbokens tjänst ställt sig icke mindre än
1,300 frivilliga samlare, de flesta utan annan
lön än äran, yttrar professor Gustaf Ceder-
schiöld i sin för ett par år sedan utgifna
broschyr »Några meddelanden om Svenska aka-
demiens ordbok» :
»Säkert är, att arbetet på den svenska
ordboken skulle gå betydligt lättare och
fortare, om företaget vunne större under-
stöd från den svenska allmänheten ; som
det nu är, förclröjes ej sällan redigerandets
fortgång däraf, att i samlingarna yppa sig
luckor, som redaktörerna själfva i sista
stund måste söka fylla. Ibland är det helt
vanliga ord eller betydelser, på hvilka nog
goda eller nog gamla eller nog unga exem-
pel fattas. Här skulle frivillig hjälp hafva
kunnat lätta väsentligt. Då Svenska aka-
demien -för ett par år sedan i tidningar
ställde en uppmaning till allmänheten att
bidraga med insamlande af språkprof ur
litteraturen, efterkoms denna uppmaning-
blott af några få personer.»
Denna uppmaning lästes förmodligen då
företrädesvis af män. Få se, hvad den nu
har för verkan, då den genom en ord-
bokens ringa tjänarinna härmed upprepas
för kvinnor!
Tora Kjellberg.
–––- *––––
Ett hjärtligt tack
ber jag alt härmed få uttala till alla de många,
som i dessa dagar med anledning af tidningen
Iduns 10-års-jubileum visat mig personligen oeh
det företag jag leder så talrika prof på vän-
skap och vålvälja.
Enär den sistförflutna veckans nummer af
Idun utgjordes afjulnumret, hvilket långt i för-
väg måste göras färdigt, har jag ej förrän nu.
kunnat frambära detta mitt enkla, men varma
tack.
Med utmärkt högaktning
Frithiof Hellberg,
—–––––––❖––––––––«=
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
