Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 24 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 IDUN 1897
På julaftonen.
»wj)et var en välsignad sak att det där
fattiga folket miste sitt sjuka barn,»
sade Beda Ström till sin man, som satt och
lackade in julklappar, »när jag fick höra det,
tänkte jag strax: det är då riktigt som
hade de fått en julklapp af vår Herre!»
>Hm — hvem vet om de taga det så,»
svarade mannen litet kärft, »jag har aldrig
hört dem säga ett knotande ord och poj-
ken, stackaren, såg alltid nöjd ut med sin
värld. »
»Nöjd,» upprepade hon, »ja, det kunde
han väl vara, så länge han inte begrep sitt
elände — hade han bara fått lefva några
år till, skulle man nog fått se på annat . . .
Nog tycker jag att de föräldrarne böra vara
glada och ur fullaste hjärtan erkänna, att
det bästa har skett.»
»Skulle du ansett det för en glädje, om
lille Gusten dött i influensan i fjol,» frå-
gade han och de vackra, uttrycksfulla ögo-
nen fäste sig skarpt på hennes unga, sorg-
lösa ansikte, »skulle du tackat vår Herre
och känt dig till mods, som hade du fått
en kärkommen gåfva?»
»Det blir ju en helt annan sak,» tog hon
ifrigt till, »Gusten är ingen krympling och
vi äro inte fattiga. Man skall väl tänka
på omständigheterna.»
»Naturligtvis —• det blir en helt annan
sak med oss,» — han slängde några paket
i en närstående korg, som var nästan brädd-
fylld med julgåfvor — »så, nu må det vara
slut för denna gången.»
Hon ordnade med van hand de upp-
trafvade sakerna på skrifbordet. »Slut, visst
inte, Ingas docka, Bertils bilderbok, Gustens
•trumpet ligga ju där uppradade. Så tokigt,
du tycks ha glömt något för hvar och en ! »
»Jag har ingenting glömt,» gentog han
allvarsamt, »men jag tycker, som sanningen
är, att de få alldeles för mycket. De må-
ste bli nöjda med mindre. Småsakerna
där kunna få bli till hugnad för den där
flickungen, som mistat sin bror. Jag är
inte säker på, att hon har förstånd till att
résonnera så klokt som du.»
»Åh Gösta!» utbrast hon och den djupa
rodnaden visade, att hennes lifliga natur
träffats på en känslig punkt. »Du har in-
genting att förebrå mig, jag har verkligen
redan tänkt på att låta Lisa gå till torp-
stugan med åtskilligt smått och godt. Några
gamla leksaker ha minsann också fått kry-
pa ner i korgen . . . jag är inte fullt så stor
egoist, som du tyckes tro.» Och hennes
lilla röda läpp darrade af förtrytelse och
hon knackade med sigillet mot bordkanten
för att ge eftertryck åt sina ord.
»Egoist, åh nej, det vill jag inte precis
påstå. Men saken är den: du och jag ha
haft det alldeles för solljust och lugnt här
i lifvet. När vi skymta skuggan af sorgen,
söka vi att rosenfärga äfven den. Det
ger en sådan skön lättnad, en sådan ljuf
sinnesro, att vid åsynen af andras olyckor
och förluster kunna utbrista: »det är det
bästa som sker!» Men tro mig, när be-
dröfvelsen kommer och knackar på vår egen
dörr, får pipan en annan låt.»
»Det kan nog vara sant,» medgaf hon
lamt, »men frân’det enatill det andra — skola
vi verkligen inte bry oss om fler julgåfvor
till barnen ?»
»De få alldeles tillräckligt,» afgjorde han,
»det var ju omtänksamt af dig att vilja
skänka bort någon afdankad rodocka, kan-
ske utan både armar och ben. Men den
här, ser du» — han lyfte på en af de
vackra, prydliga leksakerna — »den blir då en
sann ögonfägnad, en frisk ogrumlad glädje-
källa.»
I detsamma gläntade det på dörren och
en liten sexårig kerub tittade fram.
»Kom, min älskling,» ropade fadern, och
den lilla lydde genast maningen med dan-
sande steg och leende min.
Men framför bordet stannade hon med
en skygg fråga tydligt afspeglad i sina stora
ögon.
»Ja, du får se på alltihop, » sade fadren,
som förstod att tyda hennes blick. Och
visande på de utbredda föremålen: bilder-
boken med sin stora, bjärtmålade titel-
plansch, trumpeten, som sken med mörk-
gul glans, dockan, leende ur en sky af flor
och glitter, tilläde han: »Gå efter syskonen,
så kunnen i samt och synnerligen få roa
er med att se på, hur jag lackar in jul-
klappar till lilla Stina i torpet.»
Och när småttingarna samlat sig i ring
kring skrifbordet, gick Beda ut och ställde
med tillredelser för aftonen. Ty på doppare-
dagen blir det egentligen ingen ro för hus-
modren, förr’n klockan slagit sju. Hon hade
femtio Martas bekymmer: hon krusade ett
papper kring julskinkan, lämnade ut duk-
tyg och ljus till julbordet och påminde om
att lutfisken inte skulle få koka för länge.
Hon lade upp »julhögar» till tjänstfolk och
barn : en vörtkaka, en skrädd kaka, en hvete-
bulle, en julbock med russin till ögon och
mandelrandade horn . . . Allt gick efter gam-
mal vana, rätt och riktigt, men under de väx-
lande bestyren fick hon jämt för sig en gam-
mal sägen. Hon kunde ej bli den kvitt, den
förföljde henne i hvar vrå och några skälm-
aktiga ord, ryckta midt ur sagan, ringde
retsamt för örat, ord, som hon skrattat åt
i sin grönaste barndom och redan då fun-
nit så ologiskt öfverdrifna: »Hvad far gör
är alltid det rätta.»
