Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 28 januari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN
”Det unga furstehemmet”,
den utlofvade skildringen med interiörer från
prins Carls och prinsessan Ingeborgs nyin-
redda hem i Arffurstens palats, kommer att
inflyta i nästa veckas nummer af Idun.
–––- *–––-
jVMan morgon och a/ton.
Skiss för Idun af
Sophie Linge.
(Forts. o. slut.)
»Jag har litet brådtom» — sade hon —
»ty min man har telefonerat, att han bju-
dit en resande affärsvän hem på middag,
och innan jag visste det, hade jag lofvat
min husa att få besöka sin sjuka syster
och stanna hos henne den återstående de-
len af dagen. Min kokerska åter är all-
deles omöjlig och skulle röra upp himmel
och jord, om jag föreslog henne att kom-
ma in och passa upp. Herrarne få såle-
des ursäkta värdinnan, som kommer att
springa från och till under måltiden.»
Den goda frun hade varit så vänlig mot
Hanna, att denna kände det riktigt varmt
gent emot henne och ville gärna visa henne
litet erkänsla därför. Ett ögonblick käm-
pade hon med sin stolthet och äfven med
sin naturliga blyghet, men nästa ögonblick
frågade hon:
»Kanske att jag kunde — öfverta er
husjungfrus åligganden?»
»Ni, fröken Gohte — nej, det går al-
drig an.»
»Hvarför ej» — svarade Hanna — »jag
vet ungefär, hur serveringen vid ett fint
bord skall skötas, ehuru jag ej förr lagt
hand därvid, och den främmande känner
mig ej. Er man kan ni ju förbereda.»
Fru Keis betänkte sig litet, men antog
sedan den erbjudna hjälpen. Ett hvitt för-
kläde samt en liten mössa förvandlade
snart Hanna till en liten prydlig husjungfru.
Men om Hanna anat, hvacl som väntade
henne, hade hon ej lånat sig till en sådan
komedi. Det var först när de tre bords-
gästerna redan tagit plats och hon bar in
den rykande soppskålen, som hennes mar-
ter började.
Först träffades hennes känsliga öra af
tonfallen i en röst, som uppväckte några
dunkla erinringar hos henne. Säkert hade
hon hört den förr, men hvar?
Hon vågade ej se upp, där hon stod och
väntade på den tallrik, hon skulle ställa
framför gästen, och hon visste ej hvaraf
det kom sig, att hennes hjärta klappade så
vildt. Vore kanske en ny svimning i an-
tågande — det vore olyckligt! Men hon
ville lugna sig.
Hennes hand darrade märkbart, när hon
räckte honom tallriken, och dock hade hon
ej en enda gång lyftat ögonen mot hans
ansikte. Det vågade hon ej.
Åter stod hon bredvid värdinnans stol
för att taga emot en ny tallrik, och hon
tyckte sig tvärs igenom ögonlocken se, hur
den främmandes blickar spörjande häftade
vid henne. Men hon såg ej ändå upp, och
när hon äfven serverat herrn i huset, drog
hon sig tillbaka till serveringsrummet.
Hvarför var hon så upprörd? Kunde
hon ej se en främmande människa rakt i
ansiktet? Hvilken svag, dåraktig varelse
hön var — nej, hon måste bemästra sig
och söka gå i land med hvad hou åtagit
sig!
Fru Keis rörde vid ringklockan och hon
hoppade till vid ljudet däraf. Sopptallri-
karne skulle tagas bort och en ny rätt ser-
veras.
Värdinnan gaf henne en liten menande
och uppmuntrande nick då hon kom tillbaka
in i salen. Hon märkte Hannas oro och
trodde, att den härledde sig af blyghet.
»Men min bästa bror» — sade herr Reis
skrattande, när gästen serverat sig af kött-
rätten. »Det påstås att en resande tål
mycket, men det kan då icke tillämpas på
dig. Det där är ju portion för en fluga.»
Hanna hörde ej hvad s\ ar han fick på
sin anmärkning, ty hon var redan på väg
ut med ett fat i handen, men hon visste
nu, hvem den främmande var, och hon ön-
skade blott att måltiden väl vore slut, så
att hon finge draga sin tillbaka. Hur dår-
aktig hade hon också varit, som utsatt sig
för ett dylikt äfventyr!
Månne han känt igen henne? Men
elfva år hade nog förändrat henne mycket
— och dessutom den dräkt som hon bar.
Att hon blifvit fattig, hade han kanske hört,
men knappast kunde han ändå tänka sig,
att hon tagit plats som huspiga, ehuru detta
kanske för henne själf varit bättre än att
som nu gå, nästan som en tiggerska, ur
hus, i hus.
Då desserten var serverad och hon slutat
sin tjänstgöring med att bära in kaffe samt
likörer, drog hon sig åter tillbaka till ar-
betsrummet, men hon var så medtagen af
sinnesrörelsen, att hennes händer skakade,
så att hon knappast kunde föra sin lilla
hammare.
Hvad han såg manlig och präktig ut!
