Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 7 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 IDUN 1898
ej kunna lämna en sådan där vänskaps-
känsla att utveckla sig i lugn och ro.
»Ja, men ofta öfvergår vänskapen till
kärlek,» säger ni mig. Nå, än sedan! Lig-
ger däruti något skäl till att röra vid den
med profana händer. Man gör aldrig nytta
med att »bry» eller reta någon för verk-
liga eller förmodade känslor och sätta upp
dem till skottafla för löjets pilar, men man
riskerar alltid att göra obotlig skada. En
helt annan sak är det ju att varna och
söka rädda, när mail ser, att vederbörande
löper fara att komma in under ett dåligt
inflytande. Då blir det i stället ett brott
att tiga och låta saken utveckla sig.
Må vi besluta oss för att aldrig tanklöst
och lättsinnigt ta på en annans känsla —
den må vara vänskap eller kärlek. Må vi
komma ihåg, att vår hand aldrig kan vara
för mjuk, när det gäller att röra vid en
människosjäl.
V—na.
–––- ❖–––-
”£ifet guldkorn”.
Utkast af Aster.
> Mitt ärkenöt, som gick hit! — Finns det väl
fvV något dummare påhitt än dessa odrägliga
supéer, där människorna, stela, otillgängliga och
tråkiga, sitta uppspetade som flugor på knapp-
nålar? Hvad kan meningen vara med att sam-
manrafsa en hop folk, som ej har ringaste nöje
af hvarandras sällskap, utan på sin höjd kunde
anställa en pristäflan i konsten att kväfva gäsp-
ningar?» —
Jag hade lyckats bringa mig upp till den ljuf-
liga och afundsvärda sinnesstämning, sona fann
sitt uttryck i denna monolog — naturligtvis om-
sorgsfullt döljande för mig själf, att dess grund-
orsak möjligen vore att söka på närmare håll än
hos mina grannar eller kunde hafva något sam-
manhang med uteblifvandet af dem jag väntat
mig att få träffa, då måhähda tillställningen
kunde råkat i en mera lyckad dager. — För att
nu ytterligare underhålla dessa angenäma käns-
lor begaf jag mig in i ett litet tomt kabinett,
där jag borrade ned mig i en mjuk emma och
fortsatte mina dystra betraktelser, enär jag fruk-
tade att ohöfligheten skulle bli alltför iögonen-
fallande, om jag redan nu smöge mig af.
»Hu då, kusin Georg, sitter du och drar ihop
till åskväder, eller tänker du tjänstgöra som mo-
dell till riddaren af den sorgliga skepnaden?»
Ingalunda blidkad af denna hälsning, kastade
jag en onådig blick på det leende ansiktet fram-
för mig, obehagligt medveten om att det afgjordt
kontrasterade mot min egen mulna uppsyn; men
lilla Mollys bruna lockhufvud var en alltför be-
haglig företeelse och de klara ögonen sågo för
vänligt och trohjärtadt ned på mig, att icke åt-
minstone någon liten del af det trefliga humör,
hvarmed jag var laddad, måste hoppa öfver bord.
»Nå, det var alltid något att råka på dig här,
ehuru det högeligen förvånar mig att se en sådan
liten yrhätta i denna samling. Hvad vill du egent-
ligen på ett sådant här likbjudarekalas? Icke
kan du på samvete påstå, att du finner minsta
nöje däri?»
»Jo, det gör jag verkligen.» — Hon satte sig
i den lilla kåsösen bredvid mig och de skälmska
groparne i hennes kinder lämnade rum för ett
vida allvarligare uttryck. — »Ser du, jag före-
sätter mig alltid, när jag är tillsammans med
främmande personer, att lära af dem så mycket
jag kan och det är ej svårt, blott man går bland
dem med vakna ögon. Jag är ofta förvånad
öfver, hur mycket godt jag finner, stundom’där
jag minst väntat det, och hur de obehagligaste,
till utseendet mest frånstötande människor kunna
hafva vackra och ädla sidor, om man gör sig litet
besvär att söka reda på dem. Jag kommer sällan
hem från ett samkväm utan någon liten skörd
af dylika små guldkorn, och då tycker jag mig
ha stor behållning af min dag »
Ehuru jag kände mig tämligen utskämd, var
det under min värdighet att visa detta för min
lilla kusin, mig så underlägsen i år och visdom ;
jag protesterade därför mot hennes argumenters
hållbarhet och förklarade deras resultat härflyta
från slumpen.
