Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 4 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 IDUN 1898
Mtet om sömmerskor
och punktlighet.
M
idt under det ifrigaste kalasandet på
det nya året hände sig, att min pryd-
ligaste högtidsskrud genom ett olycksöde
blef platt fördärfvad, hvarför det blef nöd-
vändigt att i största hast försöka anskaffa
en ny i stället.
Jag sprang bort till en snäll liten söm-
merska, som brukar arbeta åt oss, när vi
ej, som oftast sker, sy hemma, och fastän
hon, som man säger, satt med arbete upp
till öronen, var hon vänlig nog att lofva
mig hjälp, och vi bestämde dag och timme
för den första profningen.
Nu var det naturligtvis mitt hjärtas upp-
riktiga uppsåt att infinna mig på öfverens-
kommen tid, men så hände, att just på den
dagen kom en god vän upp till mig, och
som jag naturligtvis .ej kunde visa henne
på dörren, därför att jag egentligen skulle
bort och profva, fick det väl anstå med den
saken till litet senare, och så satte vi oss
lugnt ned för att prata litet.
Men hur det nu var, medan vi med
kaffebrickan mellan oss resonnerade om all
världens märkliga ting, glömde vi totalt
hela profningen, och först när klockan slog
två, foro vi häpna upp, och med en obe-
svarad fråga, hvart tiden tagit vägen, gaf
min vän sig af. Efter ett ögonblicks
öfverläggning med mig själf, huruvida jag
skulle kunna hinna till sömmerskan och
tillbaka igen till klockan tre, då min lille
man kom hem för att äta middag och lätt
fick sitt solskenslynne fördärfvadt, om jag
ej fanns tillstädes och maten stod på bor-
det, beslöt jag stå risken och skyndade i väg.
Men hos sömmerskan fann jag två kun-
der före mig. Den ena var redan under
behandling i profningsrummet, den andra
satt tydligen och afvaktade sin tur därtill.
Detta hade jag ej beräknat, jag lyckades
få min lilla syfröken afsides och bad be-
vekande att få profva först.
»Mycket gärna för mig,» sade hon be-
redvilligt, »om bara fru Pettersson, som
väntar därute, tillåter det.»
Jag anlade min huldaste min och gick
fram till sagda dam. Hennes namn klin-
gade visserligen bekant, men personligen
var hon det icke, hvarför jag, laborerande
med det behändiga tilltalsord, som vid sam-
språk till och mellan gifta okända damer
ger utmärkt ledighet åt samtalet, sade:
»Jag ber fruntimret så mycket om ursäkt,
men det skulle väl icke gå an, att jag finge
profva före fruntimret, jag har så rysligt
brådtom.»
Fru Pettersson lyfte hjälplöst sina ögon
upp till mig: — »Ack, snälla 1 fruntimret,
jag skulle så gärna vilja göra fruntimret
den lilla tjänsten, men kan omöjligt, vi äta
middag klockan tre, och då måste jag natur-
ligtvis vara hemma.»
»Det göra vi med,» sade jag bekymrad,
»det var därför jag vågade besvära frun-
timret med min anhållan, min man kommer
hem då, och han är så rysligt punktlig.»
»Det är min också, — det äro visst herrar
i allmänhet.» — »Ja,» tyvärr höll jag på att
säga, men sväljde det.
Härpå följde en paus, hvarunder vi vredo
oss på stolarna och oroligt blickade mot
klockan. Till slut, tydligen efter skarp
inre strid ändad med själföfvervinnelse,
sade fru P. : »Men om fruntimret var stämd
hit till profning vid den här tiden, får jag
naturligtvis vänta, ty jag skulle egentligen
hafva kommit klockan elfva, men försum-
made mig, jag blef hindrad.»
»Jag blef också hindrad,» upprepade jag
modfälld, »jag skulle hafva kommit klockan
tolf. »
Härefter följde en ännu längre paus med
tryckande tystnad, reflexioner och ännu
oroligare blickar mot klockan, tills omsider
vår väntetid i laga tur och ordning fick
sitt slut.
När jag ändtligen kom hem, gick min
man oroligt af och an i våningen — när
en fru händelsevis är borta, då mannen
kommer hem, kan han, som hvar man vet,
omöjligt afvakta hennes ankomst sittande,
utan irrar med något af buradt lejon hos
sig hit och dit i rummen. Yi satte oss
genast till bords, och han frågade icke ens,
hvar jag varit, hvilket är ett öfvermåttan
dåligt tecken. Till slut sade jag själf helt
obesväradt, att jag varit hos sömmerskan.
»Det måtte hafva varit en lång seance,»
föll han genast in, »du skulle ju till henne
redan klockan tolf. » (Hur han kunde min-
nas det, var mig en gåta, själf kom jag
knappt ihåg, att jag sagt det — men så
är det med herrar, är det något man icke
vill de skola minnas, göra de det nog, eljes
kan det vara som det kan med den saken.)
»Jag blef hindr —» sväfvade nästan öfver
mina läppar, då med ens hela situationen
med fru P. stod för mig. Månne hon nu
också hade en sådan här trefiig tête à tête
med sin käre man, undrade jag. Tanken
föreföll mig komisk — och så måste jag
berätta alltsammans.
