Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 28 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 29
Två bref.
Skiss lör Idun
af
H. Pinne von Melsted.
I.
terigen hade jag ett af mina anfall,
och se’n kom domningen, smärtfri och
ljuf, o, så ljuf, att jag nästan välsignar
dig, sjukdom.
Drömde jag icke, att jag var i min barn-
doms hembygd, mitt land, min skog! Fu-
rornas kronor vaggade öfver mig i vida
ringar, som tänkte de på all världens sorg,
och de sjöngo åldrigt och klokt om lifvet,
som ingen förstår att lefva . . . Men ha icke
också vi vår julgransålder, växa och växa,
tills kärnaii murknar, och vår lifsgärning
blir stubben, som står kvar. . . åh nej, icke
så, förlåt mig lif !
Nu har drömmen flytt, allt har återtagit
sina gamla konturer, stolen vid min huf-
vudgärd är tom, och mellan spjälorna i
jalousieu faller en strimma af den mullgrå
dagern in. Men därute ligger snön hvit
öfver fälten, öfver träd och gärdesgårdar.
Från vägen hör jag ibland en bjällra. . .
Mitt hjärta börjar då att klappa, och jag ser
hur snön yr ner öfver fotsacken, när piskan
snuddar mot en gren, denna doft af vinter
och jul... Jag lefver därute, här dör jag!
Kanske redan i vår skall min mor om
söndagarne gå till kyrkogården, till familje-
grafven, men sorgen, som fyra veckor
mildrat, håller ej stånd mot hvardagstan-
karne. Förgäfves tvingar hon sig att tänka
på alltings fåfänglighet och sin egen död . . .
Kring grafvarnas stängsel leka dödgräf-
varens små, och det är en vacker dag.
Yår i luften och hög himmel. Men min
mor lägger ner sin krans på min tufva
och plockar undan några vissna blommor
se’n sist och en papperslapp, som icke bort
ligga där. Hon tänker på, att detta är
slarf af kyrkvakten. Hon ber en bön, som
hon är van, och suckar, när hon går ut
genom gallerporten, påskyndande sina steg,
ty middagen väntar.
»Det var nog ändå bäst, att han fick
sluta, stackars barn!»
Min Gud, hur kärlekslös den sucken är !
Döden kommer som befriare — för dem,
som lefva efter, icke för mig, icke för mig.
Jag minns den tiden jag låg vid akade-
min och läste på kandidaten. Den tog jag
aldrig, nu är jag dödskandidat. — Och så
får jag en gång blommor, som om jag gått
igenom min examen, och jag får många,
—- hela kistan full . . . Gärna blefve jag
öfverliggare. —
Detta låter ändå bra sorgligt, men Signe
har ju rest. Hur troget har hon icke sut-
tit hos mig och hållit min hand och stödt
mig, när jag velat resa mig upp i sängen
för att se ut. En liten fågel satt där så
ofta på blecket och kvittrade, en liten vac-
ker sångfågel, och så bad jag Signe sätta
ut en kärfve i trädet. Jag trodde den
skulle komma till fönstret ändå . . .
Nej, man drömmer om ett samband
mellan allt som lefver, små pjollriga, själf-
viska drömmar om hvad man vunnit och
äger. Och dock älskar jag detta bedrägeri.
Hvad vore lifvet annars?
So där, hur jag fruktar sanningen, se
där, hvarför jag aldrig vågat fråga Signe,
om hon håller af mig . . . Men nu har hon
rest, och jag får kanske aldrig se henne mer.
»Torger, jag kommer ju igen i sommar,»
sade hon med sin melodiska stämma, när
hon såg den förtviflan, som jag förgäfves
sökte kväfva, ja, hon såg den ! Det lät
som om hon brustit i tårar, när dörren
föll igen om henne.
Och så körde släden fram, jag minns jag
vände mig mot väggen för att slippa höra,
men jag hörde ändå, jag satte mig upp
och lyssnade, tills jag icke orkade längre.
Nu har Alfred flyttat in i hennes rum
— för att vara till hands, jag vet det
godt t De tro, att jag inte förstår ! »Hans
gamla rum skulle nytapetseras » . . . Om
jag skulle be att få se prof på de nya
tapeterna, åhja, alltid ha de väl en rulle
tapeter att visa fram . . . Men Alfred är en
dålig läkare, utan nog praktik. Han för-
står inte min åkomma. Hur många män-
niskor ha inte klent bröst, men alltid
komma de stickande med sitt »tuber-
kulos».
Jag har en liten fickspegel, som jag
brukar gömma mellan madrassen och säng-
kanten. Det är ofta ett riktigt nöje att
se sig i den. Den här skymningen måtte
vara bra för hyn, ge skär, frisk färg . . .
Detta lär ju för resten också vara
ett sjukdomssymptom, och så — att man
inte tror själf . . .
II.
Bästa fröken Signe !
Härmed har jag den sorgliga plikten att
underrätta er, att Torger afled i går kl.
6.15 e. m.
Han hade ett svårt anfall på morgonen,
hvarefter han njöt några timmars lugn
sömn.
På eftermiddagen, när jag kom in, sade
han plötsligt : »Alfred, du får lof att upp-
bjuda hela ditt geni och göra mig frisk
igen ! »
Det kom så hastigt öfver mig. Jag höll
ju af honom så hjärtligt, men jag kunde
icke längre föra honom bakom ljuset. Jag
visste ju, att han icke var en stackare,
hvilken begär medlidande, och därför sade
jag, att jag ingenting mer förmådde.
