Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 21 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN
mig hans skyldigheter. Er kusin skulle väl ha
följt er, eller hur?»
Ja, det hade han nog gjort, men, bästa herr
Gylling, för er vore det...»
»Hvaråt hor ni?» frågade han afbrytande.
»Jag bor på . .. gatan.»
»Jaså, ja, den gatan känner jag då på mina
fem fingrar, ditåt går jag ofta.»
»Ni har bekanta där således?»
»Ja, min kusin bor der i n:r 48.»
»N:r 48!» utropade Anna förvånad, »det är just
där jag bor också.»
»Åh, verkligen; då kanske ni känner till min
kusin, hon bor fyra trappor upp, fast hon har
då nyligen flyttat dit, förstås.»
»Hvad heter hon då?»
»Åh, ni kan inte tro ett sådant poetiskt klin-
gande namn hon bär, hon heter AnnaPettersson.»
Anna tvärstannade midt på .gatan.
»I-Ivad fattas er?» frågade herr Gylling och
betraktade förundrad sin följeslagarinna.
»Anna Pettersson!» upprepade hon med ett
tonfall af förskräckelse. »Åh, nu förstår jag
alltsamman.»
Ja, men det gör inte jag!»
»Ni skref ett bref till henne och bjöd henne
på teatern ...»
»Ja, det slår in, men hur vet ni det?»
De gingo helt långsamt framåt.
»Jo, ser ni, det brefvet fick hon aldrig.»
»Hvad säger ni!»
»Det kom i en annans händer, det finns mer
än en, som heter — Anna —• Pettersson.»’
Nu var det hr Gylling, som tvärstannade.
»Skulle ni också? ...»
Anna bara nickade till svar.
Då brast herr Gylling ut i det mest uppsluppna
och hjärtliga skratt. Anna förmådde icke dela
hans munterhet. Hon kände sig tvärtom helt
illa till mods och hon stod endast och stirrade
dystert ned i Norrström. De hade gått utefter
stranden och voro nu nära.Gustaf Ådolfs torg.
Herr Gylling blef plötsligt allvarsam. Det
gjorde honom ondt om Anna, som stod där så
förlägen. Helt sakta fattade han hennes hand
och sade vänligt:
»Seså, fröken, var nu icke ledsen, utan försök
att se saken från dess komiska sida; det är ju
så obeskrifligt löjligt, det här lilla missödet.»
»Jag trodde ni skrattade åt .. .»
»Åt hvad?»
»Åt att jag — heter — Pettersson.»
Än en gång ryckte det i herr Gyllings mun-
gipor och han var nära att på nytt brista ut i
skratt, men lyckades dock att lägga band på sin
munterhet. Han tog Annas hand och lade den
på sin arm och så förde han henne helt ridder-
ligt vidare på vägen hemåt.
»Ni tycks då verkligen sörja på allvar öfver
det namn ni fått,» sade herr Gylling och böjde
sig emot Anna för att se in i hennes ögon.
Men hon vågade icke lyfta sina blickar mot
hans och hennes läppar darrade nervöst.
»Ja!» suckade hon svagt, och det lät nästan
som en snyftning.
»Det får ni icke göra, det är orätt; hvarje
namn är bra så länge det bäres med heder, och
dessutom, för mig finnes knappast ett kärare
namn på jorden än just Anna Pettersson.»
»Åh!» utbrast Anna, och denna gång såg hon
upp till honom med ett uttryck af den hög-
sta förvåning.
»Skall jag tala om för Er, hvad kusin Anna
varit för mig?» frågade herr Gylling. »Det skall
måhända försona er med att bära samma namn
som hon.»
Och så berättade han för sin nya bekantskap
och Anna lyssnade med synbart intresse och
njöt af att höra den välljudande stämman.
»Jo, ser ni, min mor dog då jag var femton
år och det är sjutton år sedan dess. Hon hade
varit sjuklig i många år och hushållet hade gått
bra nog vind för våg, och jag och mina två brö-
der hade växt upp till riktiga vildar. Det var
icke lätt för far att med endast främmande hjälp
styra i det lilla hemmet. Min kusin, Anna, som
är tretton år äldre än jag, bodde då i landsorten.
Hon var förlofvad med en handlande i en små-
stad, men samtidigt med mammas död bröts den-
na förlofning. Orsaken vet jag ej, Anna har
aldrig talat om sin hjärtesaga. Jag vet blott,
att hon sörjde mycket, och för att komma ifrån
de ledsamma förhållandena därhemma reste hon
hit till Stockholm för att söka någon anställning.
Hvad var då naturligare än att hon kom till oss?
