Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 14 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 l-DUN 1897
samtal om barnen, ty de små »araberna»,
Johan cch Mia, voro hennes, fick Elisabet
veta kvinnans historia. Som nng hade hon
varit i butik och sedermera gift sig med
en kontorist. Till en början hade de haft
det • bra, men mannens smak för starka
drycker hade tagit öfverhand, och nu be-
rodde hela familjen på hustruns knappa
förtjänst. Hon var ofta sjuk, och arbete
fanns icke att få annat än vissa tider på
året. Ibland hade mannen förtjänst med
att gå ärenden åt månglerskorna på Öster-
malms torg, men drack alltid upp hvad han
förtjänade. Barnen voro nu i den åldern
att de borde gå i skolan, men som de icke
hade ordentliga kläder, så fick det vara där-
med.
»Mina barn få skolka så mycket de vill
numera,» sade en kvinna, som stod och
tvättade kläder. »Selma och Kalle ha lärt
sig så mycket ondt af kamraterna, att jag
är alldeles öfver mig gifven för dem. Sko-
lan är förstås hra, om den är som den bor-
de vara, men där riktigt dåliga barn ska’
vara tillsammans med ofördärfvade, kan
man ju tänka sig, hur det ska’ gå. Jag är
ensam om att försörja tre barn med att
gå i hjälphus, jag behöfver ha någon nytta
af Selma, som är tolf år. Men ännu i tre
år fordrar man att jag skall kläda och föda
henne, för att hon ska’ få sitta och lata
sig på skolbänken!»
Elisabet framställde nu sitt förslag till
dessa bägge mödrar. Om de tilläto, så ville
hon hädanefter hjälpa dem med barnen.
Hon skulle förse dem med kläder, och några
dagar i veckan skulle de få komma hem
till henne och få undervisning. Så att om
de måste försumma skolan för att hjälpa
till hemma, skulle de dock kunna hålla
jämna steg med kamraterna. Hjälphustrun
och sömmerskan tackade, en smula förbe-
hållsamt, tyckte Elisabet. Hon förstod ej,
att de misstrodde henne, så länge de icke
kände bevekelsegrnnden till hennes intresse
för barnen.
Elisabet grep sig an med sina själftagna
plikter på fullt allvar, och efter några små
strider med föräldrarne fick hon göra
som hon ville. Sitt rum afdelade hon med
en skärm, så att sängen och toaletten blef-
vo dolda. Och de dagar då barnen kommo
till henne fingo de äta middag därinne un-
der Selmas öfverinseende. Sedan hjälpte
Elisabet dem med deras läxor, förklarade,
beskref och försökte väcka deras intresse
för de torra ämnena. Selma fick lära sig sy
sina egna kläder, sticka sina strumpor, och
gossarne undervisades i träsnideri, den enda
slöjd Elisabet hade någon färdighet uti.
Hon herättade dem enkla sagor och lät dem
göra bekantskap med bibelns skönhet i an-
nan form än läxor; hon försökte intressera
sig för allt som rörde dem och omdana
deras vilselupna rättsbegrepp. Framstegen
voro till en början små, och Elisabet un-
drade ofta, om hon ägde förmåga att för-
vandla dessa små vildar till tänkande, ar-
betsamma och plikttrogna samhällsmedlem-
mar.
Men efter att ha haft dem hos sig ute i
skärgården på sommaren märkte hon en
plötslig förvandling hos dem. De blefvo
frimodiga och öppenhjärtiga, fingo håg för
arbete och läsning. Hvad som gladde henne
mest var dock att de började hålla af hen-
ne och sökte undvika att misshaga henne.
Elakheter, smygvägar, osanningar och fula
ord användes allt mera sällan, hon förstod
att hennes inflytande så småningom utträng-
de de okynniga kamraternas och motverkade
det dåliga hemmets.
