Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 31 december 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 IDUN 1897
par poster i en faktura, och en och annan tittade
sig försiktigt omkring, medan han slog ett snöre
om ett litet julklappspaket. Ty till och med in
i det dystra, skumma kontoret med sin lukt af
unkna fröprofver och vått läder hade julen trängt
sig in på ett hörn.
Och såg man det inte på någon annan, kunde
man då märka det på unga herr Axel Höök,
hvars ansikte sken på ett sätt, som hvarken kon-
torets tunga luft eller den tråkiga, gråa omgif-
ningen kunde förtaga. Men en smula nervös
var han — det kunde man lätt se, när han räk-
nade ned sina långa kolumner och införde resul-
taten i de tjocka och konstiga kontorsböckerna.
Man kanske kunde hafva skyllt nervositén på
brådskan, ty klockan gick fortare, än den egent-
ligen hade rättighet till, och man skulle väl inte
sitta uppflugen på en kontorspulpet hela julhel-
gen heller. Man är väl ingen hedning, för att
man råkar vara kontorist, och släpar gör man
minsann så grundligt hela året, att julen borde
kunna få vara ett litet undantag i det fallet.
Emellertid misstager man sig, om man tror,
att han riktade hela sitt merkantila snilles rika
resurser på att så snart som möjligt få sitt ar-
bete undangjordt och sig själf till en fri och obe-
roende medborgare. Ty midt i sina funderingar
öfver tara och rabatt, eller huru de nu heta, dessa
köpmansskråetslistiga råttfällor,kunde han sticka
pennan i, munnen och ihärdigt stirra i väggen
midt emot, till dess någon yttre tilldragelse åter-
kallade honom från fantasiens världar. Sannin-
gen att säga, var det just intet allvar med hans
rastlösa arbete denna förmiddag, och detta där-
för att han just vid debiteringen för en tunna
slosill (märket S. S. 8.) tynkte sig se ett par varma
blå ögon betrakta sig och just i kontokuran-
ten för Eriksson och Lundbergs trämasseleverans
för november tyckte sig märka skymten af en
livit nacke med lustiga, små blonda lockar kru-
sande sig rundt omkring.
Han tittade segerstolt på sina kamrater — lätt-
sinniga ungkarlar, som lefde för stunden och
hvars egoistiska mål var att själfva hafva det så
bra som möjligt. Han själf hade — Gud vare
lof — hunnit längre och fått en sannare syn på
lifvet — i själfva verket hade han ej ägt dessa
> vidare vyer» förr än kl. 9 på morgonen, då han
fått det bref, som han ibland förstulet drog fram
under läskpapperet för att betrakta med en min
af ljufvaste sällhet.
Men med »jaet» — det härliga »jaet» — hade
han tagit ett godt stycke mot det mål, som enligt
Boström heter en »legitim etisk monogami», men
som hr Ilöök själf nöjde sig med att kalla »ett
kristligt äkta förbund».
Det behöfver sannerligen inte vara julafton för
att en person i den ställningen skall känna sig
nöjd och belåten med sin värld — vore den än
aldrig så prosaiskt grå och dimmig. Men kon-
noissementer och kärlekstankar trifvas just ej så
väl tillsammans, och det var väl därför hr Höök
måste skrifva om saldot för sista skifferlasten
från Skåne, ty i sin tankspriddhet hade han räk-
nat ned en helt annan summa, i hvilken hyran
för tre rum och kök samt »lön till jungfru» voro
bland de oförgripligaste posterna. Nej —■ det där
bar sig rakt inte — han måste taga sig en styr-
kedryck och drog just fram brefvet från i morgse
med »jaet», då han med ens fick mycket brådtom
med att kila det under pappershögen, ty i dörren
hörde han principalens stämma:
»Var god och kom in hit ett ögonblick, herr
Höök.»
Medan han reste sig från pulpeten, gick han
på ett ögonblick igenom sitt sist förflutna fjor-
tondägarslif, ty det där »var god» hade en be-
tydlig likhet med en sträf varning. Men som
han ej kunde påminna sig något fel i böckerna
eller något nattligt dryckeslag, somkunnat komma
till grosshandlaröronen, så fick han igen kuraget
och marscherade in i chefens håla, bockade sig
och försökte i allmänhet taga sig så bra ut som
möjligt, ty — hvarför skulle jag längre hålla det
hemligt för mina ärade läsarinnor — han befann
sig i detta ögonblick ej endast inför sin chef,
utan äfven inför sin tilltänkte svärfader. Och
detta ökade på intet sätt hans frimodighet. Sna-
rare tvärt om.
Och upphofsmannen till den ljufva varelse,
hvars bref hr Höök just nu skjutit in under väx-
lar och afräkningsböcker och dylikt skräp, såg
ej heller uppmuntrande ut. Han vände sin breda
rygg åt hr Höök och stirrade fortfarande ut ge-
nom fönstret, då han frågade:
»Nå — hur tänker hr Höök tillbringa sin jul-
helg?»