Men hans hår var redan litet gråsprängdt,
ehuru han ej kunde vara mera än fyra
eller högst fem år äldre än hon själf. Hon
hörde nu hans röst på afstånd, och den in-
verkade på hennes nerver som tonerna af
en gammal kär, välkänd melodi.
Troligtvis hade han haft mycket att kämpa
emot, innan han kunnat hinna den position
i lifvet, som han nu synbarligen intog. Han
hade varit midt i det brinnande verksamma
lifvet, under det hon helt obemärkt smugit
sig fram på dessj skuggsida. Därför bar
han också adelsmärket på sin panna, under
det hon .. .
Hon hade på länge ej tänkt på, hur hon
egentligen såg ut, och hon fick helt hastigt
lust att studera sina anletsdrag framför
rococospegeln, hvilken satt i ett hörn af
rummet. Med lampan högt upplyftad i sin
sviktande hand, stirrade hon en stund mot
sin bild, strök det mörka krusiga håret ur
pannan och granskade ett par fina rynkor,
som doldes af detsamma.
Ful var hon kanske ej, men den första
ungdomliga friskheten var dock för alltid
förlorad. Hvad gjorde det i alla fall nu-
mera, när han troligtvis långt för detta
glömt henne och fästat sitt hjärta vid ett
värdigare föremål.
Nej, tillbaka till arbetet! Ett kanske
långt lif under detta tryckande arbetsok.
Hade hon endast ifrån början slagit in på
en annan bana, som passade henne bättre
och som kunnat bidraga till att utveckla
hennes intelligens ! Kanske var hon dock
ej ännu för gammal att »sadla om».
Fru Reis kom nu in i rummet.
31
»Tack för hjälpen» — sade hon vänligt
—- »min nya husa var kanske litet nervös,
men på det hela taget gick ju serveringen
förträffligt." Men nu tycker jag att vi sluta
arbetet för i dag, ty fröken behöfver kom-
ma hem och hvila sig. Ni ser ännu helt
blek ut efter förmiddagens illamående.
Vår gäst — han är chef för ett ansedt
handelshus i Hamburg — skall gå på ope-
ran och lämnar oss också om en stund. »
Hanna mottog med tacksamhet anbudet,
ty hon kände sig verkligen mycket trött,
ordnade sina saker ech gick sedan ut i
tamburen för att iföra sig ytterkläderna.
Bredvid hennes gamla kappa hängde nu
en elegant sidenfodrad öfverrock, hvilken
hon ej sett där på morgonen, och kontra-
sten emellan de båda plaggen sårade henne
djupt. Häftigt ryckte hon ner sin kappa
från kroken, så att hängaren brast, och
kastade den öfver sina axlar.
Den skall åtminstone vara undan, till
dess han går, tänkte hon, så att han ej
behöfver se detta mitt fattigdomsbevis.
Nerkommen i portgången blef hon varse
att det regnade, och hon bar sin bästa hatt,
som hon var mycket rädd om. Paraply
hade hon ej, och hon stannade betänksam
och stirrade på de flämtande gaslyktorna.
Förunderligt tugnt kändes det också att
gå bort härifrån, under det Malcolm ännu
var däruppe. Kanske skulle de aldrig mer
mötas i detta lifvet — hon ville skrika
högt vid tanken därpå — för honom var
det ju likgiltigt, men för henne . . .
Hon stod ännu obeslutsam och dröm-
mande, då hon märkte, att en annan person
ville gå ut genom porten, och som hon stod
midt i den, spärrade hon delvis vägen.
Hasiigt drog hon sig åt sidan, men hade
ej gjort denna manöver så fort, att ej ske-
net från lyktan midt emot förrådt hennes
anletsdrag för den nykomne.
Han stannade och fäste sina ögon skarpt
och spörjande på henne. Hon å sin sida
mötte håns blick, och innan hon hunnit
betänka sig, hade hans namn halkat öfver
hennes läppar.
Herr Malcolm!
De vandrade tillsammans på den våta
trottoaren, under det regnet smattrade mot
paraplyet, som han höll uppspändt öfver
dem båda. Hon hade långt till sitt hem
— ett litet anspråkslöst rum, som hon
hyrde af en änkefru — och han hade bedt
att få följa henne till porten. Vägen ville
dock ej räcka till för alla frågor och svar,
hvarför de, när de kommo till det hus där
hon bodde, vände tillbaka och vandrade
fram och åter efter husraden.
Hon visste snart, att han ännu var fri
och att, äfven om minnet af hans svikna
ungdomsdröm småningom blifvit mindre
bittert, det dock alltid följt honom under
de gångna åren. Han hade ibland varit
betänkt på att åter sätta sig i förbindelse
med henne — synnerligast sedan han kom-
mit så långt, att han kunde erbjuda henne
ett komfortabelt hem — men hade hållits
tillbaka af tanken på, att han ju var full-
komligt likgiltig för henne.
Med ångestfull oro hade han afvaktat
ett svar på den lilla biljett, han vid deras
sista afsked för elfva år sedan tryckte i
hennes hand, men då intet sådant kom,
förstod han, att hon med tystnadens förakt
K s
h ö
a
s a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