»Se på den där gamle tvärviggen t. ex., som
nu kommer in hit och ställer sig att bekika bok-
skåpet därborta! Tycks han icke riktigt spraka
af människofientlighet och världsförakt? Kan
du aflocka den figuren ett aldrig så litet »guld-
korn», som du kallar det, så — — ja, då tror ’
jag nästan jag skulle vilja ge dig rätt och hålla
med om, att människorna kunna vara bättre än
de synas.»
»Nej, Georg, det vågar jag mig ej på. Icke
för det jag betviflar, att äfven han gömmer någon
grufva, och vore jag ensam med honom kanske
jag till och med skulle hitta rätt på den, men
så här på utmaning och i annans närvaro går
det ej. I alla fall har jag tappat bort mitt van-
liga glada mod i afton. Det är något som för-
stämt mig, som förföljer mig och som jag ej
kan bli kvitt.»
»Tala om för mig hvad det är!»
»Jag vet ej, om jag vill. Jag tror icke, att du
tänker på samma sätt som jag, utan du börjar
hålla en föreläsning öfver att världen nu en gång
är sådan som den är och ej kan ändras, att jag
är så barnslig och annat vackert och förståndigt.»
»Att du är ett barn skadar ej det minsta, öfver-
klokhet finns det tillräckligt af ändå.»_ Jag kände
mig något blidare stämd. »Seså, sjung ut nu,
Molly lilla!»
»Du skrattar nog, men det är detsamma. Jo,
ser du, när jag var klädd för att fara hit, fin i
ny klädning och väl påpälsad mot kölden, medan
vagnen väntade där nere, för att jag ej ens skulle
behöfva sätta foten på de snöiga gatstenarne,
kom jag ut i köketett ärende från mamma. Där satt
en kvinna, tunnklädd, blåfrusen och utmärglad,
som kom fram och med tårar i ögonen tackade
för att hon fått litet varm soppa. »Fröken^ må
tro, att man uppskattar sådant, när man ej på
lång tid ätit någonting uppvärmdt, men ändå
svider det i mig att sitta själf och må godt, me-
dan min lilla flicka ligger där hemma och käm-
par med sjukdom, köld och hunger.» Hvad hon
kallade ’hem’ var en tom vedbod långt utom tul-
len, där det ej kan eldas, fast vinterkylan går
rakt in genom alla springor. Jag hann ej höra
på hennes vidare historia, men den stod skrif-
ven på hela hennes varelse. Kan det vara rätt-
vist, att jag skall ha allting så bra och en annan
stackare ingenting? Jag kan ju icke reformera
samhället, men jag får ej ur mitt hufvud, att jag
måste göra något för att skaffa åtminstone henne
ett bättre rum. Vore jag rik, skulle det gå hastigt
och lustigt, men min lilla kassa är tvärtom just
nu läns. Nåja, något sätt hittar jag väl på, jag
skall plita och spara, och så skall det nog lyc-
kas till slut.»
Jag hade glömt bort den gamle herrn i andra
ändan af rummet, han tycktes nu hafva slutat
sin undersökning af bokskåpet och göra min af
att lämna rummet. Då han gick förbi Molly,
stannade han ett ögonblick; ett brummande
mummel hördes, hvaraf jag tyckte mig urskilja
något liknande »liten grundplåt». Jag såg upp:
Molly satt och stirrade ned i sin hand.
På den lilla ljusa handsken glimmade ett stort
guldmynt!
––- -*—-—
Stor litterär pristäfling
för
Iduns romanbibliotek.
Ett pris på tvåtusen (2,000) kronor.
