Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 31 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 407
ett land att flyga till, ett land, hvarom
blotta aningen var nog att komma honom
att förgäta mörker och fångenskap! Deras
svarta vingar voro starka och vägen var
dem fri, hvad månne häjdade dem?
Den grå ungen måste fråga modren äfven
om denna gåta. Och denna svarade:
»Mitt barn, dessa skaror ha ingen aning
om det landet. Väl ha deras vingar fått
behålla sin fulla längd, men för dem finnes
dock ingen väg till de nejder, dit vår läng-
tan står.»
Ehuru den unga flyttfågeln förstod, att
han var beröfvad det, som dessa mörka
fåglar ägde, betogs han dock vid dessa mo-
drens ord af medlidande med dem, ty han
visste nu hvad det innebär, blott det att
ana landet därborta åt solen till.
Dagmar.
–––- *–––-
Litet om apelsiner.
berrödt, och denna spruta instickes i vanliga
apelsiner och tillför dessa ett par droppar. Färg-
ämnet införes på en punkt, hvarifrån det tyckes
med ens sprida sig öfver hela den köttiga delen
af den under arbete varande frukten. Om man
drar sig till minnes, så vet sig nog litet hvar ha
sett mörka, inåt något torkade fläckar på apel-
sinens skal. Skalas en dylik, finner man alltid
att den är en blodapelsin; den mörka fläcken är
märket som den lilla sprutan lämnat efter sig.
Sagesmannen, en af Londons en-gros-frukt-
handlare, som utfrågats af en tidningsman, hade
försäkrat, att vätskan vore absolut ofarlig, och
tilläde sig vara öfvertygad om, att hvarken den
för rökångorna eller insprutningen utsatta fruk-
ten på något sätt därigenom tagit skada till
smaken. På exportorterna kan man få se tusen-
tals lådor sålunda »doktorerade» apelsiner, som
utskeppas åt olika håll.
Uppfinnaren-italienaren lär, innan han lät
sitt »patent» öfvergå i allmänhetens ägo, därpå
skapat en liten nätt förmögenhet.
Som sagdt, konsterna äro mångahanda och, för
att freda mig, tillägger jag ett annat ordspråk:
ljuger skeppar’n, så ljuger jag. Emellertid har
jag velat omtala, hvad jag hade reda på, då jag
minns mig nyligen ha sett i Iduns frågeafdelning
en önskan om upplysning, huruvida blodapelsi-
nen vore någon särskild art.
Bell.
Imeria-drufvor, Bi’ ac- k.-.stai ier, Smyrna-rus-
sin, Para-n- Yögima-tobak, alla andra
orters produkter, i hhas till oss, att förtiga,
finnas tfilgå i landein, hvar och en i dess
rätt: . »c-i ••• 1 i världen, innan det utveck-
. ■ »m „väsendet sammanband hela
hien- ar med den öfriga världen
o> :■ vi ■ .. v. _,e voro hänvisade att sjöle-
dessorja fö: i vad Yl kroppens, ej precis nödtorft
tillhörer, utan v - sådant som retade dess läcker-
gomsnatur, fing, »i wdigt nöja oss, tills sjön
bröt upp och importen mg sin början. Sedan
bantåg, kontinentalror.-. ... : om andra
vägar, nu satt os ’ ;-bi.no. >«••*1 jordens folk,
äro vi inom eher utoir ’ ■ .ast vi det
vilja, ocb på vårt b< : . „ vi Hamburgerkyck-
ling och sparris och blomkål, så snart den bör-
jar mogna i Alger, ocli orangerna när dessa »glö-
da» vid Medelhafvet. Men, för att nu specielt
fästa oss vid den sistnämnda läckerheten, var
årets första sändning i den gamla goda tiden en
angenämare bekantskap än nu, då den kan nå
oss tidigt på vintern.