Anna behöfde ett hem och vår far en värdinna
för sitt hus, för att nu inte tala om hvad vi poj-
kar behöfde. Och ni må tro, fröken, att min
kusin skötte så väl det ena som det andra med
både förstånd och kraft. Hvilken förmåga hon
hade att få oss att lyda hennes minsta vink,
och hur öm hon var mot stackars pappa! Ja,
hon blef snart oumbärlig för oss alla, och så
kom hon att stanna kvar hos oss, till dess vår
far dog och det lilla hemmet upplöstes. De för-
sta åren var hon mycket tyst och sorgsen och
mången gång öfverraskade vi henne med tårar
i de vackra ögonen, men vi pojkar muntrade
snart upp henne, vi skämtade och rasade, till
dess hon måste skratta åt oss, hon slapp oss
icke för resten, förrän vi fått henne riktigt glad.
Hon har sagt oss sedan, att vi blefvo hennes
räddning från förtviflan, sanningen är, att hon
blott lefde för oss i ständig uppoffring af sig
själf. Säg, fröken, tror ni ännu, att jag skrattar
åt namnet Anna Pettersson?»
»Nej, det tror jag nog inte, men ...»
»Seså, var nu inte klentrogen! Namnet åter-
för alltid glada, ljufva minnen för mig, om hem-
met och om den lyckliga ungdomstiden, och från
i dag har jag ju en ny anledning att minnas det
med glädje.»
Åter böjde han sig fram emot Anna och be-
traktade leende det lilla, sorgsna anletet.
Hon svarade med ett svagt leende.
»Ack, den som kunde göra sig så nyttig och
bli så afhållen som er kusin.»
»Åh, det är ni nog också!» försäkrade herr
Gylling med bestämdhet.
»Ack, nej, jag har ingen anhörig, jag!»
»Nå, än kusinen då, han, som bjöd er på
teatern! »
»Ja, hur han bar sig åt, det såg ni, han kom
ju inte ens!»
Herr Gylling skrattade uppsluppet, och denna
gång instämde Anna oemotståndligt. Så blefvo
de båda tysta igen.
»Vill ni inte tala om litet om er själf;?» frå-
gade herr Gylling slutligen.
»Det är inte mycket att berätta. Jag har plats
på grosshandlar Yxbergs kontor, för öfrigt är
jag inackorderad hos fru Holm tillsammans med
flera andra, som inte ha ett eget hem.»
»Det måste vara svårt för en ung flicka att
bo så där bland främmande.»
»Ja, nog är det tungt ibland!» suckade Anna.
De veko just af från Drottninggatan. Anna
kände en viss beklämning vid tanken på, att
hon nu strax skulle skiljas från den godhjärtade
främlingen. Då frågade han ifrigt, liksom om
han just fått en ingifvelse:
»Hör nu, fröken, har ni inte lust att göra
bekantskap med min kusin, eftersom ni ändå
bor i samma hus? Det skulle glädja henne
mycket.»
»Ja, jo, men hur skulle det gå till?»
»Det vore då den enklaste sak i världen! Ni
kan ju göra er ärende med att framlämna bref-
vet och förklara hvarför det ej kom i hennes
händer. Säg, vill ni göra det?»
Anna rodnade som en ros, då hon märkte hans
ifrigt forskande blick.
»Ack, svara nu ja!» — bad herr Gyllingännu
en gång helt enträget, och i samma stund stan-
nade de framför n:r 48.
»Bara hon inte blir ond på mig!»
»Hon som är själfva godheten! Nå, får jag
ert löfte?»
»Ja, ni får väl det då.»
-Tack, tack, det var snällt af er, och lita
på, att jag snart skall besöka kusin Anna, för
att höra, om ni hållit ert löfte. Farväl, fröken;»
»Farväl, herr Gylling, och tack för er vän-
lighet.»
De skakade hand som gamla bekanta, herr
Gylling lyfte på hatten och bugade artigt. Så
gick han med raska steg därifrån, sedan han dock
först lyssnat till det försvinnande ljudet af Annas
lätta steg i förstugan innanför den stängda porten.
Anna delade rum med fröken Vendla Holm,
dottern i huset. Denna vaknade, då Anna trädde
in i rummet.
»Var det roligt?» — frågade hon sömnigt och
vände sig emot Anna.
»Ja, förtjusande!» svarade Anna med öfver-
tygelse.
»Jo, det duger att ha en kusin, som bjuder
på teatern!» mumlade Yendla, och så somnade
hon igen.
Men Anna låg länge och vred sig i bädden,
innan hon ändtligen fick ro. Och då hon vak-
nade andra morgonen, trodde hon nästan, att hon
drömt sitt lilla äfventyr. Beviset om sanningen
fann hon dock i sin klädningsficka ; det var det
lilla bi’efvet till »kära Anna från »din tillgifne
kusin Karl » !
23
På aftonen dagen efter det omtalade lilla äfven-
tyret satt fröken Anna Pettersson den äldre helt
ensam i sitt rum med ett arbete i handen.
