Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 7 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 iDUN 5
finnas väl i någon landtförsamling dylika
hjälpkällor för fattiga ur de bildade klas-
serna?»
Så långt den manande rösten. Jag vill
här blott anföra ett par omständigheter,
som förorsaka, att dessa fattiga lefva så
obeaktade till och med i stora folkrika by-
samhällen, då dessa blott bestå af folk ur
allmogeklassen.
Känslan af klasskillnad är ingalunda helt
utplånad i vår så kallade jämlikhets tid;
den lefver tvärtom mångenstädes ett kraf-
tigt lif; men den har, så att säga, ömsat
plats. De, som i forna dagar så ofta ut-
gjorde föremål för de mera kunniga eller
högre ställda samhällsmedlemmarnas ringakt-
ning, förbiseende och kalla likgiltighet, hysa
nu mångenstädes samma sinnesstämning
mot fattiga personer ur »bättre klassen»
och bjuda sällan till att förstå deras lif.
Mellan »ståndspersonen» och landtallmogen
ligger ej sällan den gamla gapande klyftan,
som hindrar all djupare förståelse af sam-
hörighet. Därför söka ofta sådana medel-
lösa personer att inflytta till städerna, i
hopp att där finna någon utkomst eller
åtminstone vänner af egen klass. Men i
våra bygder lefva dock många, många, som
ej kunna företaga en dylik flyttning, sjuk-
lingar, krymplingar och ålderstigna, hvilkas
enda hjälp skulle blifva en plats i socknens
fattighus, ifall de vände sig till landtkommu-
nen; därför tiga de, tiga in i döden, tiga
och — glömmas.
I städerna kan det hafva sina stora svårig-
heter för fattiga och sjukliga kvinnor —
och äfven män — att erhålla passande arbe-
te under hvarje tid på året, isynnerhet när
dessa personer ej lärt något bestämdt yrke,
men sjudubbelt svårare är detta på lands-
bygden. Prydnadsartiklar köpas billigare
i staden, än de kunna förfärdigas af en
människa, som bokstafligen skall lefva af
dylikt arbete. Ofta är det icke ens möjligt
för en sådan att inköpa därtill erforderliga
materialier, äfven om det blefve fragan om
ett beställdt arbete, och det kan ej falla
allmogekvinnan in att erbjuda en »bättre
dam» något förskott; i bästa fall skulle hon
tro sig visa närgångenhet genom ett sådant
förslag, hvilket hon saknar förmåga att
ikläda en form, som kunde mildra tyngden
af en erbjuden allmosa. Stundom händer
det, att en afliden familjefader i ett tjänste-
mannahem på landet under lifstiden har
skaffat sig ovänner bland allmogen. Den
»fina» familjen har kanske aldrig under
sina bättre dagar kommit i förtroligare be-
röring med bondfolket, och sedan armodet
efterträdt välståndet, är det knappast möj-
ligt att ett närmande i verklig kärlek till
hvarandra skall kunna äga rum emellan
dessa så olika element, hvilka äro fullstän-
digt främmande för hvarandras sätt att
tänka och uppfatta lifvets kraf. Blott det,
att hvad som genom uppfostran och vana
blifvit ett oafvisligt lefnadsbehof för den
ena parten, ter sig för den andra som rent
fjäsk och öfverflödig omständlighet, kan
ibland vara nog för att afkyla en möjlig
gryende välvilja och hjälpsamhet. Kommer
så härtill minnet af något tanklöst utkastadt
ord, af verklig eller inbillad missaktning
för allmogens sedvänjor och lefnadssätt, är
söndringen vorden så godt som ohjälplig
emellan de två parterna, och oftast få de
oskyldiga uppbära den hårda lönen för
hvad de skyldiga på så sätt förbrutit.
Det är nu till de förmögna och rika stånds-
personerna på landsbygden, »rösten ur de
bortglömdes läger» vänder sig, bedjande
dem tänka på att stifta donationer för så-
dana bland landsbygdens pauvres honteux, som
ej äga att uppbära några medel ur förefintliga
kassor, stiftelser o. s. v. Må det icke längre
bli sagdt om donationer, att alltid den sat
sen besannas, att de inrättningar, hvilka
börjat få mycket, jämt erhålla nya bidrag
och gåfvor, medan här bland oss finnas
hela klasser af värnlösa kvinnor, som lida
i tysthet och därför bortglömmas af alla.
Eua Wigström (Ave).
Vår jultomte.
u gamla kära jultomte, så som jag nu
ser dig här framför mig, så har du
suttit på salens vägg under den heliga
julhögtiden i vår prästgård, år ifrån år,
långt, långt tillbaka! Väl minnes jag den
första julen, då jag fann dig vid mina jul-
uppköp och förde dig hem som en kär och
dyrbar skatt, fastän priset för dig var ringa.
En bild af dig borde jag väl teckna, du
som här fört julens spira så länge. Fårade
äro panna och kinder och hvitt som snön
ditt hår och skägg. Mildt, men allvarligt
blicka dina blåa ögon fram under ögon-
brynen. Ditt ansikte och din gestalt är
oss en god väns. Röd är din långa kappa
och din toppmössa, röd som skarlakan med
broderier af guld. Öfver axeln bär du en
julgran, grön och fager. Vid sidan en stor
väska fylld med julbref och glada önsk-
ningar. Ett gyllene horn har du ock, att
därmed förebåda din ankomst, kär för gamla
och unga. På ryggen bär du en korg, dess
innehåll gissa vi nog. Och så har du kom-
mit till oss, år ifrån år, i glädje som i sorg,
en trofast kamrat, och därför skall du ha
tack, gamle jultomte!