Den konsumerande allmänheten vet, att den
lättade samfärdseln bör kunna bringa frakten
ut i marknaden, så snart den är mogen på de
orter, där den växer. Till följd häraf uppstår
häftig täflan exportörerna emellan, om hvem som
skall vara den förste om förtjänsten, och denna
hetsjakt har gifvit upphof till allehanda konster
och förfaringssätt. Frukten afplockas, medan den
ännu är grön och omogen, och upplägges i sär-
skildt ordnade rum. Invid dessa finnas ugnar,
hvari en del ämnen förbrännas, hvaribland svaf
vel ingår som hufvudbeståndsdel. Denna rök
tillåtes svepa om apelsiner och citroner och har
på dem den verkan, att skalen få en vacker gul
färg, som lätt kommer den i dylika mysterier
icke initierade att tro frakterna vara mogna. De
inpackas emellertid och utskeppas, och denna
sort är det, som kommer tidigast i marknaden.
Men nn ha utförsäljarna i sin ordning funnit
ett sätt att få skalen att svälla. Ett mindre an-
tal apelsiner få sakta rulla af och an i en säck,
som två personer hålla mellan sig, i det de höja
och sänka den. På sådant sätt uppstår en frik-
tion frukterna emellan samt under deras glidan-
de mot säckväfven, som hjälper till att få
skalet att se mera moget svällande ut; komma
frakten att mogna kan den naturligtvis inte.
Konsterna äro mångahanda här i lifvet, det
underligaste är huru dessa konster komma till
stånd. Nöden är uppfinningarnas moder heter
det, och sannolikt var det någon gång, under
försök att komma de omogna apelsinerna att
bji mer begärliga, som en italienare hittade på
att producera den högt i allmänhetens gunst ståen-
de blodapelsinen. Det är med afseende på denna
apelsin man egentligen och hufvudsakligast kan
tala om bedrägeri och förfalskning. Den högröda,
vackra färg köttet har hos denna apelsinart, som
fås i sådana ofantliga kvantiteter, ästadkommes
under det att frukten passerar genom flere hän-
der. Blodapelsinens fabricerande sysselsätter en
stor arbetsstyrka, väsentligast kvinnor.
Till redskap har hvarje arbeterska en liten
nålhvass spruta, fylld med en anilinfärgad vätska,
i en skiftning mellan ultramarinblått och cino-
–––- *–––-
6rary\lagenhet och
ömtålighet.
nälla frun, vi ska väl taga med resten
af höstpotatisen till landet,» undrade
Mari dagen före vår utflyttning till Frid-
hem, hvilken detta år skedde ganska sent.
»Nej, vet du,» svarade jag, »när vi kom-
ma ut, ha vi så mycket färsk potatis vi ön-
ska, och vi ha ätit länge nog af den gamla.
Fråga fru Pettersson (portvakterskan), om
hon vill hålla till godo.»
»Nej, se frun, det törs jag då rakt inte,
hon kunde tycka illa vara.»
»Hur kan du tro så dumt, Mari, potatisen
är så rar, att hvem som helst skulle vara
glad att få den,» menade jag. »Om du ej
vill erbjuda henne den, skall jag göra det
själf.»
Mari fick emellertid rätt. Den fattiga
gumman, som hade fyra hungriga magar
att mätta, blef stött. Hon svarade, att hon
hade potatis själf, och att det för resten
redan fanns färsk på torget.
Hvarför blef hon sårad af mitt på grann-
laga sätt gjorda erbjudande? Hvad kunde
det vara för skam att taga emot min gåfva,
som jag visste så väl behöfdes, och som
var af oklanderlig beskaffenhet? Min afsikt
var god, hvarför skulle den missförstås?
