Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 21 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 I D U N 19
den äger förmåga att själf taga skadan igen
efter brukningen, om den blott får hvila.
Hnru ofta åsidosättes ej denna hvila! »Il
ne faut pas brutaliser la machine,» säger
fransmannen just med afseende på den
mänskliga organismen. Det vore önskvärdt,
att detta förträffliga råd hörsammades så-
väl hvad beträffar de uppburna och fram-
gångsrika som de underskattade, men där-
för ej mindre behöfliga husmödrarna. Men
huru handla vi? Vissa tecken tyda på, att
fara är för handen: alarmsignal har blifvit
gifven. Helt visst skulle man lystra till
en sådan signal, om den gällde ens egen-
dom eller ens husdjur, och låta den tjäna
sig till efterrättelse, men när den gäller
en själf och ens närmaste, ger man ej akt
på den. Vissa sysselsättningar börja med-
föra hufvudvärk, sömnlöshet, retlighet —
detta är tecken, att kroppen är öfveran-
strängd och behöfver hvila. Den kärnfriska
vill gärna förklara dessa tecken som kin-
kighet och otålighet, och den angripna vill j
ej alltid erkänna dem. Det ser ut, som
vore det lättare att trotsa eller vänja sig
vid dem än att skänka dem skyldig upp-
märksamhet. Alltså: signalen lämnas opa-
aktad, och katastrofen underlåter ej att in-
träffa. Den sjuka dukar under och blir
oförmögen till arbete under sin återstående
lifstid eller bäddas ned i en för tidig graf.
Ett ganska vanligt sätt är att på hela
släktet tillämpa teorier hämtade från en
enskild individ. Man säger: min mor gjorde
så och så, utförde allt det, som du nu har
att utföra, och lefde till åttio år, utan att
någonsin vara sjuk eller öfveransträngd.
Detta må vara ett aldrig så visst faktum
i och för sig, så utgör det likväl ej något
prejudikat för en annan individ i andra
förhållanden.
Det obesvärade sätt, hvarpå värdefulla
och man kunde tycka för de sina nästan
oumbärliga personer tillåtas försvinna .från
jorden, i all synnerhet på landsbygden och
bland en mindre upplyst befolkning, väcker
iakttagarens häpnad. Kanhända ligger till
grund för detta förhållande en omedveten
fatalism: »Det som skall ske, det sker.»
Eller ock den fasta förtröstan, att Försynen
ej skall tillstädja en så stor olycka. Sålunda
kvarstannar den bröstsjuke i ett rum, där
han är utsatt för iskalla pustar, hvar gång
dörren öppnas, och den nervsjuke enerveras
fortfarande än ytterligare af barnskrik, vagns-
buller och annat slammer, till dess han ut-
brister: »Gud gifve jag vore i min graf!»
Att bota en sjukdom är oftast förenadt
med stora kostnader, mycket besvär och
mycken tidspillan. »Om jag bara vetat,
om jag förstått förut,» äro uttryck, som ej
sällan höras. Men hvarför förstod man ej,
när signalen gafs på ett ganska tydligt sätt?
Mycket mindre hade fordrats för att före-
komma sjukdomen. Sömnlösheten hade må-
hända afhjälpts med mera rörelse i fria
luften, men i stället fortsatte man med sitt
stillasittande innelif; känslan af trötthet
hade kunnat motverkas med mera stärkande
föda och en timmes hvila midt på dagen,
men man försummade dessa medel, och nu
får man dyrt plikta för sina uraktlåtenheis-
synder.
När en husmor är utarbetad, heter det:
Snart ha vi sommaren här, då får hon
komma till landet och hvila sig. Men när
denna hvila skall uttagas midt uppe i en
talrik familj och under de ökade bestyr,
omtankar och olägenheter en vistelse på
ett sommarnöje med dess många obekvämlig-
heter medför, blir under en sådan sommar-
vistelse på landet en husmors tillstånd sna-
rare försämradt än förbättradt. Hvem har
ej hört en trött husmor säga, när hon en
eller annan gång fått intaga en måltid på
en restaurant: Hvad det är skönt att ej
veta, hvad det skall bli för mat! Detta är
ett behag, som mången kvinna ej får njuta
af från sin bröllopsdag till sin begrafnings-
dag.
Till sist ett exempel ur lifvet, manande
till efterföljd för dem, som hafva råd; för
den mindre bemedlade kan ju själfva sät-
tet varieras. En hustru, som kände att
krafterna började svika henne — hon led
af sömnlöshet, nervsvaghet och blodbrist —
beslöt sig för att tala med sin man härom.
Han var en god, välmenande, men föga
iakttagande man, som beklagade sig en smula
öfver att hafva en sjuklig hustru, och som
var mycket färdig att anställa jämförelser
mellan den nuvarande klena generationen
och sin mors kraftfullare släkte. Hustrun
sade helt enkelt: »Jag är öfveransträngd
och känner mig alldeles förbi; jag är öfver-
tygad om, att jag ej kommer att lefva länge,
om jag ej får fullständig hvila under några
månader. Men jag vet ju, att mitt lif är
af värde både för dig och barnen, därför
ber jag dig hjälpa mig att rädda det. Hvad
jag behöfver är att få afkasta mig alla om-
sorger och en tid känna mig fullkomligt
oansvarig. Stannar jag kvar i hemmet, går
allt i sin gamla gång och jag förrättar mina
dagliga sysslor. Jag vill därför lämna det.