»Jag? Hm — grosshandlarn är alldeles för god
som frågar. Tackar så mycket — jag äter väl
med de vanliga på mathålet, kan jag tro.:
»Nå — i så fall kan ni ju lika gärna äta jul-
aftonsmiddag hos oss. Raska på med arbetet
nu, så ni kan bli färdig. Vi äter klockan fem.»
»Tusen tack, tackar allra ödmjukast,» stammade
Höök, röd i ansiktet som en kokt hummer.
Och innan han hunnit sansa sig, var hån på
andra sidan dörren igen — på sin sida.
»Hvad i all världen kom åt gubben, mumlade
han och spärrade upp ögonen så mycket han för-
mådde. »Bjuda mig, yngste bokhållaren, på mid-
dag — nu skall Zetterqvist bli något till förargad.
Och kassören sen — stackars karl! Men man rår
inte för, att man är sällskapskarl, och han gjorde
sig ärende fram till den lilla kontorsspegeln och
drog borsten ett slag genom håret samt försökte
förgäfves gifva mustacherna en än elegantare
uppsvängning.
För ett ögonblick föll honom med en rysning
in, att grosshandlar Stråle hade någon aning om
hans känslor för dottern, men han förkastade
strax denna tanke såsom orimlig. Hur skulle
det hafva gått till? Själf skref hon ju i sitt för-
tjusande jabref, att han skulle låta helgen gå
förbi, innan han talte med föräldrarne. Och trots
sin glödande kärlek, tyckte han inte illa om upp-
skofvet, ty man kan vara en modig karl, utan
att precis ändock med lugn glädje se fram mot
ett perspektiv sådant som »att tala med föräl-
drarne;. Och perspektivet förlorar kanske äfven
den lockelse det i annat fall möjligen kan hafva,
om man själf är en fattig kontorist och »föräl-
drarne», åtminstone till hälften bestå af ens rike
och mäktige chef.
Om hr Hööks arbete efter middagsbjudningen
just ej kan sägas hafva förkofrat sig, hvad fart
och reda beträffar, sä stängdes ju i allt fall kon-
toret på sin bestämda tid och glad söm en spel-
man begaf sig den förälskade kontoristen ut bland
vimlet för att göra den omsorgsfullaste toalett,
som, med uppbjudande af hans innersta krafter,
var honom möjlig. Emellertid hann han på vä-
gen titta in till en modern frukthandlare, där han
packade en korg med de vackraste äpplen och
de saftigaste päron han kunde åstadkomma och
tömde så godt som helå sin börs i den unga
koketta bodfrökens hand, för att i utbyte mot
sitt röda guld erhålla de fylligaste och ljufligaste
drufvor, soin någonsin vuxit i Provençes vingård.
Och sen gnodde han sig med sina borstar och
försökte både ansiktsmassage och ; manicure- för
att få sin ensemble så presentabel som möjligt.
Så var det att kila på; och i sin öfversvallande
lycka utdelade han så många »god jul» och »det-
samma, min hedersbror , att han rakt utaf höll
på att komma för sent till principalen — blifvande
svärfadern.
Där välkomnades han emellertid med så många
öfverdrifna tacksägelser för sin present, att han
började anse sig för en riktig mecenat, och gub-
ben Stråle klappade honom hårdt och kärvänligt
i ryggen, och hans egen flicka — som han bru-
kade kalla henne, då han var säker för alla lyss-
nande öron — såg mycket förvånad, men, Gud
vare lof, gladt förvånad ut. Och det var med
en egendomligt skalkaktig ton i rösten, som gross-
handlaren, då han tagit sin frus arm, bad »sin
käre Höök nöja sig med Maja, han hade verkli-
gen ingen annan till hands.»
Så togo de för sig af den stadiga gammaldags
julkosten, och Höök åt mer än han strängt taget
bort göra, för att stämma »svärmor» mildt, och
efter middagen, då han och värden på tu man
hand togo sig en likör, blef han föremål för så
många listiga och snärjande frågor från den sist-
nämnde, frågor som just ej vidrörde andra för-
hållanden än hans familj, vanor, bekantskaper,
åsikter och — skulder — men detta obetydliga
var mer än tillräckligt för den stackars gästen,
som knappast hann undra på, hvarthän gubben
egentligen ville hafva honom mellan de olika
ransakningsmomenten.
Senare gjorde man ett besök i kyrkan, efter
hvilket Hööks ödmjuka ansats till afsked med
bestämdhet tillbakavisades. Så kom man då hem
igen till te och punsch och nötter och julklappar.
När de två stora paketproppade klädkorgarne
kommo in, tyckte Höök att det var riktig jul, och
långt, långt bort i fjärran såg han försvinna som
ett mörkt töcken kamraternas stojande julfester
på något locus» med ljumt kött, solkiga glas,
misstänkta teskedar ochkippskoddauppasserskor.
