Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 7 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 IDUN 1897
Öfver hufvud taget känner Lon sig allde-
les för mycket upphöjd öfver pojkar, att
hon skulle förarga sig öfver deras odygder.
Den lilla tycker sig vara ett med mamma
och tillägnar sig efter hand mitt lugn och
min värdighet. Det härskar ett visst »för-
stånd» oss emellan, som icke har någon
annan grund än att vi båda äro »damer»,
hvilket efter lilla systers begrepp är liktydigt
med förståndigt och klokt folk. Hon är
min högra hand, och ehuru blott tio år gam-
mal, serverar hon teet och underhåller gos-
sarne under min frånvaro, och den som
känner henne som sjuksköterska, gömmer
alltid denna bild i sitt hjärta. Nog af, jag
kan icke tala om den kärlek, som råder
oss emellan, utan att ögonen fuktas.
Det ringer igen: Ming-Mingele-Ming låter
det helt muntert. Det är lille Benjamin,
som flickan kommer hem med från kälk-
backen. Han måste lyftas upp för att själf
kunna ringa, men för att öka larmet sa
trummar han också löst på breflådsluckan.
Så snart dörren öppnas, skriker han med
sin gröfsta stämma: »Goddag, Betty! Hvar
ä’ mamma?» Farfar säger alltid, att han
har mycket goda anlag för att blifva officer.
Att torka af fotterna, taga af sig mössan
eller öfverrocken anser den lille stråtröfvaren
icke tillhöra sina medborgerliga plikter —
han rusar direkt in till mamma och visar
sitt strålande, rosiga ansikte. Han vet på
förhand, att man måste kyssa honom, och
väntar blott därpå; och jag lägger mig på
knä för honom och kysser den mjuka kin-
den, och han omsluter bårdt min hals med
sina mjuka armar.
Jag skulle gärna vilja veta, om det fin-
nes en större och renare njutning än att
känna sig kysst af en sådan mun och fam-
nad af sådana armar. Och du, min lilla
kära gosse, kunde du blott alltid förblifva
så frimodig och duktig och på samma gång
så öm och så ren.
»Hvar ä’ mamma?» En gång gå alla mina
älsklingar bort ifrån mig, några till fjärran
land, andra kanske till egna hem, eller dit
plikten kallar. Också jag skall en gång skil-
jas från eder för att aldrig mer återvända.
Glömmen aldrig den gamla frågan, som jag
så ofta hörde i de soliga dagarne, då mitt
högsta bemödande var att göra eder hem-
met kärt. Ty jag visste, att hur mörkt än
lifvet gestaltar sig, erinran af ett lyckligt
barndomshem alltid står kvar som en ljus-
stråle i dunklet. Tänken ofta på mig och
kommen ihåg, att jag i hvarje minut tän-
ker på eder med kärlek.
Ären I lyckliga, om ära och rykte pryda
eder, om kärlek blomsterströr edra lefnads-
banor, om edra djärfvaste drömmar upp-
fyllas — gören alltid den gamla frågan och
låten mig deltaga i eder lycka. Ären I
sorgsna, träffa eder motgångar, kännen I
eder ensamma och öfvergifna, gören ock-
så den gamla frågan och anförtron edra be-
kymmer åt mitt hjärta. Kommer frestelsen
på eder, så erinren eder, huru kär jag all-
tid haft eder och hvad jag hoppades och
väntade af eder, då I ännu voren barn.
Och när jag en gång gått bort ifrån eder,
tänken någon gång på den stilla plats, där
jag hvilar, och varen öfvertygade att jag
är i eder närhet, icke som en mörk ande,
men som en ljusens ängel, hvilken breder
sina händer välsignande öfver eder dag och
natt, natt och dag.
Till frågeafdelningens
habituéer.
»A/varför, hvarför, hvarför komma aldrig våra
■fV frågor in?»
Oftare än någonsin har denna klagan ljudit
under det nyss tilländalupna året, och lifligare
än någonsin har redaktionen vid det senaste
årsskiftet, då till på köpet hundratals öfverblifna
frågor måste slopas för att lämna rum åt det
nya årets spörsmål, känt sig manad att söka före-
bygga den olidliga väntan och det dryga öfver-
skottet genom att underkasta frågeafdelningen
en lämplig reform.
Se här gången och resultatet af våra funde-
ringar.
Utrymmet är knappt. Men det kan icke ökas
utan betydande kostnader, hvilka i sin ordning
skulle åstadkomma en stegring af prenumera-
tionspriset och sålunda oangenämt beröra äfven
de icke frågande inom läsekretsen. Och dess-
utom : utvidgades tidningen, skulle efter all san-
nolikhet frågefloden växa i proportion och afdel-
ningen inom kort ånyo hotas med en öfver-
svämning. Effektivare medel måste vi alltså an-
lita.
Kunna frågorna möjligen minskas till antalet?
Naturligtvis, liksom antalet svar på hvarje sär-
skild fråga redan blifvit betydligt inskränkt.
Ett sätt att söka hålla den på vissa håll ung-
domligt öfversvallande vetgirigheten inom till-
börliga gränser vore visserligen att belägga hvarje
fråga med en obetydlig afgift. Men då en så-
dan åtgärd skulle kunna uppfattas som en ytt-
ring af vinstbegär — för att icke tala om att
obehöriga frågor med stöd af de fattiga slantarna
kunde vilja pocka sig till inträde — förbjuder
saken sig själf. Nej, enda rätta sättet att ran-
gera saken är otvifvelaktigt att modifiera de
liberala principer, efter hvilka frågeafdelningen
hittills redigerats, eller med andra ord att under-
kasta frågorna en lindrig censur.