Men då kommer den tanken att plåga mig,
att andra vansköta det, jag ber dig därför
att för några månader upplösa hemmet.»
Hennes man gick in på hennes önskan,
inackorderade barnen hos bekanta, afske-
dade tjänarne och flyttade själf till ett ho-
tell. Hustrun reste utomlands med en äldre
väninna, och under fyra månader stod hem-
met stängdt. Vid slutet af denna tid åter-
kom hon stärkt, ja, förnyad till kropp och
själ, kännande sig tio år yngre och nu
iståndsatt att utan minsta svårighet åter-
taga det ansvar och- ikläda sig de plikter,
som före hennes hvilotid böjde henne till
jorden, hvilket bevisar, säger den ’engelska
tidning, ur hvilken vi hämtat denna tänk-
värda uppsats, att den mänskliga mekanis-
men behöfver mellantider af overksamhet
och reparation fullt ut lika mycket som ett
ångfartyg eller ett lokomotiv.
–––-❖––––
Kär de fara...
är helgens dagar svunnit, när vaxljusen i gra-
nen brunnit ut, då blir det en så tungt och
vemodigt i håg. Då stundar det ju till uppbrott,
då skola de bort igen, våra kära.
Glada kommo de till det gamla hemmet, när
den välsignade högtiden lyste sin frid, glada
trädde de in under det låga taket; de blefvo barn
som förr, strax de hunnit inom prästgårdsdörren.
Ja, de blefvo barn — de fröjdade sig åt de
runda julkusarne, åt de härliga julklappsrimmen
och först och sist åt granen med dess ljus och
dess stjärna.
Hur har det icke varit glädje i vår gamla präst-
gårdssal under dessa nu svunna helgdagar! Alla
dessa långa kvällar kling det stora, runda bor-
det, alla dessa ljusa stunder, då glada julpolskor
ljödo från violin och piano, alla dessa tysta dröm-
merier öfver Snoilskys dikter och Melins Snö-
hvit, allt skämt och allt löje, alla tokerier och
allt prat, all värme och all trefnad — det var
som en saga alltsammans!
Men nu är sagan slut, nu är visan sjungen,
helg har bytts i söken.
Tung var den dagen, då de skulle fara. Man
ville knappt tro, att det var sant, att de nu
skulle hän igen. Det var ju som hade de kom-
mit i går. Men när de gamla hästarne, Atis och
Camilla, stodo vid trappan och reseffekterna stuf-
vades in — då förstod man, att det måste vara
så, då förstod man, att nu var glädjen slut för
denna gång. Man hann blott säga ett tack för
allt — så voro de borta.
Det kändes så tomt att komma in i vår gamla
sal igen. Det var som ljöd det från allt i rum-
met i sakta hviskning: Hvar äro de, våra vän-
ner, hvarför stannade de ej hos oss? Ja, hvarför
stannade de ej kvar i den ljusa fristaden, hvar-
för lämnade de oss ensamma? så genljöd det inne
i hågen. Och man vågade knappt se åt det tom-
ma hörnet, där nyss granen stod, vännen från
vår skog, den käre vännen, som lyst så många
vackra tankar in i vår själ, och omkring hvilken
vi nyss alla voro samlade.
Hur är det månne, när vi härnäst tända julens
träd? Gud allena vet. Skola vi väl då få samlas
på nytt, samlas som glada barn, samlas alla?
Ja, så fråga vi, så undra vi. — Och så undras
och spörjes det icke blott hos oss, utan i tusende
andra trefna hem, där saknaden efter de kära
kännes tung, där man-i hela dess vidd känt det
vemod, som slutes inne i dessa tre sorgsna ord :
»När de fara . ..»
Adi.
–––- *––– -
Parisiskor.
Några iakttagelser och reflexioner af en psykolog.
»En effet, la femme en France est un
»homme, mais passé à l’alambic, raffiné
»et concentré. Elles ont notre initiative,
»notre vivacité militaire, notre goût pour
»la société, notre besoin de paraître,
»notre passion pour l’amusement, mais
»plus nerveusement et avec un élan plus
»fort.» H- Taine: Graimlorge.
ag gick i morse ut med den föresat-
sen att under min vanliga promenad
i Luxembourg-trädgården tänka ut planen
till en uppsats om det ämne, som angifves
genom ofvanstående rubrik.
Ett fjärdedels år har jag nu vistats i
Paris. Jag borde väl då veta något om det
intressanta ämne, som heter parisiskan.
Egentligen lärt känna någon parisiska, för-
troligt och personligen, har jag väl knap-
past gjort; men jag har dagligen sett pari-
siskor i deras hem och på boulevarden, un-
der deras arbete och deras nöjen. Och så-
som något litet psykolog har jag naturligen
ej kunnat undgå att generalisera mina in-
tryck och bilda mig en viss allmän mening
om den parisiska kvinnotypen.
Men ligger icke just faran för misstag i
den där benägenheten att generalisera? Och
vunna iakttagelser äro ju allesamman bra
ytliga, jag menar, äro mera det franska lif-
vets utsidor, som turisten kan se, än det
inre lif, som man lär känna blott efter
mångårig samvaro.
Så kritiserade jag mig själf och var nära
att uppgifva hela min plan.
Men så slog jag mig ned på en af bän-
karna. Morgondimman låg ännu som ett
lätt flor öfver de aflöfvade trädens eteriska
filigransverk. Stoluthyrerskan gick redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