Men jag beslöt mig att vara ännu för-
siktigare en annan gång, då jag erbjöd en
gåfva. Fram på hösten dog svärmor, na-
turligtvis sedan jag låtit sy en ny vinter-
promenaddräkt af blått kläde och moderni-
sera en grön klädning från förra året. Som
jag hade i perspektiv att en tid bortåt gå
klädd i svart, såg jag med vemod på de
två kulörta klädningarna, som tillsammans
med några fina blusar hängde i garderoben,
och jag undrade, om jag skulle våga er-
bjuda dem åt min vän, fru Olga Landgren,
som bor i svartaste Nerike. Hon behöfver
strängt taget inga gåfvor, hennes man har
rätt goda inkomster, och Olga är en för-
ståndig husmor. Men dels ville jag så gärna,
att mina plagg skulle komma till använd-
ning, medan de voro nya och moderna, dois
tänkte jag, att jag själf varit lycklig att
få dem, om jag haft sex flickor i nästan
alla åldrar som vännen Olga. I tre dagar
gick jag och funderade, om jag vågade, och
i ytterligare tre dagar gick jag och svarf-
vade mina fraser, så att mina goda afsikter
ej skulle missförstås. Ändtligen sändes epis-
teln af, och med omgående kom från Olga
ett det vänligaste, raraste bref, hvari hon
med tacksamhet och glädje mottog min
gåfva, som skulle komma hennes »sex lång-
benta, ständigt växande töser till stor nytta.»
— »Det var så genomsnällt af dig, kära
Lisa,» skref Olga bland annat, »att du ej
lät afhålla dig af en malplacerad s. k.
grannlagenhet; ditt förtroende till mig och
din visade kännedom om min karaktär gläda
mig mer än gåfvan. »
Jag kunde ej låta bli att tänka på port-
vakterskan, för hvilken potatisen borde hafva
varit mer välkommen än kläderna för fru
Olga. Hvaraf beror denna skillnad? Endast
af uppfostran?
Det är sorgligt att se, huru lätt somliga
människor bli sårade i hvad de kalla sin
stolthet, och för en liflig och rättfram själ
är det olidligt att lefva tillsammans med
dylika.
En af mina väninnor på landet har som
lärarinna för sina barn en visserligen kun-
nig, men till uppfostran och enligt min upp-
fattning äfven till sinnet tarflig ung flicka.
Frun i huset vet ej, huru hon skall nog
väga sina ord för att ej såra denna klum-
piga, framfusiga person. »Behagar fröken»
och »törs jag be frökon» hörs det ständigt
från min väninnas läppar, då hon tilltalar
lärarinnan. Att be henne tända en hrasa
eller sopa ett golf skulle aldrig falla frun
in, fastän denna hjälp ibland kunde vara
af nöden. Nej, då gör hon det tusen gån-
ger hellre själf.
Hur behagligt däremot att ha i sitt hem
eller till sitt umgänge personer, med hvilka
man icke behöfver allt för mycket väga
sina ord, som icke uppfatta en kauske nå-
got hastigt uttalad tillsägelse som en för-
olämpning, som förstå skämt, som se ens
goda afsikt, som skilja skal från kärna!
»Tant Ellen är sä treflig, ty hon blir aldrig
stött,» sade här om dagen min unge gud-
son om sin lärarinna. »Ja, det har Otto
rätt i,» upplyste mig hans mamma, »därför
är hon ock så lätt att lefva tillsammans
med, och därför anse vi henne ock som en
af de våra.»
»Men det finns också en gräns för hvad
man tål,» heter det. Det är sant. Men
det finns också skillnad på äkta och falsk
stolthet. Ilse Franke.
I hastigheten.
En historia från nu i jul af Hugo Falk.
V
åt och tung föll dimman och immade fön-
sterrutorna och gjorde väglaget ännu obe-
hagligare. Gasens gula ljus strömmade ut öfver
bodfönsternas härligheter, hvilka beskådades af
folkmassorna utanför. Man trängdes ocb knuffa-
des för att komma fram, ty trots det föga jul-
lika vädret var trafiken ofantlig på de smutsiga
trottoarerna. Men så var det också julafton, och
alla människor voro ute för att reparera sitt
lättsinne att hafva gömt på så mycket till sista
stunden.
Men på_ Stråle & Omis kontor arbetades det
med en orimlig fart. Där var det inte lönt att
vänta sig något jullof förr än fram på eftermid-
dagen, så mycket man än raspade och snodde
vid alla pulpeter. Bokhållarne kastade afund-
sjuka blickar, som de själfva trodde vara likgil-
tiga eller föraktfulla, på gatuträngseln mellan ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