Idun har, som kändt torde vara, gjort
till en af sina uppgifter att bland sin stora
publik inom de skandinaviska ländernas bil-
dade klasser väcka intresse för och sprida
värdefull originallitteratur. För detta ända-
mål har tidskriften alltid låtit sig angeläget
vara att inleda förbindelser med framstående
manliga och kvinnliga författare, och våra
afslutade årgångar prydas ock af ett stort
mångtal af de bästa litterära namn. För
att ytterligare öppna tillfällen till värde-
fulla förvärf i denna väg ha vi tid efter
annan anordnat skönlitterära pristäflingar,
hvilka med intresse omfattats inom skrift-
ställarkretsar, och ur hvilka som resultat
framgått flere gedigna verk. Vi tillåta oss
exempelvis erinra om den som ett fram-
stående arbete allmänt erkända berättelse-
cykeln »Gösta Berlings saga» af Selma
Lagerlöf, hvilken först framträdde som pris-
tagande i en af Iduns litterära täflingar,
om Matilda Lönnbergs historiska roman
»Fru Holmfrid» m. fl.
Genom det s. k. Iduns romanbibliotek,
som med ett sextonsidigt tryckark hvarje
vecka medföljer till tidningens samtliga
abonnenter, ha tillfällena att framlägga äf-
ven jämförelsevis omfattande skönlitterära
verk betydligt utvidgats. Vi ha därför nu
ock beslutit att för romanbibliotekets räk-
ning ånyo anordna en större litterär täflan
och inbjuda härmed skönlitterära skrift-
ställare och skriftställarinnor att deltaga i
densamma under följande bestämmelser:
För en originalroman på svenska språket,
med ett ämne och af en halt, som göra den
tilltalande för en bildad och vidsträckt publik,
samt till ett omfång af ungefär trehundra sidor
vanlig bokoktav, betala vi som pris och honorar
tvåtusen kronor. Härför förbehålla vi oss
endast rätt att i första hand offentliggöra ar-
betet i Iduns romanbibliotek.
Vid de insända arbetenas bedömande ha de
kända litteraturkritikerna herrar Georg Nor-
densuan och d:r Suen Söderman godhetsfullt
lofvat biträda redaktionen.
Samtliga täflande arbeten skola anonymt vara
ingångna till Iduns redaktion, Stockholm, före
den 1 maj 1898 samt åtföljas af en förseglad
namnsedel, hvars konvolut förses med ett motto,
hvilket äfven bör återfinnas å manuskriptet.
Denna namnsedel brytes endast för det arbete,
som prisbelönats.
Skullé prisnämnden anse, att ingen af de
insända täflingsskrifterna besitter sådana egen-
skaper, att densamma bör tillerkännas det ut-
fästa priset, förbehåller redaktionen sig rätt
att i samråd med de öfriga prisdomarne öfver
detsamma förfoga. Stockholm i oktober 1897.
För redaktionen af Idun
Frithiof Hellberg.
–––- *–––-
En röst nr de bortglömdas
läger.
-Kramför mig ligger ett nyss anländt bref,
r manande med enkla, gripande ord till
en handling, hvilken blott är en enkel plikt
för mig, som under hela min lifstid stått
i liflig förbindelse med landsbygdens be-
folkning på skilda trakter samt haft så
många tillfällen att känna de olika tänke-
sätten och sedvänjorna hos de s. k. stånds-
personerna och landtallmogen. Och dock
har jag tyvärr ej af mig själf tänkt på att
säga ett ord till förmån för landsbygdens
hjälplösa pauvres honteux, utan måste af en
okänd påminnas därom!
Hvem tänker väl på dessa bättre fattiga?
Det är, som om några sådana ej funnes
till i våra bygder.
»Städerna,» säger den mig okända bref-
skrifvarinnan, som ej ber för sig själf, utan
för sina betryckta likar, »hafva välgörande
stiftelser, asyler, donationer m. m., ur hvilka
fattiga bildade kvinnor, som ej själfva kun-
na försörja sig, erhålla hjälp och under-
stöd. Dessutom äga dessa fattiga alltid
vänner och bekanta bland sin egen klass,
hvilka i nödens dagar bistå dem, men hvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