Alltjämt förbehållande oss full frihet och af-
göranderätt, komma vi således hädanefter att i
regel införa endast sådana frågor, som kunna
antagas vara af intresse, om icke för hela vår
läsekrets, så åtminstone för en större del af den-
samma. På grund af denna fordran bortfalla
hela grupper af frågor med betydelse endast
för den enskilde. Bland dessa märkas först och
främst de, som afse erhållandet af fortsättningen
på visor samt af virkprof, monogram och recept
på enklare maträtter, för hvilkas besvarande det
dessutom i allmänhet är behörigen sörjdt i de
flesta vis-, virk-, monogram- och kokböcker.
För friskt och oförargligt skämt skola däremot
frågeafdelningens spalter fortfarande stå öppna.
Och fördelarna af det nya systemet?
Frågeafdelningen kommer att stiga i värde.
De frågande skola finna det mindre påkostande
att invänta sin tur, då de frågor, som tagit för-
steget framför deras, ej som mången gång hit-
tills för dem och de flesta andra äro af noll och
intet värde. Och redaktionen får för sin osparda
möda, utom tillfredsställelsen öfver dessa båda
glädjande fakta, hoppet att en gång för alla haf-
va besvurit missnöjet hos frågeafdelningens värda
habituéer.
–––- ■*—––
För året nytillträdande prenume-
ranter
erhålla gratis början (12 tryckark) af den i
romanbilagan pågående berättelsen: »Mot sin
tycka» af Sigrid Etmblad (» Toivo»), om de till
Iduns Expedition, Stockholm, med första in-
sända rekvisition jämte tydlig adress och 15
öre i frimärken som porto. Som den fängs-
lande romanen kommer att pågå ett stycke
in på det nya året, vilja vi, i deras eget väl-
förstådda intresse, uppmana alla våra för året
nya vänner att icke försumma begagna sig af
detta erbjudande.
Exp. af Idun.
–––- *––––
De som skola göra det!
>Än,
A v M
Bertha, det var roligt få se dig!
Men hvad har du undergått för en
förvandling? Jag tycker du ej är dig lik,»
utropade Anna Kruse, i det hon, granskande
mig från topp till tå, kom mig till mötes.
»Jo, ser du, min lilla vän, jag har bör-
jat kläda mig efter Dräktreformföreningens
modell, så nu kan du se, huru naturen
format mig. Tycker du jag ser förskräck-
lig ut?»
»Åh nej, det får jag då verkligen säga,
att du har en viss stil på dig — så mjuk
och ledig, men nog är du åtskilligt tjockare
än förr. Tycker du i alla fall ej, att det
är bra genant att gå i den, när så få ha
anlagt den?»
»Ah jo, det kan det ju vara ibland, men
ser du, jag hoppas den snart skall använ-
das litet allmännare. Om man t. ex. ville
«V/vl-fl-ïaVavuo i roformrlrölrt; -
-
-
- rlp.fi
vore så lämpligt just nu, då det ju är mo-
dernt att barn ha löst hängande klädnin-
gar, så skulle de se’n som fullvuxna säkert
vilja bibehålla dessa bekväma dräkter.»
»Menar du, att man skulle kläda alla
skolflickor i uniform?» utropade hon.
»Nej, Anna lilla, det tror jag ej vore
lämpligt. Dels finnes det så mången fat-
tig mor, som nu kan ändra sina eller sina
äldre döttrars olikfärgade klädningar åt de
yngre flickorna, hvilket hon jn ej skulle
kunna, om det vore föreskrifvet en bestämd
färg, och dels tycker jag man bör kläda
sina barn i de färger, som kläda dem bäst,
om man det kan. Min mening är ej hel-
ler att föreskrifva någon viss form på kläd-
ningarna, utan försöka få de praktiska och
nyttiga underkläderna införda; dock skall
klädningen äfven hvila på axlarna, men för
öfrigt kan ju hvar och en sy den efter sin
smak.
Tänk bara om vi skandinaver kunde
komma så långt i utveckling, att vi hade
vårt mode för oss och inte behöfde vara
slafviska efterapare af parisiskorna eller
engelskorna. Vi ha ju så olika klimat, att
vi bara för deu skull borde vara olika klädda.
Och nog tror jag, att det finns så pass skick-
liga artister hos oss, att de skulle kunna
komponera några vackra, hälsosamma dräk-
ter.
Dn vet för resten, att jag är läkaredot-
ter, så det är ju egentligen min skyldighet
att föregå med goåt exempel, och jag hop-
pas, att andra läkaredöttrar, ja, äfven läkare-
fruar också vilja göra det.
Men dem jag framför andra anser böra
lägga sig till med reformdräkten äro alla de
unga kvinnor, som äro eller iänka bli läkare,
dels för att de själfva skola bli utvecklade
och friska, då de lättare skola kunna stå
emot sitt yrkes ansträngningar, och dels
för att kunna inverka på sina patienter
och då framställa sig själfva som exempel.
Ty det- är ovillkorligen läkarens plikt att
I framför andra upplysa kvinnorna om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