Min lille gubbe var lätt blidkad, sedan
nu ej längre den värsta hungern ansatte
honom. Han skrattade rätt godt, men ett
litet tal kunde han förstås ej underlåta
hålla, däri jag fick veta, hvad vi kvinnor
egentligen äro för ena, då det gäller att
passa öfverenskommen tid, och hur vi ge-
nom bristande punktlighet ställa till oreda
och obehag både för oss själfva och andra
— här tänkte han möjligen närmast på sig
själf och sin kallnade soppa, men var stor-
slagen nog att ingenting säga därom, utan
tillfogade — t. ex. för de stackars sömmer-
skorna.
Jag belönade honom med att säga, att
han kanske ej hade alldeles orätt — ett litet
erkännande som har en underbar förmåga
att ställa allt rätt igen. Kommen för mig
själf, började jag tänka öfver hans ord, in-
såg allt tydligare, hur berättigade de hade
varit, och jag fattade då det beslutet att
hädanefter åtminstone försöka att vara punkt-
lig. Mitt första inslag på den nya vägen
härtill gjorde jag genom att infinna mig
precis på slaget hos min sömmerska, när
den andra profningen skulle försiggå. Hon
såg så gladt öfverraskad ut, att jag med
ens berättade hela historien för henne. Hon
hörde uppmärksamt på och sade med ett
tonfall så innerligt, att det egentligen är
det, som kom mig att lägga denna episod
för allmänhetens ögon : »Ack, om alla tänkte
så, då skulle det ej vara någon konst att
arbeta och göra alla till lags.» Sedan kommo
vi naturligtvis osökt att tala litet om kun-
ders punktlighet i allmänhet, och genom
hvad jag hörde fick jag en alldeles bestämd
uppfattning af, att ett litet manande ord
därom ej skulle vara öfverflödigt, till hvad
verkan det sedan hafva kan. Jag fick näm-
ligen veta, att af kundkretsen hos en söm-
merska — ej naturligtvis hos en större,
som på sin atelier nog oftare ser kunden
ödmjuka sig än tvärt om — är det möjli-
gen en af tjugu, som kommer på bestämd
tid, i regel kommer man en, två till tre
timmar senare, stundom på eftermiddagen
i stället för på förmiddagen, ja, det kan
till och med hända man icke alls kommer
samma dag, utan först den nästa, och detta
allt utan att förut lämna bud om dröjs-
målet.
Hvilka svårigheter detta slarf vållar den
stackars sömmerskan, ligger i öppen dag.
Efter öfverenskommen proftid beräknar hon,
hur mycket arbete skall medhinnas, men
kundernas försumlighet åsamkar gifvetvis
en stockning häri, hvarigenom det ofta blir
henne omöjligt att på bestämd tid få en
beställning färdig. Häröfver blir naturligt-
vis kunden förargad, utan att besinna, att
hon själf ofta är orsak därtill, dels direkt
genom det afbräck i arbetet hennes bristande
punktlighet åsamkat, dels indirekt genom
det dåliga föredöme hon därigenom gifvit.
Förhållandet är onekligen båda parterna till
nackdel. Men vore det nu så, att det ej
gällde mer, än att en klädning ej blefve
färdig i dag utan i morgon, vore den malö-
ren ej värd tio ord. Saken har. dock en
djupare och allvarligare sida. Detta bland
oss kvinnor ymnigt florerande slarf, hvad
tidsbestämningar beträffar, bevisar att i
detta afseende ligger ej det allvar i öfver-
enskommelsen, ej den bindande kraft i vårt
ord, som vi väl gärna älska anse oss äga.
Låt vara att bristen på punktlighet väl
oftast har sin grund i obetänksamhet, men
som till skada både för oss själfva och
andra är den dock fördömlig — och dess-
utom, om vi i ett afseende visa oss mindre
pålitliga, ligger det nära till hands att
spörja, hur vi förhålla oss i andra. Ja,
för att finna svaret vill jag blott hänvisa
till en allbekant dikts bevingade slutord:
Känn dig själf!
H.
––––- *––––-
Skaldernas kvinnor.
Små studier för Idun
af Emil Unders.
III.
Esaias Tegnér.
e obarmhärtiga åren, som så låtit en
Franzéns sånger delvis falla i glöm-
ska, hafva varit mildare mot en annan af
hans samtida, en större, Frithiofs och Inge-
borgs sångare och Sveas skald. Selma och
Fanny äro nästan glömda, men ännu svär-
ma tusende unga kvinnor för den käcke
Frithiof och tusende ynglingar drömma om
kung Beles fagra dotter.
Ty vän och ädel är hon, denna Ingeborg,
vid hvars öden skalden länkar sin hjältes!
En nordens kvinna med alla de dygder och
det behag, hvarmed en diktares fantasi kan
utrusta den älskade.
Hon är »spelets bästa docka», hon är
kungadottern som stjäl »sin lycka ej, hur
nära än den ligger». Hon vill ej röfva
bort sin »Frithiofs namn ur skaldens sån-
ger». Hellre vandrar hon pliktuppfyllelsens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