Men hvad hon icke visste var, att hon
hos dessa små proletärer kväfde hvarje spi-
rande grodd till hat och afund mot öfver-
klassen. Kalle och Johan komma icke att
bli socialister i en framtid, ty de ha fått
erfara, att bland öfverklassen finnas varma
hjärtan, förståelse och ansvarskänsla, och
Selma och Mia skola aldrig klaga öfver
det orättvisa uti, att de fått allt umbäran-
de på sin lott, under det att andra hvar-
ken känt nöd eller saknad, ty bland dessa
lyckliga veta de sig äga en vän och ett
stöd för lifvet.
Ina Stochenstrand.
Kvällsinteriör.
I ag är ensam i afton.
V/’ Tebordet står dukadt och ser helt inbju-
dande ut — marmeladen lyser guldgul i den
lilla slipade glasskålen — porslinet är i blått
och britt — på bordet står en vacker ormbunke,
hvars fina bladverk afteçknar sig mot den hvita
duken.
Det är med en känsla af välbehag jag läppjar på
det varma doftande teet.
Däruppe i barnkammaren sofva barnen — där
har varit »kuddkrig» i afton, stoj och lif — men
nu hvila små rosiga kinder helt fredligt mot
kuddarne i de hvita sängarne. Mamma har stått
och sett på dem en stund och njutit af taflan,
innan hon gick ner för att dricka te.
Här nere i salen råder tystnad. Det är bara
den gamla klockan där borta i hörnet, som knäp-
per sitt tick-tack och gör hvad hon kan för att
vara sällskaplig. Du gamla hederliga klocka i
ditt hvita fodral med litet sliten förgyllning, som
jag sett så långt jag kan minnas tillbaka! Jag
håller riktigt af dig! Du har talt tiden för ge-
nerationer, och kunde jag blott förstå ditt språk
till fullo, hur mycket skulle du ej kunna be-
rätta mig!
Jag reser mig från tebordet och går in i hvar-
dagsrummet. Ute hviner blåsten kring hus-
knutarna och höstregnet piskar mot rutorna.
Grenarne på den gamla lönnen härutanför åstad-
komma allt som oftast ett rasslande, hemlighets-
fullt ljud mot fönstret — hu! — det är nästan
litet kusligt! Det kommer mig att tänka på alla
spökhistorier jag hört i min barndom. — — —
Men härinne är ljust och varmt och hemtrefligt.
Tvänne lampor brinna — stora taklampan öfver
arbetsbordet och lilla skrifbordslampan med den
röda skärmen, som kastar ett dämpadt rosen-
skimmer öfver alla småsakerna och porträtten
på skrifbordet. Där i hörnet står den stora
amerikanska hvilstolen, som man sitter så skönt
uti, bredvid den ha vi panelsoffan med ekhyllan
öfver och arbetsbordet framför •— detta senare
täckt af en mörkgrön duk — där ligger mitt
arbete, som jag nyss slutat, en liten hvit linne-
duk öfverströdd med skära rosor och gröna blad
i silkesbroderi.
Borta vid kakelugnen står den lilla korggung-
stolen, där jag brukar sitta i skymningen och
berätta om »tuppen och hönan», »Flädermor»,
om »hur. det var när mamma var lika liten som
vi» för tre små lyssnande ungar med stora frå-
gande, sagohungriga ögon.
Tvänne väggar upptagas af bokhyllorna, och
för resten utgöres möblemanget af några stora
skulpterade, skinnklädda ekstolar, gamla och äre-
vördiga.
Den blommiga brysselmattan på golfvet — de
mossgröna plyschgardinerna, som falla i mjuka,
rika veck för fönstren, och de röda tapeterna
göra det hela varmt och färgrikt.
Jag älskar varma, vackra färger — och jag
älskar vårt hem — vårt eget lilla rike!
Här är jag drottning och han är kung — han
som är boita i afton — som jag väntar på och.
längtar efter.
När jag sitter här allena, flyga tankarna långt
tillbaka i tiden, och den ena taflan efter den
andra rullas upp för mitt inre öga.
Han var min barndoms riddare sans peur el
sans reproche.
