Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 28 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 IDUN 1898
utom dess kant och löper öfver hela tallrikens
ÿta, pä samma sätt är det med te och kaffe:
synsinnet tilltalas mera och förefaller äfven smak-
sinnet att påverkas, om koppen inuti är klart
hvit.
Återstår nu Chdäst att talä oin koppärnäs
etoflek. Denna är helt och hållet beroende af de
tillfällen, då de afses att begagnas. Hos frukostkop-
pen är det en dygd att vara stor och djup. Kop-
parne för förmiddagens och aftonens tebord skola
vara mindre, men ej små. aiven om koppen rym-
mer ganska mycket och skall serveras en tevän,
bör den ej fyllas till brädden, utan är det i för-
troligt lag långt trefligare, om den fvlles ånyo,
efter att först blifvit sköljd med hett vatten. Då
te kringbjudes med fina småbröd och är inlednin-
gen till en elegantare tillställning, böra kopparne
vara små, utan att därför kunna misstänkas för
kaffekoppar.
I viss grad äro kopparne ett kännemärke på
värdinnans smakriktning. I medvetande om sina
goda kakor, sitt delikata, doftande bröd, bjuder
en huslig värdinna en rymmande kopp, på det
att »doppet» må hedras. En med mera ideela
intressen bjuder drycken mera som en förfrisk-
ning och hennes koppar äro hvarken stora eller
tunga samt bestämdt till sitt yttre ej skrikande.
Hos den ena som den andra kan »allt vara lika
hjärtinneligt undt».
Till slut en anekdot. Fru G. meddelade fru /.
efter ett besök hos fru X. sin förmodan att denna
ledde sitt ursprung från tarfligt folk, »ty,» slöt
hon, »om hennes mor och mormor haft tjänare,
skulle inte så mycket dyrbart porslin funnits
kvar åt arfvingarne.»
Den, som vet med sig att ha kommit åstad
sveda i plånboken för att bestå sig glädjen att
ha fina, läckra koppar, bör känna sig manad af
anekdoten och, för att rätt vårda sin dyrt för-
värfvade skatt, alltid låta undanställa kopparne,
tills hon själf hinner tvätta dem. På Stockholms-
utställningens ryska afdelning funnos fina, rikt
utsydda, smala handdukar, dessa lära på det ryska
tebordet ha sin plats bredvid samovaren, för att
af värdinnan, som vid bordet genast sköljer sina
koppar, användas vid dessas torkande. Under
vårt århundrades ton-år och tredje decennium
har jag hört att, i vissa kretsar, detta ock var
stockholmsk sed.
Har tedrickningen fått vidare utbredning och
mangrannare tillslutning i våra dagars Sverige
och remplacerat de traditionella kafferepen, de
där haft rykte om sig att ha närt ett släkte,
nämndt kaffesystrar, som »din ära se’n i koppen
dränker och den i harmen strax förtär», så är
att hoppas, att bönans bitterhet ej må vara ut-
vecklad hos bladet, utan må den renare andan,
som under den unga Doris’ personlighet ej kände
sig hemmastadd i hvad fru Lenngren visserli-
gen skildrar som en tekonselj, finna sig i sitt
rätta element vid våra dagars tebord.
Bell.
—=–––––❖––––––––––-
Snorres rimkrönikor.
i.
/V« fram jag stiger för publiken
r TJtar mitt obemärkta hörn
Och ber om mildhet i kritiken
Emot den stackars hrönikörn.
Vid läsningen af Iduns puffar
Ha ökats mina gråa hår;
Pegasen ej så ledigt luffar,
Man nog förstår vid femli år.
Och om ej ödet vill mig sända,
Hvad intresserar min publik,
Så kan det mig som andra hända
Att soppa koka på en spik.
Som Idun sagt, åt kvinnosaken
Jag allra främst mig’Jigna bör,
Och att däri man mest är vaken,
Väl höfves Iduns krönikör.
Montelius nyss velat visa
Hvad skillnad uppå förr och nu,
Och hur man bör sin lycka prisa
Att på så hyggligt sätt bli fru.
— Professorns blick är ej så öfvad,
Han ser nog ej så skarpt som vi,
Som tro, att mången blefve röfvad
Långt hellre än att ensam bli. —
Förr fick en man sin brud betala
Med slafvar, kor och får och svin,
Nu hans affärer mest ä’ skrala,
Och svärfar öppna får sitt skrin.
Det underlättar köpenskapen
— En sak, som inte gällde då —
Om han har granna namn och vapen
Och lite gullkrafs utanpå.
