Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 14 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 13
1898
Çarndomspoesi.
På barnaskaldens födelsedag1.
B
land skatterna i min bokhylla står en
gammal bok, som jag aldrig kan se,
utan att en här af minnen vaknar. Och
när jag tar fram den och slår npp den,
strömma emot mig bilder och stämningar
rena som nyfallen snö. Det är Topelii Läs-
ning för barn, denna den äkta, skära barn-
domspoesiens bok par préférence. Det var
den som förde oss in i den underbara sago-
världen, där Mythos, skaldegossen, är kung,
där sångens älfva är drottning, det var den,
som kom oss till mötes med sitt joller, med
sitt pladder, med sitt ljufva tokeri — det
var den, som tog vårt barnahjärta med
storm; ja, du gamla kära bok, hur jag äl-
skar dig än i denna dag ! Du är så rik
på denna lifvets morgonrodnadspoesi, som
är så ung och glad, som är så himmels-
vidt olika den tunga, vingtrötta, gråa poesi,
vi sedan fått göra bekantskap med. Du
gör oss till barn igen, du täljer oss på nytt
våra gryningsäfventyr.
Ack, dessa gamla sagor! Särskildt minns
jag »Björken och stjärnan», den kunde jag
aldrig läsa utan tårar, och det kan jag ej
den dag i dag är. Jag såg de fattiga bar-
nen för mig, jag följde dem på deras langa
vandring — och jag tänkte: så vill jag ock
gå och söka med dem det stora, ljusa
målet. — Och så »Gossen från Brahestad»,
denna stora saga bland de många små, som
visar hvad det är att försaka sig själf och
att lefva för stora tankar. — Och »Luft-
slotten» — denna skimrande, luftiga dikt,
som låter fantasi och känsla komma till sin
fulla rätt, som visar hur det är ljus, skön-
het- och andakt i allt hvad Gud gjort, om
vi blott se därpå med oskyldiga ögon, och
som slutar med detta jublande: »så måla
vi, så sjunga vi glade, ty vi måla och
sjunga det som aldrig kan dö. » Och detta
lekande samtal om »Huru man hittar sa-
gor», som förs mellan trollsländan och lilla
Marie, och som gömmer på så mycket äkta
guld! Det hjälpte oss att förstå så mycket
dunkelt, det tydde för oss fåglalåt och bölje-
slag och många naturens hemligheter. »Lyss-
na bara riktigt,» säger sagan, »och då skall
du få höra det tysta tala, då skall du bli
lycklig, då skall du aldrig frysa i världens
sorger.» Och »Den stora frågan» — detta:
älskar du mig?, som börjar vid den låga
vaggan och fortfar att ljuda i ändlösa evig-
heter. Och denna gripande »Barnets bön
för alla» i den tysta, högtidliga nyårskväl-
len. — Och »skyddsängeln»! — Och »Saul
och David» och »Lilla Verna» ! — Ja, det
är en rikedom på härligheter, som rymmes
i denna gamla sagobok! Man står nästan
rådvill, när man skall göra ett urval. Man
ville helst ha alltsammans med, ty genom
allt går en frisk fläkt från skog och hage,
en doft af ängsblomma, ett sus af björk,
ett glitter af sol.
Du gamla bok, hur många lockiga barna-
hufvuden ha ej lutats öfver dig, hur många
goda tankar ha ej genom dig väckts i unga
sinnen, hur många blå och bruna ögon ha
ej strålat vid allt det vackra, du trollade
fram! Välsignelse öfver dig, du kära ! Och
öfver honom, som en gång sände dig ut
till hemmen i Nordanskog, öfver den åttio-
årige, hvitlockige diktaren på Björkudden!
“Mission.“
et var icke mycket att se på den folktom-
ma gatan därborta på Östermalm,
men i loj sysslolöshet satt Elisabet Verner
kvar vid. fönstret och stirrade ut. Inne
funnos smakfulla möbler, värme ochblomster-
doft; ute hven en kall, ondskefull vinter-
storm, och det började redan skymma,
fast klockan ännu icke var fyra. Midt emot
Elisabets fönster fanns en rad nya, höga
hus, där spets- och sidengardiner skymtade
bakom de blanka rutorna, men längre ned
på gatan funnos ännu några rester af gamla
Stockholm kvar, låga hus med breda inkörs-
portar, söndriga tegeltak och små, sneda
vindskupor instuckna som fågelbon under
de brutna taken. På Bellmans och Lenn-
grens tid hade dessa ruckel varit rikemans-
hem, omgifna af trädgårdar och skyddade
af täta häckar. I dessa låga rum hade
Anna Charlotta Schröderheim dansat menuett
och Elis berättat anekdoter, Liljensparre
pratat politik och Thorild löpt till storms
mot både människor och institutioner. I
vindskuporna hade vetenskapsmän och konst-
närer — lärare åt husets unga söner — bott.
I en af dem diktade Lidner »Spastaras död».
Det var dock intet af allt detta, som upp-
tog Elisabets tankar. Hon tänkte på sig
själf, på sitt tomma, innehållslösa lif, så
likt hundratals andra rika unga flickors.
Hon brydde sig hvarken om sin nya
velociped, om Idrottsparkens vintersport
eller familjebjudningarna, där det aldrig
bjöds på annat än mat och skvaller. Hon
skulle aldrig gifta sig ; det fanns ingen bland
hennes manliga bekanta, som hon ville ha
till vän, mycket mindre till make, och att
gå och vänta på att någon okänd, som mot-
svarade hennes ideal, skulle komma i hen-
nes väg, var allt för mycket romantiskt.