Och han såg på sin flicka — det var endast i
tankarna han uttryckte sig så — och for upp
helt bestört, då den stora silfverkannan bars in,
bräddad med skummande champagne, och gross-
handlaren efter ett par harklanden började sin
skål för julen. Men till Hööks stora häpnad
öfvergick han så småningom till ett annat om-
råde, och innan han visste ordet af, var han
medelpunkten för hela talet.
Om han hatade något, sade grosshandlaren,
sä var det slarfviga bokhållare, och sådana säge
han också med vida större tillfredsställelse på
alla andra ställen än på sitt kontor. Men det
finns ingen regel utan undantag. Han hade nöjet
att nu se en sådan framför sig (vid dessa ord
såg han rakt på Höök, som hade sin kraftiga
konstitution att tacka för att han inte fick slag
af förskräckelse). Enda ursäkten för en dylik
— i allmänhet föraktlig — individ vore den, att
han vore snärjd i kärlekens garn. Och den ur-
säkten finge också gälla här. Hr Hööks inbjudan
hade blifvit så sent beslutad, att grosshandlaren
och hans fru ej hunnit köpa någon julklapp åt
honom, därför fick han hålla till godo med hvad
som fanns och huset förmådde. Maja — ville
han hafva henne? Som belöning för troget ar-
bete vore hon just ej mycket att tala om, men
för en slarfver som han?
Och med tårar i röster] sköt grosshandlaren
sin dotter, rodnande som den rödaste ros, till hr
Höök, hvilken stod där, som om han sålt smö-
ret och tappat pängarne. Var det verklighet?
Han hade lust att nypa sig i örat för att få detta
klart för sig, då han såg ett par röda mjuka
läppar sträckas mot sig. Och då.— ja, då kunde
han ej längre tvifla, utan tog för sig af den första
kyssen, som ju lär vara något särdeles delikat i
sitt slag. Harklande sig’ mellan tårarne, drack
grosshandlaren nu de nyförlofvades skål, och
Höök gick ur famn i famn, för- att till sist hamna
där kan mådde bäst — i Majas.
Köpmannen slumrade emellertid aldrig mer än
en sekund i sender hos hr Höök, och då svärfar
— som han nu var på god väg att få rättighet
att säga —• med våld slet honom fran Maja för
att ej behöfva dricka sitt glas punsch ensam,
interviewade han honom på det skarpaste för att
få honom att bekänna, huru han uppdagat hem-
ligheten.
»Jo, det skall jag säga dig, sade gubben och
tände sip cigarr med ett lustigt smil i ögonen,
»det stod att läsa, så säkert som det varit tryckt,
i mina egna böcker. Jag blef som fallen från
skyarna, då jag fick läsa min fröken dotters
dumheter till en viss hr Axel Höök. Jag kunde
ej misstaga mig på meningen: det var tydligen
svar på några andra dumheter, som bemälde hr
Axel Höök först skrifvit till henne. Du kan vara
glad öfver, att jag kände dig så väl som jag gjorde.
Ty slarf, det vet du — ja, kära Maja, han kommer,
han kommer! Gud bevars, hon fixerar sina da-
gars upphof, som om jag vore hennes rival om
din hand. Maja, du — titta inte på din fars-
gubbe på det där viset — jag har aldrig hyst
en tanke på att fråntaga dig hans kärlek. Gä
dit, Axel, gå dit. Reta henne inte. Finge du
se hennes rätta humör, blefve väl förlofningen
uppslagen bums. Gå nu!»
Ung Axel gick, men kunde ej underlåta att
i största hast söka få sin brinnande nyfikenhet
tillfredsställd.
» Men farbror talar om böcker. I hvilken bok
stod det?»
»Jo, du, i din kopiebok — mellan fakturan
från Blomberg och son och påstötningen om
likvid till Anderssons sterbhus. Är det fasoner
för en ung köpman det? Men gå för all del till
Maja — jag läser rysliga saker i hennes ögon.
Men, Axel, ptro min gosse. Vi rifver väl ut den
där kopian, eller hur?»
–––––––––- *—––––––
Till Iduns läsarinnor!
På årets sista dag, i årgångens sista num-
mer, i afslutningsstunden för ett helt tioårs-
skede af vår tidnings tillvaro känna vi oss af
hjärtat manade att uttala ett varmt tack till
våra vänliga läsarinnor för allt hvad som varit
hafver dem och oss emellan. Vår fasta för-
hoppning är att äfven för framtiden få behålla
deras vänskap, vår ärliga sträfvan att alli
bättre sölca göra oss förtjänta af densamma.
Ja, än mer: med hänsyn till de värdefulla
nyheter, Idun på det nya året har nöjet kunna
bjuda sin läsekrets, och för öfrigt i allo stöd-
jande oss vid och fullföljande vårt gamla, nu
välkända program, våga vi äfven hoppas, att
vår vänkrets år 1898 skall ytterligare utvid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