Jag ser den lilla staden, där vi växte upp till-
sammans. Det är vinter. Hela sjön ligger som
en spegel — gossar och flickor åka ytterskär hand
i hand. Vi åka tillsammans, han och jag —
ögon stråla, läppar le och hälsans och ungdomens
rosor blomstra på kinderna. Vi njuta af stun-
dens fröjd, så som man kan det vid femton år ! Men
läxorna vänta därhemma, vi måste hem, — han
bär mina skridskor, och så vandra vi genom den
lilla stadens gator ända upp till kyrkbacken, där
det kära gamla barndomshemmet ligger — utan-
för porten säga vi hvarann farväl — tills i mor-
gon. Ljufva barndomstid!
Så gå åren och den dag kommer, då det vik-
tiga lilla ordet blir uttaladt — vi se hvarann
djupt in i ögonen, och än kan jag höra honom
säga: »min egen lilla flicka!»
Stål i viljan och äkta kärlek förverkliga ung-
domsdrömmen, och en vacker, solig dag midt i
högsommaren, när rosorna i den lilla stadens
trädgårdstäppor blomma som bäst, då klädes
kyrkan med blommor och löf, bröllopskloekorna
ringa och vi lofva hvarandra tro och kärlek i nöd
och lust för alla kommande dagar.
Hvilken feststämning! Rosor öfverallt, röda,
gula,rskära, hvita, — skålar, tal och telegrammer,
och genom allt detta en berusande känsla af
stor oändlig lycka.
Sedan dess ha sju år gått — små ljuslockiga
ungar ha dragit in i ivårt bo — där har varit
glädje och där ha varit bekymmer — men två
äro vi om allt och ett är oförändradt — kärleken.
Detta är lycka!
Jag ser mig omkring i vårt trefliga lilla hvar-
dagsrum och jag förnimmer dess smekning,
— — — Men lampan håller ju på att somna ■—
det är visst sent — Tyst! — där höras de väl-
kända stegen, nyckeln vrides om i låset — jag
skyndar ut i tamburen. — Han får välkomst-
kyssen.
Den gamla klockan i salshörnet slår tolf.
B,ex.
kvinnan och landtbruket.
M
an läser ofta i våra dagliga tidningar
om riktiga storverk, utförda af allmo-
gekvinnor, hvilka genom flit och omtanke
förvärfvat sig välstånd. Se här ett exempel
af många: Kirsten Danielsson var hustru
till en fattig bonde på Jylland, hvilken 1875
ärfde ett jordområde, hvilket han började
bearbeta och hvarest han ämnade uppföra
en byggnad; men då han var alldeles me-
dellös, måste han själf göra allt. Efter nå-
gon tid insjuknade han och dog. Hans
duktiga hustru fortsatte då arbetet och
gjorde byggnaden färdig; hon var på en
gång murare, snickare och målare. Hon
brakade äfven jorden, och tillsammans med
sina tre döttrar plöjde hon, sådde och göds-
lade. Nu äro två tredjedelar af området
så väl odlade, att landtbrukssällskapet ge-
nom en hedersgåfva velat uttrycka sitt er-
kännande.
Den tanken framställer sig då osökt:
hvarför kan ej den bildade kvinnan, mera
än som nu är fallet, ägna sig åt denna
uppgift? Platser blifva ju svåra att erhålla,
då åren tilltaga och krafterna aftaga. Den
unga kvinnan, med friskt mod och ännu ej
utsliten, rycker in i arbetsledet. Men en
medelålders kvinna kan ju ännu länge verka
och vara till nytta. Hvad vore då natur-
ligare, än att hon skaffade sig ett litet landt-
bruk, eller genom association med andra
ett större. Hon finge då ett lifsmål, ett ar-
bete, som stärkte själ och kropp, samt exi-
stensmedel.
Men de inbillade svårigheterna afskräcka
många. Dock, livad som kan lyckas för
en energisk, omtänksam man, det kan äfven
lyckas för en kvinna med samma egenska-
per. Hvad som fattas henne i fysisk styr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
