Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 18 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 51
telsen om en nng mö, som svek sin äl-
skade, men sedan genom ett lifs ånger och
bot sonade sitt brott.
Vackert och i ädel ton hållet är poemet
Segrarinnan, i hvilket det heter:
»Inga ärestoder
kvinnans dygder vinna,
men där böner brinna
mellan tårefloder,
heter hjälten kvinna,
heter segrarn moder!
Lida och försaka,
kränkas djupt och glömmas — —,
blott en mor och maka,
kan den kalken tömma!»
Men under det Malmström med detta
endast vill prisa de offer, som själfvaldt gö-
ras, ha kvinnorna i Johan Nybom en skald,
som vill göra offrandet till en plikt för dem.
Det ligger något öfverdrifvet, nästan sjuk-
ligt i denna Nyboms ständiga fordran att
kvinnan skulle offra sig. Såsom när han
i en af dikterna i sitt Frmtimmersgalleri
säger:
»Du älskar, Anna, nu är kvinnan
färdig till heliga offrets gudstjänst!»
Eller när han sjunger Till Agnes:
»Vet, kvinnan måste mycket lida,
och då först blir hon himmelskt skön;
hon känner törnet i sin sida,
men tiger, kysser det i bön;
att älska är för henne lefva.
att offras och själf offret vara,
att klandras, klandret ej besvara,
är kvinnans både plikt och lott,
den hon af Gud till hemgift fått.»
För en svärmande skald kan möjligen
en förtryckt och olycklig kvinna synas »him-
melskt skön», men det är en alltför dyrköpt
fägring. En lycklig kvinna är att föredraga,
äfven om hon skulle vara ett föremål min-
dre för skalderna att besjunga!
Det är troligt, att Nyboms kännedom om
kvinnans natur ej var så djup, trots att
han på ett ställe låter sin sångmö säga till
nordens kvinna:
»På snöhvit jungfrubädd jag vill mig sätta
och sagor ur din inre-värld berätta!»
I den berömda politiska dikten: Så säga
Sveriges studenter gör han den svenska ung-
domen denna fråga:
»Är ditt, som kvinnans offer, blott en tår?»
Det är konsekvent af skalden att om-
nämna kvinnans offer såsom blott en tår;
är hon, som han synes önska, blott uppta-
gen med att offra sig och »mycket lida»,
kan hon intet annat ha att ge än — en tår !
—–––––- *––––––––
prottningens blommor.
et var en varm och härlig sommardag, vid
rosornas tid. Att någonting ovanligt var
å tarde inom Sophiahemmet märktes tydligt.
Där putsades och ordnades mer än vanligt, snabba
brådskande steg i korridorer och trappor, — före-
ståndarinnan »i siden» och sköterskorna i helg-
dagsdräkter — allt tydde på att något högtidligt
var att vänta. Drottningen skalle besöka hem-
met och — drottningen kom. Många af de patien-
ter, som ej förut haft tillfälle komma i närmare be-
röring med landets moder, emotsågo detta besök
med klappande hjärta. Man skulle ju måhända,
ej allenast få se, utan äfven få tala vid henne.
1 det rum, där jag hade min plats, voro vi sex
patienter. Ledsagad af föreståndarinnan inträdde
hennes majestät, åtföljd af en hofdam, bärande
en korg med rosor. Till hvar och en af oss
hade hon vänligt deltagande, hoppingifvande ord
och en varm handtryckning. Till sist några präk-
tiga rosor, som hon själf urvalde ur hofdamens
korg. Det höga besöket efterlämnade hos oss
alla ett godt och fridfullt intryck, och på hvar
och ens nattduksbord prunkade de härliga ro-
sorna i glas och vaser.
Några dagar gingo, alla hade vi tillvaratagit
våra blommor för att prässa dem, utom en gam-
mal snäll fröken, hvars tomma rosenstjälkar sto-
do kvar i glaset på hennes bord. På våra frå-
gor, hvar hon hade gjort af drottningens blom-
mor, svarade hon lugnt och mildt, som alltid hen-
nes tal var: »De ha vissnat och fallit af — all-
deles som 1 andra blommor.» Lika barnafromt
och undergifvet som hon bar sitt stora lidande,
lika resigneradt tog hon förgängelsen af blom-
morna. Ja; bladen hade fallit, men de trösterika
orden från den, som själf tåligt lidit, glömdes ej.
Några vissnade blad återkallade detta minne af
drottningens blommor.
E. E.
–––- *––––-
Ett hems möblering.
Herr Redaktör.
Det intressanta uppdrag, Ni lämnat mig att
för Iduns vidsträckta läsekrets skri/va ett antal
curtiklar om konsten att möblera sitt hem, är
visserligen ej ett af de lättaste. Liksom all konst
är äfven denna svår, utom måhända i deras
ögon, för hvilka det icke är någon konst.
