Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. 21 januari 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 IDUN 1897
När det släppte frän dynan, följde ett litet
föremål med och for långt ut åt golfvet.
Hon böjde sig ned och tog upp det.
En sammanviken papperslapp, gulnad af
ålder och damm — intet annat.
Mekaniskt öppnade hon den lilla biljetten
och utan att tänka på, huruvida det var
rätt eller orätt, läste hon de rader den in
nehöll.
I detta ögonblick ringde det på tambur-
klockan, och en stund därefter trädde frun
i huset in.
På den gamla soffan fann hon Hanna
liggande afsvimmad.
* *
*
Hannas första tanke då hon åter kom
till sans gällde den lilla biljetten, som hon
ännu höll hopkramad i sin högra hand.
Hon slöt handen ännu fastare omkring den
och började först sedan att göra sig reda
för, hvar hon för ögonblicket befann sig.
Den gamla soffan föreföll henne så välbe-
kant, men hon kunde ej strax fatta hvem
det vänliga ansikte tillhörde, som lutade
sig öfver henne.
»Hur står det till, fröken Gohte? Är det
bättre nu? Ni såg så blek ut under fru-
kosten, men jag anade ej att ni var så
dålig. »
Man hade lagt en kudde under hennes
hufvud, baddat hennes tinningar med eau
de cologne. Hela rummet doftade däraf.
Hon ville resa sig upp, men kände sig
ännu litet yr i hufvudet och måste åter
lägga sig.
»Jag skall hämta ett glas vin åt er» —
sade fru Reis — »det skall stärka er, och
sedan skaffa vi en droska, så att ni får
fara hem.»
»Nej, nej! — Det var endast en tillfällig
svimning och jag är redan bättre. Om en
liten stund kan jag nog fortsätta med mitt
arbete.»
Och sedan hon fått det upplifvande vi-
net samt hvilat sig en liten stund, syntes
hon vara så återställd, som om ingenting
passerat.
Så såg det åtminstone ut för fru Reis,
som lämnade henne med en förmaning att
ej arbeta för ifrigt.
När Hanna åter blef ensam, öppnade hon
handen, som hela tiden omslutit papperet,
hvilket bränt som eld i sin gömma. Hon
gick fram till fönstret för att kunna se
bättre och ögnade ännu en gång igenom
det.
» Guds vägar äro underliga, » hviskade
hon för sig själf. »Elfva långa ödesdigra
år behöfde den lilla biljetten för att hinna
fram till mig. Och nu är det för sent —
för sent ! »
Hon kysste den och lade den omsorgsfullt
in mellan bladen af en annotationsbok,
som hon bar i fickan.
En stor chance — en af de största i
hennes fattiga lif -— hade gått förlorad för
henne, någonting som aldrig kunde repare-
ras, men ändå . . .
Det jublade inom henne och blodet, som
nyss rusat till hjärtat, brann nu i skära
rosor på hennes kinder. Om Malcolm i
detta ögonblick kunnat se henne, skulle
han glömt de elfva år, som lågo mellan
förr och nu.
Då det led mot middagen, hade Hanna
hunnit ett godt stycke med sitt arbete och
fru Reis uttryckte sin belåtenhet därmed,
när hon som hastigast tittade in för att
höra, hur det var med henne.
(Forts.)
....... -..............❖––––––––––
üp notisboken.
Kronprinsessan i södem. Kronprinsessan
inträffade i söndags i Florens och stannade där
dagen öfver för att besöka prins Eugen samt
anlände i måndags till Rom, där hon mottogs
vid stationen af envoyén och friherrinnan Bildt.
Kronprinsessans krafter äro betydligt nedsatta
och hon lider af svåra nervsmärtor, telegrafera-
des i tisdags från Rom. Vädret är soligt.
S
Sveriges sjunde kvinnliga läkare. Med.
licentiatexamen aflades i lördags vid Karolinska
institutet af med. kand. Anna Ahlström från Ystad.