Välkommen och åter välkommen ! Du
ser så stilla och begrundande ut. Du ser
nog och hör, du deltager helt säkert i allt
som försiggår, men ej märkes’ det på dig.
Men jag vet väl, ty jag tror att det är så,
jag vet att du i julnätterna, när alla i huset
sofva, ej är så stilla. Då pysslar du, då
styr och ställer du med fröjd och trefnad
i hvarje vrå, så att det helt visst för hvar
och en af husets medlemmar känns att
det är jul, när de träda in i rummet.
Kom blott tidigt in i salen en morgon,
innan daggryningen brutit mörkret utanför.
På härden flammar då en brasa, och där
sväfva i eldskenet rörliga skuggor fram och
åter. Det rasslar, det prasslar så hemlig-
hetsfullt öfverallt ; ikring kakelugnen, in-
vid klockan, dock mest borta vid granen.
Där glimmar och glittrar det bland grön-
skan. Helt visst har jultomten under
nattens tysta timmar varit där och putsat
dess gyllene trådar och stjärnan i jul-
granens topp. Det blänker så klart. Och
visst fernissar han väl också barr och grenar,
så att de stå sig så vackra julen ut. Den
känsla af jul, som fyller våra sinnen, visst
har tomten, vår egen jultomte, sin del
i den!
Ej kan det väl vara orätt att tro på
goda tomtar, hemmets och härdens goda,
glada, villiga, trofasta tomtar, som arbeta
för oss under tysta midnattstimmar. Jag
har förnummit deras närvaro, hört deras
tysta fjät, liksom jag julnatten hörde suset
af julängelns vinge, den timme då barnet
en gång föddes i Betlehem, liksom jag i
den tidiga morgontimmen hörde klockorna
ringa julen in.
Heliga julnatt, heliga klockljud, heliga
Betlehems stjärna, följ oss, lys oss och led
oss, tills där åter stundar en jul på vår jord
med: åra vare Gud i höjden, frid på jorden,
människorna en god vilje!,
Maja Bernhardsdotter.
–––––––––
”pvar ä’ mamma?”
Ur min mors dagbok.
Af van Wermeskerken Junius.
Öfvers. för Idun.
K
lockan hade nyss slagit tolf, och redan
kommo de första pojkarne springande
hem från skolan, däribland också min äld-
ste. Svängande i luften med bokväskan,
liksom afvärjande hvarje angrepp, står han
utanför porten till hemmet, andfadd och
varm. Så ringer han på. Jag kan se hans
präktiga, solbrända ansikte i fönsterspegeln:
mössan på sned, håret i oordning och den
nya, blå blusen nästan utan spår af fär-
gens ursprungliga glans. Men bättre en
vildbasare än en mammas gosse! Tjäna-
rinnan öppnar dörren: »Hvar ä’ mamma?»
klingar hans ungdomsfriska stämma, och
så snart han fått besked, kommer han in
till mig, där jag håller på att lägga ihop
mina sysaker. »God dag, mamma!»
Våra blickar mötas. Skulle icke mina
ögon alltid med outsäglig kärlek hvila uppå
honom? Hos honom ligger mer ömhet i ögat
än i tonen; han har kommit i den ålder,
då gossen begynner att blygas för att visa
för mycken yttre känsla.
»God dag, min gosse!» Mer säger jag ej,
men han vet, att jag gläder mig öfver hans
hemkomst. Han vet, när han i skolan tän-
ker på mig, att jag väntar honom och att
jag spejar i fönstret efter honom. Han
vet, att han är en del, en solbelyst del af
mitt lif, att hans lycka är min lycka, hans
sorg min sorg. Han vet, att jag med lif-
ligaste intresse följer hans framsteg, och
att jag lider, då det går honom illa. Han
vet, att mitt hem alltid står öppet för ho-
nom, så länge jag lefver, och om också
hela världen vore emot honom, skulle dock
hans mor tro på honom. När vi se pa
hvarandra, hur flyktigt och likgiltigt det
än ser ut, är det dock som om den enas
själ skulle läsa i den andres och dessa sjä-
lar äro fulla af kärlek och ömhet. —
Strax därefter kommer ännu en: det är
lilla syster. Prydligt och betänksamt när-
mar hon sig, kläderna i bästa ordning, bok-
väskan på armen; hon ringer sakta. »Hvar
ä’ mamma, Betty, » frågar hon, medan hon
ordentligt hänger upp sina saker på deras
plats. Hon kommer stilla in till mig med
små steg, ger mig en kyss och börjar ge-
nast att hjälpa mig med kaffebordet, sätter
fram stolen och ser. efter, att min fotpall
är på sin plats samt gör i ordning sina
smörgåsar alldeles som en gammal och van
matmor. Under tiden berättar hon, hvad
som passerat i skolan, med ett mildt litet
leende och smekande stämma. Med öfver-
lägset förakt låtsas hon icke märka de bröd-
kulor, hvarmed hennes äldre bror bombar-
derar henne, och hans öfvermodiga skratt,
då någon träffar riktigt, fördrager hon med
tålamod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
