Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 31 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1897
406
Lifvet liknar en bok. Dåren bläddrar flyktigt igenom henne, men den
vise läser med eftertanke, ty han vet, att han endast en gång kan läsa
henne.
Jean Paul.
Hon liar i ovanligt mått de gåfvor, som
den lyriska konsten kräfver. Man ställer
allmänt hennes röst i jämnbredd med Kri-
stina Nilssons. Hon är högväxt och har
ett kraftigt ansikte, upplyst af stora, strå-
lande ögon. Och redan hennes första steg
på tiljan visade, att hon är lika mycket
scenisk artist som sångerska; ja, Paris-pres-
sen har ej tvekat att om henne använda
uttrycket: »une grande tragédienne.»
* *
Aino Achté är återigen en bekräftelse på
ärftlighetens stora lag. Hon är ett verkligt
konstnärsbarn. Det var hennes fader, som
anförde orkestern, och hennes moder, som
var primadonnan, när man i fosterländsk
hänförelse i Helsingfors gjorde försöket med
en finsk opera. Och af dessa föräldrar
har hon ock först införts i musikens värld.
Hon är född i Helsingfors d. 23 april
1876. Efter att ha genomgått finska frun-
timmersskolan där, studerade hon sångkon-
sten under moderns skickliga ledning. Re-
dan vid aderton års ålder gjorde hon till-
sammans med denna en konsertturné ge-
nom nästan alla Finlands städer. I Ber-
lioz’ »Faust» utförde hon samma år i Hel-
singfors Margarethas roll och i Sibelius’ pro-
motionskantat sopranpartiet på ett sätt, som
redan lät en ana hennes blifvande fram-
gångar. Så kom hon på hösten 1894 till
Paris. Efter blott ett par veckors studier
för Edmond Duvcrnoy sökte hon inträde
vid konservatoriet. Sox platser voro lediga,
men de sökandes antal var 97. Med ju-
ryns alla röster blef den unga flickan en
bland de lyckliga; och upprepade gånger
erhöll hon under studietiden vid konserva-
toriet frikostiga understöd och belöningar
af franska staten. Och så i augusti detta
år lämnade hon konservatoriet med första
priset i operaklassen.
Med detta pris följde tvä års engagement
vid Stora operan, men med de anspåkslösa
villkor, som den plägar gifva nybörjarne.
Så debuterade hon i »Faust» den 8 oktober.
Och omedelbart därefter erbjöds henne en-
gagement på tre år med betydligt ökadt
arvode. Den 26 november uppträdde hon
i »Romeo och Julia» och firade en ny tri-
umf.
Det är de enkla konturerna af hennes
unga konstnärssaga.
Måtte fortsättningen på denna saga blifva
lika vacker som dess början; det är den
hjärtliga önskan, som vi sända henne. Den
skandinaviska norden deltager i glädjen
öfver hennes framgångar och beder henne
aldrig glömma, att hon hädanefter är an-
svarig för en del af vår ära inför världen.
Paris i dec. 1897.
Esse.
Den vackra fotografi, som från konst-
närinnan sändts oss, är tagen på Nadar’s
ryktbara atelier i Paris och framställer henne
i Margarethas roll i »Faust».
–––-*–––––
"Oid drsslfiftet.
ct var en midnattsklocka som slog,
det var en bölja som tröttad dog,
en suck .som höjdes på. tidens våg
af färdmän, hunna ett stycke på tåg.
jf)e se sig om och stå en minut
och tyss till kölvattnets skri och tjut,
från Iränning, som klarats, det skymtar
ett blänk;
det sorlar i fjärran med skam och stänk.
"Och här ilar tanken till solblank våg,
som stilla i sorglösa timmen låg,
när i rymden det sam som osynlig musik,
och det hägrade drömslott vid sällhetens vik.
-S/Vlen åter mot natthöljda djupen det lär,
där hvirflarne lura och svallvåg och skär.
jhär förs en flottilj i fylkad tropp;
där höjer ett ensamt segel sig opp.