Bugande mig för det gamla, obestridliga på-
ståendet, att hvar och en har sin smak, skall
jag ej understå mig att fastslå några bestämda
regler med anspråk på allmängiltighet, jag skall
endast söka att såsom r&dgifvare biträda edra
läsarinnor, där de önska att vid anordnandet af
sin bostad framkalla hemmets viktigaste egen-
skaper : trefnad och smakfullhet.
Till eder förträffliga plan att ägna en ar-
tikel åt hvarje rum i tvänne hem af olika ekono
miska villkor vill jag lägga två inledningskapi-
tel: detta om bostadens så att säga väggfasta
förutsättningar och ett följande om möbler i all-
mänhet.
Eder
E. G. Folcker.
I.
Inredning.
Ett eget hem! Huru mycket intresse,
huru mycken tjusning innebära ej dessa ord
för dem, som skola till att »sätta bo», huru
mänga minnen, huru många kära idéför-
bindelser för dem som haft lyckan att re-
dan länge äga ett sådant.
Ett hem är ett ställe, där en kvinnas band
kärleksfullt ordnar och styr, har någon sagt,
och våra studier skola här också endast
sysselsätta sig med ett sådant hem, en fa-
miljebostad; en ensam människas bostad,
särskildt en »ungkarlslägenhet» såsom det
heter, synes mig mindre förtjänt af mina
läsarinnors intresse.
Det lyckligaste sättet att få eget hem
är utan tvifvel att få bygga sitt eget hus.
Man har då tillfälle att realisera, om icke
sina ideal, så dock sina måttliga anspråk af
trefnad och komfort. Och få sakna anspråk
i den vägen, de flesta hafva till och med
ideal, som de åtminstone kunna närma sig
till. Äger man icke själf förmågan att så
att säga komponera sin bostad, så har man
kanske från andra hem »fått idéer», som
man nu kan verkliggöra, kanske lånat an-
ordningar, som man kan efterhärma ; och en
god kopia är i detta fall, s*åsom alltid, bättre
än ett dåligt original.
Så som de större städernas privatbygg-
nader hos oss äro anordnade, är det egent-
ligen i »småstäder» och hufvudsakligen på
landet, som en familj bebor eller bygger sig
eget hus.
Plananordningen af dessa hus är ännu i
de flesta fall den gamla svenska herrgår-
dens. Oftast inträder man i en stor och
rymlig förstuga, af- och påpälsningens, väl-
komst- och afskedshälsningarnas gemytliga
område. Pä ena sidan — enligt min er-
farenhet vanligen den vänstra — plägar
köksafdelningen ligga med väf- och hand-
kammare, på den andra »herrns» rum, gårds-
kontoret, och midt för den stora salen, se-
dan gamla tider med utrymme beräknadt
för vinterkalasernas och dansernas glada
festligheter. Finnes så en andra våning,
leder trappan ditupp med en balustrad fram-
springande ett stycke i den nedre förstu-
gan, och dess rums läge är i allmänhet en
upprepning af bottenvåningens. Här ligga
paradrummen, »förmaket», »öfre salen» samt
de rum, som äro husmoderns särskilda helge-
domar. På vindens gafvelkamrar bo de
vuxna barnen, där pläga äfven »kandidaten»,
eller »fröken» vara inhysta.
Denna rumsanordning — med vissa varia-
tioner naturligtvis — återfinner man i alla
landsorter, den kan betraktas såsom en
äkta svensk typ och har gamla anor.
jLi.LLLlJiJJ.J–_-
Fig. 1. Plan af svensk herrgård från 1700-talet.
Dess förtjänster äro enkelhet och reda,
rymlighet och goda proportioner hos de olika
rummen. Men för oss, sena tiders barn, bri-
ster den ofta i de bekvämligheter, hvilka
i form af garderober, serveringsrum o. s. v.
blifvit för oss nödvändiga, och särskildt däri,
att den — i sin ursprungliga form åtmin-
stone — saknar hvarje slag af utrymme
för vistelse i fria luften.
Våra behof — så oändligt mer komplice-
rade än våra fäders — hafva såsom bostads-
typ för landet skapat den moderna villan,
hvilken på senare tid äfven hos oss börjat
att mer och mer taga den engelsk-ameri-
kanska formen.
En sådan bostad — väl planerad och
byggd -—■ förenar i hög grad bekvämlighet
och trefnad. Rummens fria gruppering,
vanligen omkring en större hall, deras väx-
lande former, de breda, ofta utbygda fön-
stren, mångfalden af garderober ocb vägg-
skåp samt icke minst de åt alla sidor be-
lägna verandorna och balkongerna göra vil-
lan till ett hemvist, lika behagligt som vac-
kert. Men olägenheter pläga inte heller
här saknas : de i många vinklar brutna ta-
ken tåla illa våra vintrars snö, och det
pittoreska såväl i exteriör som interiör vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