August Blanches trotjänarinna. Den 14
d:s afled härstädes August Blanches mångåriga
trotjänarinna å Malmgården, Anna Stina Ersdot-
ter, i en ålder af nära 83 år. Hon fick alltså i
30 års tid öfverlefva sin oförgätlige husbonde
och äfven bevittna, hurusom det på minnen så
rika forna hemmet, Malmgården, måst skatta åt
förgängelsen.
*
En medalj, som aldrig hann fram. Sven-
ska akademien hade i november månad förlidet
år beslutit att vid sin högtidsdag den 20 decem-
ber till fru Ahlborn öfverlämna sin mindre skåde-
penning i guld såsom en aktningsgärd med an-
ledning af hennes mer än 40-åriga verksamhet
vid utförandet af akademiens årliga minnespen-
ningar. På grund af fru Ahlborns före högtids-
dagen timade frånfälle kunde öfverlämnandet
aldrig äga rum.
Engelskt främmande till kungabalen.
Lady Hermione Blackwood, dotter till markisen
af Dufferin och Ava, the honourable miss Little-
ton, dotter till lord Hatherton, miss Ramsden,
dotterdotter till hertigen af Somerset, mrs All-
husen, dotter till the right honourable sir Fran-
cis Jeune, samt the honourable Alan Johnstone,
förste sekreterare vid storbritänniska beskicknin-
gen i Köpenhamn, med maka gästa för närva-
rande vår hufvudstad. De förnäma resandena
ha för afsikt att efter erhållen presentation på
hofvet öfvervara hofbalen å konungens födelse-
dag i dag.
Mrs Annie Besant, den ryktbara engelska
teosofen, gästar på nytt vår hufvudstad. Då Idun
redan vid hennes förra besök, i maj år 1894,
bringade den märkliga kvinnans porträtt och lef-
nadsteckning, kunna vi nu inskränka oss till ett
kort omnämnande. Fru Besant har denna gång
hängifvit sig åt den föga tacksamma uppgiften
att här söka rehabilitera den i dubbel bemärkelse
döda madame Blavatsky. Hennes första föredrag
å Vetenskapsakademiens hörsal i måndags bevi-
stades af en fulltalig publik, men få läto sig väl
öfvertygas, utom de på förhand »troende», som
ingen öfvertygelse behöfde. En sak måste man
dock oafsedt allt erkänna i fru Besants talar-
konst. Hon äger en underbar förmåga att hålla
sitt auditorium fängsladt. Talet flyter utan en
tvekan och utan en omsägning, absolut naturligt,
skiftande med tanken och uttrycket; det är en
konversation i stor och ädel stil, som redan i
sig själf gör ett djupt intryck på åhöraren.
––––- *––––-
Teater och musik.
Kungl. operan hade till i måndags anordnat ett
program af två så vidt skilda produkter som den
djupt tragiska 2-aktsoperan »Navarresiskan» af J.
Massenet och den burleska 1-aktsoperetten »Mjöl-
narvargen» af Ivar Hallström. Och i båda do-
minerade fru Linden, i den förra i titelrollen
och i den senare, hvilken ej uppförts å k. operan
sedan år 1871, som en rödhårig, dum bondpiga.
Hon var här genomgående rolig och bidrog på
verksammaste sätt att hålla publikens munterhet
vid makt genom hela stycket, som för öfrigt är
en obetydlighet både till innehåll och musik. Den-
na senare innehåller dock flere rätt nätta och
anslående melodier. Bland de uppträdande bör
utom fru Linden särskildt nämnas fröken Thulin,
hvilken som bondflickan Martha denna afton var
vid särdeles lycklig röstdisposition. Hr Forsell
var ej oäfven som mjölnaren Antonio, för sin
häftighet Mjölnarvargen kallad; dock föreföll han
något tråkig. I den tölpiga mjölnardrängens roll
var hr Lemon bra på sin plats; likaså hrr Berg-
ström och Grafström som resp. arrendatorn och
rättsbetjänten. Stycket väckte som sagdt mycken
munterhet hos den ganska talrika publiken, bland
hvilken märktes konungen samt prins Carl med
gemål. De uppträdande framropades upprepade
gånger och till slut äfven prof. Hallström.