Han låg tyst ett ögonblick, så vek all
färg från hans kinder, och jag kände mig
som en bödel, vet fröken!
»Kan du då inte ge mig något, som gör
mig bättre åtminstone för en tid?» bad
han, men då jag blott skakade på hufvu-
det, utbrast han :
»Menar du då, att jag skall dö, dö från
allt?»
Hvad skulle jag svara ! Han hade tyd-
ligen aldrig plågats af dödstanken. Lyck-
lig han !
Efter en stund frågade han, hur länge
det kunde dröja.
Jag höjde på axlarna. —
»Nu, nu i detta ögonblick,» ropade han,
»så besynnerligt, så besynnerligt,» fortsatte
han lugnare.
Hastigt tog han fram ett papper ur sin
portfölj och begärde ett kuvert, på hvilket
han skref ert namn, fröken Signe. Det
är detta som jag nu sänder er. —
Han bad mig kalla in familjen. Det var
ett rörande vackert afsked. Jag har aldrig
förr stått vid en väns dödsbädd, och en
sådan vän !
Han tryckte allas våra händer, låg sedan
tyst och stilla, men plötsligt lystes, hans
anlete upp af ett löje.
»Hör du, gamle gosse,» sade han, »tänk,
om jag sade godmorgon till er i morgon.
Då blefve du allt förlägen! Nå, Alfred,
var inte för säker ! »
Detta var hans sista ord, innan han
somnade . . .
Ja, Torger är död, men fastän jag var
hans bästa vän och sörjer honom så djupt
som ett mänskohjärta kan, hvilket en gång
fått dricka ur sorgens bägare, måste jag
glädjas öfver att han fått sluta. Hans
sista år voro ju ett enda långt lidande !
Är det icke sällsamt, fröken Signe, att
en kärlek till lifvet kan skapa en så fast
tro på detsamma?
Tyvärr äga icke alla så starka nerver,
att de icke känna lifvets börda . . . Den
blir ju också så mycket tyngre att bära,
när ingen ser och ingen vet . . .
Fröken Signe, vid vår väns dödsbädd
ber jag er räcka mig handen och lofva att
aldrig ett missförstånd mer skall skilja oss
åt. Jag besvär er, gif mig åtminstone
någon utsikt att en gång ... Jag vet, att
det var Torgers vilja, om han också aldrig
sade det, men jag har ett hopp, ett hopp,
att detta bref från honom, som jag nu ger
er, skall tala om mig, och ni skall inse,
hur grym ni varit mot mig.
Det var en glans i hans öga af den
gamla humorn, när han räckte mig brefvet
till er. Jag läste i hans skratt, när han
borrade ner ansiktet i kudden och kväfde
hostan. Ni har icke hjärta efter detta att
neka mig . . . icke vid en dödsbädd. Kom
ihåg : han ville det !
Eder alltid hängifne
Alfred Strandén.
■–––- ❖–––-
Är det klandervärdt?
Till Ilse Franke!
Eder artikel uti Idun 52, år 1897, kom till mitt
hem nästan som »efterskickad», ithy att ett lik-
nande fall som det eder uppsats berör helt ny-
ligen här diskuterats. Smärtsamt berördes jag
af denorättvisa ni gör »fru Petterson» eller rättare
öfver den härda dom ni fäller öfver henne med
gelikar. Min historia är denna:
I samma hus som undertecknad bo två gamla
fröknar. De äro hvad man kallar »bättremans-
barn» och ha nog åtnjutit en för sin tid god
uppfostran, fastän den för vår ungdom ter sig
skäligen enkel. Fattiga, men ytterst arbetsamma
ha de visst alltid varit, och någon egentlig nöd
skulle de ej lida, om de blott hade sig själfva
att tänka på. Allt, och mer ändå, som de kunna
undvara, dela de nu med en fattig broders stora
familj, och. detta är desto nödvändigare, som
denna familjefar i många år varit krympling och
oförmögen till allt slags arbete. Dessa gamla
kvinnor möta mig dagligen, leende, vänliga och
artiga, och icke ens då man tror sig veta, att
de sakna det för dagen nödvändiga, hör någon
dem klaga eller begära sina medmänniskors hjälp.
Har nu den bättre lottade rättighet att tränga
sig på dessa fattiga med en hjälp, som icke be-
gäres? En gång, när nöden var som störst, kom
den ena af systrarna till mig för att begära ett
litet penninglån. Med gladt sinne kunde jag
lämna önskad hjälp, men förödmjukelsens vånda
stod så tydligt att läsa i hela den gamlas upp-
trädande, att jag icke hade mod att då erbjuda
det som gåfva. När jag senare trodde mig lättare
kunna göra det, vet jag att de voro tacksamma,
men att den tanken plågade dem, att jag skulle
tro, att deras mening hade varit att ej betala
igen det lånta. (Icke så att förstå, att jag skulle
trott dem oärliga.)
Att dessa fattiga kvinnor ej ha råd att lega
hjälp till sina grofsysslor, är ju klart, men då de
utföra dem själfva, sker detta vid tider, då husets
öfriga folk ligger i sin sömn, och antar jag att
detta sker, för att de genom ständigt propert
uppträdande skola kunna dölja, hur stor deras
fattigdom är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