Alltid det rätta — om han så byter ut
kon mot en gås och se’n gåsen mot en skäp-
pa rutten frukt. Ack, det blir ändå alltid
till välsignelse, de skämda äpplena förvand-
las i fullödigt guld, dårskapen vändes i vis-
dom och fars dumskalle står på sistone i
ljus gloria. Ja, så är det i äfventyrets
brokiga värld, men hur står det till i den
gråa verklighetens, månne?
Nå ja, nog var det dumt, ja, rent uppåt
väggarna att ge Stina i torpstugan de där
nya leksakerna. Hon hade minsann kunnat
vara tacksam, om hon fått de gamla . . .
Men Gösta handlade och resonnerade ibland,
alldeles som hade de en guldgrufva att ösa
ur. Inte hade de några lysande affärer,
visst inte ! Hon fick sannerligen hålla ske-
den i vacker hand och se till att det räckte
till alla de små munnarne.
Och hvad det beträffade med det där
solljusa lugnet, som han så mycket ordade
om, så nog hade de, som alla andra, sina
bekymmer, sina mörka stunder.
Men han hade alltid haft så öfverspända
idéer om plikter och broderskap. Och han
fick stundom ingifvelser, visserligen vackra
och högstämda, men orimliga och kostbara.
Men- allt oaktadt, var det ej just den där
oberäkneliga, hjärtevarma sidan i hans karak-
tär, som gjorde honom så tilldragande?
Den förutan hade han väl aldrig blifvit
hennes egen älskade Gösta, den förutan
hade han nog låtit kärleken fara och läm-
nat henne åt sitt öde, tråkande med siffror
i all sin dag. Hade han inte kunnat få
en rik flicka, om han så velat, jo, det visste
hon då lika säkert, som att han icke hade
fått det, han, med sina vackra ögon, sitt
vinnande sätt och sin ståtliga figur — för
att nu inte tala om alla de där inreöfver-
glänsande egenskaperna !
Ja, hvad far gör är alltid det rätta, det
måste hon verkligen medgifva i sin känsla,
fast förnuftet protesterade och upprepade
kallt, öfvertygande: »Jag har ändå rätt,
de kunna ej annat än tacka Gud därför, att
han tog bort den där sjuka barnungen.
Det är som en julklapp, en riktig julklapp. »
Måhända lydde hon den högre kärlekens
bud, måhända handlade hon rätt och slätt
för att behaga sin herre och man, alltnog
när middagen var undanstökad och det led
mot den efterlängtade stund, då granen
skulle stråla och gåfvorna skiftas, begaf
hon sig, försedd med en fullproppad korg,
raka vägen till torpstugan. Och lilla Iuga
fick följa med.
Stugan låg helt nära, det var endast att
gå genom allén och sedan vika in på en
liten slingerstig. Julvädret var härligt och
kylan hade inte sprungit upp högre än till
några grader. En sådan stjärneprakt! Det
blixtrade och blinkade på alla båll och kan-
ter och plejadernas sjutal lyste fram i tyd-
lig klarhet. Hela jorden var högtidsprydd.
De rimfrostiga grenarne rubbades stundom
af flaxande vinge och farande il och då sål-
lades en skur af glittersnö ner öfver deras
hufvuden.
»Mamma du,» sade lillan gladt, »jag
tycker om det, det är precis som strösocker. »
De voro snart framme vid målet.
Torpstugan tillhörde ej dem, ty Bedas
man var jägmästare och han hyrde lägen-
heten af en förmögen bonde, som just ej
ansågs vara någon fader för sina under-
hafvande. Det var ett lågt, torftigt hem,
men brasan flammade därinne på härden
och återskenet fladdrade rödaktigt öfver
drifvan. Man skymtade en liten julkärfve,
som vänligt reste sig vid knuten. En jul-
kärfve — vid den synen kom Beda ihåg
att hon hört någon yttra: »Torpar-Lars har
inte vett till att ta vara på något, lägger
han inte styfvern i brännvin, så lägger han
ändå ut den i onödan.» Och hon tänkte
med en viss medkänsla: »Detta är också
i onödan, men det är också en yttring af
kärleken. Det är vackert att ta några smu-
lor af sitt surt förvärfda bröd och kasta ut
det för fåglarne, vackert att midt i sin sorg
tänka på att hugna någon medskapad va-
relse . . . Sorg, ja, om det nu är sorg, egent-
ligen borde de ju tacka och vara glada!»
Så stego de på och knackade. En väl-
villig hand drog genast undan klinkan, och
efter den första öfverragkningen hälsades
de af ett lågmäldt: »God jul.»
Beda hade en snabb praktisk blick, hon
såg i ett ögonblick att spiselflamman kasta-
de sitt muntra sken kring nylimmade väg-
gar och renskuradt golf. Men hon såg dess-
likes att trästaken på bordet — fattigmans-
granen sirad med kulört papper — saknade
ljus och att bordet ej täcktes af någon duk.
Så fattigt var här inte att dessa små an-
ordningar ej kunnat åstadkommas, det visste
hon med all säkerhet. Således rådde här
verkligen djup förstämning, mannen som
förläget reste sig från stolen och gjorde en
tafatt bugning hade också starkt rödgråtna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