Hvad skulle hon väl kunna ägna sig åt,
som kunde ge hennes lif något innehåll?
Hennes far var allt för rik, för att hon skulle
kunna göra som ett par af hennes vänin-
nor: ägna sig åt undervisning eller bok-
föring; dessutom tyckte hon det var orätt,
att den som icke behöfde det skulle ta för-
tjänsten från obemedlade flickor.
Det var förra våren, då hon låg illa sjuk
och trodde döden nära, som hon började
tänka på sitt förflutna lif och kom till in-
sikt om, hur gagnlöst det varit. Hur
hon letade och tänkte efter, kunde hon icke
erinra sig, att hon någonsin gjort en verk-
ligt god gärning. Hon hade aldrig besökt
någon sjuk, som hon kunnat hjälpa, aldrig
gifvit bort något af sina fickpengar (tiggare
och hjälpsökande hade hon nästan ansett
liktydiga med brottslingar), sina aflagda klä-
der hade modern fått ge åt tjänstflickorna,
hvilka hade fattiga släktingar, men om dessa
verkligen vore behöfvande, hade hon aldrig
tagit reda på; hela hennes välgörenhet in-
skränkte sig till att hon uppträdt pa ett
par bazarer i eleganta kostymer och sålt
blommor och frukt —■ hon mindes icke ens
för hvilket ändamål. Hon var tjugufyra år
och ägde allt lifvets goda, men hade aldrig
hjälpt en lidande medmänniska. Hon visste
dock, att iEngland ochFrankrikebrukadekvin-
nor af hennes stånd åta sig fattigdistrikt,
där de utdelade läkemedel, matvaror och
kläder till de behöfvande, och detta af in-
gen annan bevekelsegrund än människo-
kärlek.
Hon tryckte pannan mot fönsterrutan och
såg bort åt de gamla rucklen; i ett af dem
var en lumpbod och i ett annat en bolags-
krog. I sådana där hus borde väl riktigt
fattigt folk bo, men det såg icke så ut, i
fönstren syntes hvita, snygga gardiner, och
de kvinnor, som gingo ut och in i portarna,
voro propert klädda. I hörnet midt emot
krogen stodo två barn, en gosse och en
flicka, huttrande af köld. Den enda färg
som fanns i de magra ansiktena, hade kon-
centrerats i deras små nästippar. Flickan
slog den ena hälen mot den andra i en
ojämn takt, men gossen stod alldeles stilla
och stirrade in genom den upplysta krog-
dörren; i stället för rock hade han en af-
klippt fruntimmerskappa och på armen ding-
lade en trasig korg.
Hvad väntade väl de små stackarna på
därute i det blåsiga gathörnet, undrade
Elisabet. Hon tyckte om barn, och de där
två sågo icke så fräcka och elaka ut som
andra gatans barn, hvilka hon sett. Slut-
ligen gick gossen öfver gatan och tittade in
genom krogdörren, men flickan ropade ho-
nom snart tillbaka, och tillsammans stodo de
där, medan vinden buffade dem och nöp i
deras stackars frusna ansikten. En hop ar-
betare kom glammande ut från krogen,
och bakom dem en ruskigt klädd individ.
Han tittade sig omkring, och så girade han
om hörnet i motsatt riktning från barnen.
Gossen kastade korgen ifrån sig och sprang
efter mannen; midt för Elisabets fönster
upphann han honom och tycktes framställa
någon begäran, till hvilken mannen nekade.
De sågo ieke åt hvarandra, där de gingo
sida vid sida, gossen med ett ängsligt,
spändt uttryck i ansiktet, mannen slö och
frånvarande i rusets första töckenstadium.
Lång och stram kom en konstapel patrul-
lerande ute i gatan. Gossen och hans följes-
lagare togo ut stegen, och då konstapeln
försvunnit, plockade karlen upp några slan-
tar ur fickan på sin trasiga rock och stack
dem i handen på barnet. Utan att säga
ett ord vände gossen om och sprang till-
baka till hörnet, där flickan väntade. Här
uppstod en kort diskussion, och slantarna
räknades. Sedan skyndade de små, hand i
hand nedåt gatan. Elisabet undrade, hvad
de skulle använda slantarna till. Snask,
förmodligen! Men plötsligt slog det henne,
att hon här varit vittne till en akt ur dra-
men: De fattigaste i Stockholm. Hon för-
stod det nu — mannen, som super upp
förtjänsten, hustrun, som är bunden vid
vaggan, barnen, som hungra. Var icke detta
ett tillfälle för henne att ingripa, att kom-
ma i personlig beröring med den verkliga
nöden ? Hon såg ännu en gång nedåt ga-
tan, men barnen voro försvunna.
Det dröjde länge, innan hon återsåg de
små »gataraberna». Men en dag mötte hon
dem i Humlegården, och hon beslöt då att
följa efter dem till deras hem. Hur hon
grubblat och sökt under den sista tiden,
hade hon nu klart för sig sin »mission».
Hon hade varit beredd på att få följa
barnen till någon af stadens utkanter, men
de bodde helt nära. Bakom den aristokra-
tiska Engelbrektsgatan, dold af de palats-
lika husen, ligger Stora Kvarngränd, hvilken
är hufvudgatan i ett fattigkvarter, en af det
ruskiga Roslagstorgs slums. Och här i en
trång tvättstuga bodde två familjer med
sina många barn. Vid fönstret satt en kvinna
och sydde skjortor. En enda blick på det
tärda ansiktet sade Elisabet, att hon till-
hörde pauvres houteux. Och efter en stunds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