K. Dramatiska teatern uppförde i torsdags för
första gången ett nytt svenskt originalarbete,
»Gurli», lustspel i 3 akter af Petrus Ilolmiensis.
Vi återkomma i nästa nummer.
Aulinska kvartettens tredje kammarmusiksoaré
förliden fredag afton hade helt och hållet ägnats
åt den store mästaren Beethovens minne och
samlat en fulltalig, högtidsstämd publik, som med
varmt bifall hyllade det pietetsfulla utförandet.
Programmet inleddes med stråkkvartetten i C-
moll, som bär opustalet 17, hvilket tyder på att
den skrefs under tonsättarens yngre dagar, då
han ännu ej hunnit det djup, som kännetecknar
hans senare, mera svårförstådda- arbeten. Denna
kvartett gör dock ett lifligt intryck genom sin
fiärdlösa enkelhet och bör lätt uppfattas af en
hvar. Pianotrion i D-dur, programmets andra
nummer, företer, med sitt opustal 70, en märk-
bar konstnärlig stegring, och denna framträder
mest i det sällsamma Largot, som understundom
låter nästan spöklikt. Aftonens sista nummer,
A-mollkvartetten, op. 132, bar slutligen delvis
prägeln af det tungsinta grubbel, hvaråt mästa-
ren under sin senaste period hängaf sig och hvil-
ket gör hans arbeten från denna tid ej fullt så
njutbara för den stora allmänheten. Ett undan-
tag härifrån i nämnda kvartett utgör Adagiot som
genom sin klarhet och skönhet verkar högeligen
upplyftande.
Den gedigna musikstunden stannar helt visst
länge i de närvarandes tacksamma minne.
Om Sjögrens-konserten i morgon lördag på-
minna vi ännu en gång. Här om någonsin borde
man få möta fullsatt salong.
–––- *–––-
Fröken Pettersson.
Skiss för Idun af Ali.
(Forts. o. slut.)
»Ja, det finns bra många underliga tillfällig-
heter! Men nog måste det vara ledsamt för er
kusin; tänk, att bli bjuden på teatern och icke
ha tillfälle att gå! Att hon icke sände ett åter-
bud . . .»
»Jag bad henne telefonera, om hon var hindrad,
men. ..»
Ridån gick upp för tredje gången och åter
hördes icke ett ljud annat än från scenen.
Efter tredje aktens slut gick hr Gylling ut i
korridoren ett slag. Han frågade vaktmästaren
om någon medelålders dam kommit sedan han
gått in i salongen, men ingen hade synts till.
Herr Gylling meddelade detta åt Anna, då han
inträdde på nytt.
»Var det icke litet sent att efterhöra detta nu
först?» undrade Anna och betraktade honom
skalkaktigt,
»Jo, kanske!» svarade han skrattande.
Och så började fjärde och sista akten.
Anna drog en djup suck, då ridån till slut gick
ned för sista gången. Så vände hon sig till den
främmande; båda hade rest sig upp.
»Jag får på det hjärtligaste tacka er, herr
Gylling, för den vänlighet ni visat mig.»
»Det är jag, som får tacka er i stället, fröken ;
utan er hade jag fått sitta ensam hela kvällen
och det är bra ledsamt.»
Anna närmade sig utgångsdörren, herr Gylling
följde henne ut i korridoren, där han hjälpte
henne på med kappan.
»Nu hoppas jag ni tillåter mig att följa er
hem,» föreslog han, då de båda voro färdiga
att gå.
»Åh, tack, jag är icke alls rädd att gå ensam.»
»Nej, det tror jag nog, men då jag nu inträngt
i er kusins rättigheter, så låt mig också åtaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0026.html