Med fröjd jag sen vill konstatera,
Hur högt dock kvinnan stiga kan:
En kvinna — detta observera —
Har blifvit nämnd, till fjärdingsman.
Bör hjärtat ej af stolthet klappa?
Tänk bakpå länsmans karriol
Med blanka knappar i sin kappa
Hon står i »reformerad» kjol!
Må hon med »stämning» skurkar hinna,
Må fängsla båd’ till fot och hand!
Dock bättre »stämning» gaf den kvinna,
Som blott med gyllne bojor band!
För resten kan jag inte hjälpa,
Att jag ej mer om kvinnan sport.
Men — våra bantåg börjat stjälpa
Och tyckas krångla immerfort.
Och grufligt det humöret pröfvar
— Man må nu vara än så glad —
Att se om mulär och om klöfvar,
Så fort man öppnar på ett blad.
1 allt man ju bör hålla måttan;
Men utan att för mycket ge,
Nog kunde ändå nittiåttan
Ha gjort en gladare entré.
Ty regn och slask och dusk och dimma,
Det är det enda den bestått,
Och att i sådant väder rimma
Är ej den ljufligaste lott.
Dock glad jag går med smuts på kjolen,
Om sant det sades häromda’n,
Att själfvaste Andrée vid polen,
Det är, som står och sköter kran.
Maskinen är nog ej så enkel,
Och kyligt kanske att stå still,
Men Strindberg kunde väl och Fränekel
Också en smula hjälpa till.
Dock alltid bör man tillit hysa,
Att han sin sak skall rätt förstå:
Han är nog rädd, vi skola frysa,
Och därför släpper han ej på.
Men hvad han släppt, det är ballongen,
Som flyger vildi med sin gondol,
Ty snart för femtionde gången
Personer sett ett »föremål».
Än det vid San Francisco sväfvar,
Än ruskar slcottslca fyrar loss.
Jag sannerligen går och bäfvar,
Att snart det ryker ned på oss.
Om på vårt kyrktorn som en »hätta»
En dag jag »föremålet» ser,
Så lofvar jag att dd berätta
I nästa krönika för er.
Snorre.
–––- *–––-
Skaldernas kvinnor.
Små studier för Idun
af Emil Unders.
II.
Johan Olof Wallin.
tt diktarkynne af helt annat slag än
Franzéns visar sig hos hans närmaste
man inom litteraturen och medarbetare i kyr-
kans tjänst, Johan Olof Wallin. Författaren
till Dödens ängel är mest känd såsom vår
främste religiöse skald och andlige talare,
och endast mera sällan beröra hans dikter
kvinnorna och deras områden. Ett undan-
tag härifrån utgör dock hans första stora
dikt Första uppfostringen, för hvilken han
1805 erhöll Svenska akademiens pris.
I denna dikt uttalade sig den 26-årige
sångaren om kvinnorna och deras uppgifter
på ett vis, som står i skarp kontrast mot
vår tids sätt att se förhållandena. Antingen
måste skalden särskildt lagt an på att vara
den ärevördiga akademien till behag, eller
också — hvilket är troligare — var han,
trots sina unga år, så genomträngd af sin
tids allvar, att hans sång blef djupt allvar-
lig, nästan sträng.
Diktens ovanliga längd omöjliggör natur-
ligtvis hvarje utförligare återgifvande af den-
samma, blott några lösryckta rader därur
kunna anföras.
Skalden uppmanar i dikten kvinnan:
» Var stolt! det är din rätt.
Var ljuf! det är ditt värde,
och stifta, blyg och trygg, för våra seder lag.»
Vidare säger han:
»Jag söker kvinnan ej bland bistra amazoner.»
Han anser henne
»Mer vördnadsvärd än stor, mer öm än minnes-
värd,
hon segrar skönare med tårar än med svärd.»
Och till sist polemisar han med de »lärda
kvinnorna», af hvilka väl hans tid hade få
Representanter att uppvisa.
|»Behaget, enfalden blef hennes lott,
och leende och ljuf, dess vishet hjärtats blott.»
Hvad skulle han tänkt, om han kunnat
ana, att sextio år efter hans död en kvinna
fått taga plats på en professorsstol i hans
egen stad, lärdomens och de häfdvunna for-
mernas Upsala!
Möjligen torde skaldens åsikter sedermera
undergått någon förändring ; det är dock
alltid allenast »i huslighets krets» han vill
finna kvinnorna, och när han talar till dem,
är det mera såsom själasörjare än som
skald.
-❖
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