OVlcn alla, om stolt vajar vimpel på mast,
om sista skotet och trasan brast,
de spanande trå mot en solig strand,
de anande bida ett lyckans land.
jDet ljöd en signal för färdmän på våg ;
de speja, de undra, det bränner i håg.
jDct är som de skönjde af målet en flik,
det är som de hörde en okänd musik.
jDct var en midnattsklocka som slog,
det var en bölja som tröttad dog,
en suck som höjdes på tidens våg
af färdmän, hunna ett stycke på tåg.
Sylvester.
–––––*–––––-
”Könner du landet?”
IWenom en grå luft och mellan aflöfvade
^ trädgrenar skymtade de Töda trapp-
gafvelmurarna af ett gammalt slott, ännu
som i ofredens dagar värnadt och omslutet
af vatten. Detta vatten, som tycktes stilla
samt nära till att frysa, låg redan täckt
af is, utom vid den sedan trenne sekler
nedfällda vindbryggan, där svanorna köllo
till, orörligt sittande på isranden med huf-
vudet under vingen. Endast en sam i va-
ken, — hvit och stolt, — i vinteraftonens
kyliga tystnad den enda erinran om lifvet.
Snart blef det mera lif. En af svanorna
på isredden drog fram hufvudet, riste de
ljusgrå vingarna, hvaraf den ena var stub-
bad, sträckte på halsen samt tumlade ned
i vattnet, där han rörde sig med goda an-
satser till behag.
Så höll han plötsligt stilla, tirrade med
runda ögon ut i töcknet samt frågade drö-
jande den andra fågeln:
»Mor, finnas ej större vatten än denna
graf och ha icke dessa vatten genomskin-
liga vågor, hvilka ibland gå höga och ibland
äro hvita som du , vicg ?»
Den frågan kon •’ide. a att bäfva, ty
hon visste nu, att i mgem: H v itfågelblod
morgnade sig hågen till ett i11 . on aldrig
skulle nå.
Det landet ligger åt sol .. . är mnr
vidsträckt och långt fag: \ a län-
der; dock, hur högt ma:! : och hur
vidt man far, vägen fini.1 . um c aldrig, utan
att vara född därtir . jujo man så, då
ledes man efi ... co-. ’j u.d af en ton, af en
fläkt från hatvet, c doft från skogen, ja,
kanske man lil ■ -. svaneungen ser den
skymta äfven i mörknande dagar, då kylan
smyger fram och töcknet faller.
Med stäckad vinge kommer dock ingen
dit!
Detta visste den hvita, och hon betogs
därför at medlidande, ty hon bar själf på
längtan till den soliga kust, dit hon fordom
flyktat, och där hennes ljusa fägring hörde
hemma.
Men ungen hennes släppte ej taget, han
ville ha svar.
»Mor,» sade han, i det han simmade
närmare med framåtsträckt hals, färdig att
lyss, »mor, skildra för mig dessa stora vat-
ten och deras sköna stränder!»
Då stannade modren och förtäljde hvad
hon sett af sällhetslandet, under det att
den unga, som lyssnade till henne, tyckte
sig flyttad hän till dess soligt fagra kust,
sköljd af gnistrande, vida vatten samt be-
skuggad af blott grönska och färg.
För den fjärran synens underfulla fägring-
glömde de båda fångenskapen i den trånga
vaken samt förmärkte ej, hur mörkret tät-
nade. Men plötsligt väcktes de åter till
detta.
G-enom luften ljödo hårda, hastiga ving-
slag. Det var traktens skator och kråkor,
som vände åter efter dagens grafvande för
att söka hvila i slottets gluggar och vrår.
Den yngre svanen följde dem med un-
drande blickar, änskönt han sett dem kom-
ma så där hvar kväll nu i tre årstider
mest. Han besåg pröfvande deras vingar,
som voro starka och lyfte dem högt, och
han tänkte med nyvaken undran på hur
de flögo ut om morgnarna, sutto flockvis i
träden och så slogo ned på jorden och
höllo till där — ibland höjande sig litet
öfver densamma för att fylla luften med
sitt krax, och så mot aftonen tillbaka till
det stora, gamla slottet igen. Och då fanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