Hon bebodde en liten treflig lägenhet 4 tr. upp,
bestående af ett rum, kök och tambur. Allt var
så nätt och prydligt i det lilla hemmet och hvarje
småsak vittnade så tydligt om smak och ord-
ningssinne. Några dyrbarheter funnos ej därinne,
endast ett helt enkelt möblemang och som pryd-
nad på väggarne blott en mängd porträtt. Öfver
den högkarmade soffan blickade hela familjen
Gylling emot den inträdande. Öfverst syntes
den aflidne morbrodern och hans hustru, därinun-
der deras tre söner, dels som barn, dels som
vuxne.
På väggen midt emot fann man fotografier
af Annas föräldrar samt af henne själf som tju-
guårig ungmö. Anna var fyrtiofem år nu, och
dock fann man tydlig likhet mellan henne och
porträttet på väggen. Det var samma vackra,
regelbundna drag, endast ögonen ägde icke mer
samma strålande glans och munnen log icke
mer så gladt som förr. Men det låg ett uttryck
af stilla frid och förnöjsamhet öfver Annas drag
numera, och hon syntes trifvas så väl i sin lilla
värld med alla de kära ansiktena omkring sig.
För tillfället höll hon på med att montera en
luft dyrbara gardiner, ett arbete som hon mot-
tagit på beställning. De flitiga fingrarna ilade
så snabbt fram och tillbaka ; då stördes hon helt
plötsligt af en blyg knackning på tamburdörren.
Hon skyndade att öppna. Därute stod en ung
flicka om tjugufyra år på sin höjd. Hon var
barhufvad och i stället för ytterplagg hade hon
endast en schal helt löst kastad öfver axlarne.
»Det är ju fröken Anna Pettersson?» frågade
den främmande med en liten nigning.
»Ja, det är jag; var så god och stig in.»
»Jag tackar.»
Anna betraktade nyfiket den lilla ljusa uppen-
barelsen och kunde icke förstå, hvar hon sett
henne förut.
»Hvarmed kan jag stå till tjänst?» frågade
hon, då den främmande synbart tvekade om, hur
hon skulle begynna sitt ärende.
»Jo, här är ett bref till fröken; det kom i går
morse, och som jag har alldeles samma namn
som ni och bor här i samma hus, så har det af
misstag kommit i mina händer. Var god och
ursäkta, att jag brutit det, jag rådde inte för för-
växlingen.»
»Från Karl Gylling!» utbrast Anna den äldre
i det hon tog brefvet ur Anna den yngres hän-
der.
Hon läste det med synbar förvåning.
»Åh,» utbrast hon, då hon läst de få raderna,
»det synes som om jag gått miste om en in-
bjudning på teatern.»
»Ja,» svarade den andra, »men jag var där i
stället.»
»Med Karl?» sporde Anna den äldre med vid-
öppna ögon.
»Ja!» svarade Anna den yngre, i det hon blef
röd öfver hela ansiktet och sänkte blicken mot
golfvet.
>0, så lustigt, det måste ni berätta för mig,
stig in och sitt en stund, så är ni snäll, det skall
bli riktigt roligt att höra.»
Ni är väl inte ond på mig?» sporde Anna i
bönfallande ton, i det hon steg öfver tröskeln
till fröken Petterssons lilla trefliga rum.
»Ond!» utropade denna, »o, nej, visst inte.
Jag uppskattar välmeningen som om jag verkli-
gen fått njuta af inbjudningen, och ni kunde ju
inte rå för misstaget. Tänk, att ni också heter
Anna Pettersson och bor här i huset!»
»Ja, jag bor två tr. upp och är inackorderad
hos fru Holm.»
»Ack, jag tyckte väl att jag sett er förut. Vi
ha ju mötts många gånger i trapporna.»
Det första Anna lade märke till, då hon in-
trädde i det obekanta rummet, var Karl Gyllings
porträtt, som blickade emot henne, och då for
en stark rodnad öfver hennes kinder. Den an-
dra märkte det och log öfver den unga flickans
synbara förvirring. Som en blixt for genom
hennes hufvud en alldeles ny tanke. Tänk, om
Karl genom det lilla äfventyret skulle ha funnit
sin utkorade för lifvet! Hon betraktade pröf-
vande sin nya bekantskap och fann sig allt mer
tilltalad af det lilla älskliga ansiktet; så bjöd
hon henne att sitta ned i soffan, och nu måste
Anna utförligt redogöra för gårdagens händelse.
Så småningom öfvervann hon sin förlägenhet
och hon berättade enkelt och naturligt om sina
små förhållanden, hur hon öfverraskats af den
oväntade bjudningen från kusin Karl, hur dagens
arbete gått som i en lycklig drpm, därefter om
sin ångest då kusin Karl uteblef och slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
