Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 21 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 IDUN 1898
beskäftigt och räknade in sina nummer. En
mondaine dame skred förbi, elegant, lätt,
fin och likgiltig. Ett par studenter kommo
i lifligt samspråk med en ung flicka, som
såg ut som deras kamrat, käck, fri och
nervöst liflig. Och en arbeterska klampade
förbi i sina träskor och med en tung börda
på hufvudet.
Nej, ämnet är verkligen för lockande!
Jag kallar det icke »Parisiskan» utan »Pa-
risiskor» och har ju då redan genom titeln
angifvit, att jag ieke vill påstå, att mitt
försök till karaktäristik gäller alla Evas
döttrar vid Seine, utan blott några af dem
— dem, som jag varit i tillfälle att särskildt
iakttaga — ; och så säger jag uttryckligen
ifrån, att det endast är några månaders
erfarenhet i Paris, som står mig till buds.
Och då kanske jag vågar ge mig in på
ämnet, men blott med samma anspråk, som
när man efter en resa i muntligt samtal
återger sina intryck.
* :i:
❖
Såsom motto har jag satt några rader af
Taine, därför att de i själfva verket ock
innehålla den allmänna mening, till hvil-
ken jag kommit rörande grundtypen för de
franska kvinnor, jag sett. Den skarpsynte
franske psykologen har, synes det mig, just
träffat det väsentliga, då han sammanställer
parisiskan med de parisiska männen, tilläg-
ger henne samma företagsamhet, liflighet,
sällskaplighet, nöjeslystnad och begär att
synas, men i stegrad grad, nervösare och
med, så att säga, mera flykt. (Ni märker,
att jag ej rätt finner några svenska ord,
som fullt återgifva Taines fras: egentligen
kan man ej rätt karaktärisera parisiskan
annat än på franska. Yi sakna där hemma
den ifrågavarande verkligheten, ej under då,
att vi ock sakna de motsvarande orden.)
Nordbon frapperas genast under sin första
dag i Paris af den stora olikheten mellan
de kvinnor, han här ser, och den kvinnotyp
han för med sig i sitt hjärta hemifrån. Och
jag tror, att den förnämsta olikheten är
antydd genom de citerade orden af Taine.
Där hemma förbinda vi alltid med tanken
kvinna mer eller mindre föreställningen om
en viss passivitet, mottaglighet, snarare än
företagsamhet, blid böjlighet snarare än begär
att leda. Jag vill visst icke säga, att icke våra
svenska kvinnor både kunna verka och här-
ska, men de göra det snarast genom att man
ej märker det. Här däremot har man ett
så starkt intryck af att kvinnan är den
aktiva, mannen den som tager emot och
följer med.
På gatan i Quartier Latin är det tydligen
»1’etudiante» som kurtiserar »1’étudiant». I
butiken sitter frun med befallande min vid
kassan, under det att mannen beskäftigt
öppnar dörren för kunden. Och i salongen
ledes konversationen helt och hållet af ma-
dame; monsieur spelar blott en underordnad
roll bland alla de andra i den krets, som
bildats kring henne.
Och i alla de skådespel, som jag under
dessa månader här sett på Paris teatrar,
har jag blott haft bekräftelse på denna
iakttagelse. I de sociala dramerna för dagen
är det enligt regeln kvinnan, som i det af-
görande ögonblicket med sina entusiastiska
ord först tämjer arbetaremassorna och se-
dan kastar in dem i den blodiga strejk-
kampen. Och i kärleksscenerna på samma
sätt; hon är det, som de nutida författarna
låta högljudt ropa ut kärlekens ständigt
unga lofsång; ja, ofta faller rent af på
hennes lott friare-rollen.
Detta sistnämnda verkar på den nordiske
iakttagaren både förvånande och frånstötan-
de. Särskildt starkt var detta intryck hos
mig, då jag såg »le Repas du lion», François
de Curels mycket omtalade drama på Théâ-
tre Antoine.
»Hjälten» i detta sociala drama är en ung
man, son af en förnäm familj, men som af
vissa anledningar kommer att uppträda så-
som socialistisk folkledare. En ung flicka
af folket förälskar sig i honom. Och i en
scen, som brännt sig in i mitt minne, gör
hon honom sin kärleksförklaring. Det fanns
intet direkt stötande i hennes ord, men jag
vet ej hvad det var i hennes blick, i hennes
min, i hela hennes sätt, som gaf mig intryck,
som om hon — hade klädt af sig, blottat hela
sin kvinnlighet. Jag är säker på, att den fran-
ska publiken ej hade något af detta intryck.
För dem var scenen helt naturlig. Men för
svensken, som satt där bland dem, med
helt andra föreställningar om kvinnan, —
för mig var denna kvinnas aktiva roll i
erotiken något i hög grad stötande.
Min mening är härmed alls icke att fälla
något nedsättande omdöme om de franska
kvinnorna. Jag konstaterar blott ett drag
i deras karaktäristik. Det har säkert sina
historiska och psykologiska orsaker, lika väl
som den nordiska kvinnans motsatta kynne
sina.
Men skillnaden är så stor, att en fransk
ingénue aldrig på mig kan göra intrycket af
illusion. Och äfven utom teatern kan detta
förleda mig att allt för ofta inför den pari-
siska ungmön komma att tänka på det
stränga slagordet »demi-vierges».
Och jag lockas till spekulation öfver raser-
nas öden: är ej månne denna sorts emanci-
pation bland de franska kvinnorna ett deka-
danstecken för nationen? Betecknar ej den
germanska kvinnotypen i detta hänseende
ett yngre, friskare stadium i folkutveck-
lingen ?
Jag uppkastar spörsmålet, men jag har
icke svaret färdigt.
* *
Men å andra sidan tror jag ock, att i
det anförda draget ligger något af parisi-
skans styrka.
Denna aktiva roll ger henne den säker-
het, som kanske är en af de förnämsta för-
klaringsgrunderna till det oförlikneliga behag,
som präglar hela hennes varelse.
Jag var på en populär föreläsning för
arbetare härom kvällen. Karlarne sågo
tärda, böjda ut, kufvade af det hårda kropps-
arbetets ok, otympliga och simpla. Men
deras hustrur och döttrar ! Flere af dem
voro ytterst torftigt klädda, men ändå hvil-
ken grace ! Hade man fått se ett par af
dessa arbetarehustrur i Sverige, skulle man
ha trott, att de voro förklädda damer af
värld, •— så nästan majestätiska voro deras
later, så smaksäkra deras dräkter, trots att
de hvarken voro hela eller rena. Men det
är, när man icke ett ögonblick tviflar på
sin egen personlighet, som man får denna
harmoni öfver sitt utseende.
Och hvad är väl hemligheten i den fran-
ska salongsdamens oöfverträffliga konversa-
tion, om ej samma säkerhet på sig själf.
Åh, hon är i det hänseendet oförliknelig
den gamla vittra dam, som jag så ofta
haft nöjet att höra kåsera. Hon har en
färdig mening om allt. Jag har visserligen,
på mitt fackområde flere gånger försökt
motsäga henne. Men tror ni jag någonsin
fått rätt. Ah nej, jag har alltid till sist
måst retirera inför det säkra leende, vid
hvilket man underförstår.
— Ah, hvad de äro löjliga, dessa lärda
herrar, som förgäfves söka med sina ab-
strakta teorier fatta, hvad vi kvinnor veta
genom naturlig instinkt — —- —
Och jag har verkligen blifvit så pass
fransman, att jag insett min skyldighet
att säga
— C’est bien possible, madame, que je me
trompe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
