Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 18 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 IDUN 1898
IJid festen för herr
M
ofifrvid Qdmann
den 14 febr.
W/ed undran jag i festligt lag
Mig skådar om i ringen.
Finns ingen kvinna mer än jag,
Som tar till ordet? — Ingen! —
Dock om når gäst år sägen den,
Att lian är alla damers nån.
Jag hör, hur rundt från alla håll
Så ömma suckar smyga;
— De gå i dur, de gå i moll —
Från mina systrar blyga,
Men ingen enda tycks ha mod
Ätt sjunga ut för sin klenod.
När öfeerfullt ett hjärta år,
Då kan ej munnen tralla,
Och därför bäst det tara, lär
Jag sjunger för er alla,
Om blott ni stämma in i chor
Uti ett: y>Lefve vår tenorIt
Om en och annan af vårt kön,
För hans skull bief en tistollan,
Så är det ju ett gammalt, rön,
Att tonerna förtrolla.
Se Orfees själf med sångens makt
De furier i bojor lagt.
Då kan väl ingen undra på,
Att vid y>Tenorensi> toner
Ett kvinnohjärta börjar slå.
Och nutidsamasoner
T kapp med mången blygsam mö
Förtjusta bilda häck och kö.
Det må nu vara hur det vill,
— Berättigad extasen — -
Wien — ack! ■— jag känner icke till
Den söta ömhetsfrasen,
Och lyssnar jag till sångarns ton,
Jag glömmer kanske hans person!
En himmelsk gåfva sången är,.
Som mänskan måste vörda.
Ett skönt och härligt lån hon är,
Som gudar återbörda.
Hell den, som så på konsten ser
Och högre makter äran ger!
Du sångens söndagsbarn, hvars fest
I dag vi glada fira,
Du allas vår tenor och gäst,
Som lagrens kraris fått vira,
Hur rikt, hur ymnigt är det mått,
Som du af milde gudar fått!
Med sångens underbara makt
Du mången seger vunnit.
Och månget hjärta — så är sagdt! —
Har klappat varmt och brunnit,
När vid orkesterns fulla brus
Du sjöng, bestrålad utaf ljus.
Man teckna skall på minnets blad,
Hvad du på tiljan diktat.
Af älskare så stolt en rad,
Som ömma känslor biktat!
Men uti kvinnohjärtan visst
Står din Romeo först och sist.
Din stämma lånat har sin klang
Från silfrets malm i bergen.
Hur än dess klara ton sig svang,
Var alltid nordisk färgen..
Och ungdomsfrisk den ljuder än,
Själf tiden tyckes vörda den.
En sUfvertråd dig spunnit glans
Och tjugufem års lycka,
Och silfver skimrar i den krans,
Som dina lockar smycka,
Och silfverrent i damers chor
Det jublas: yiLefve vår tenorh
Ännu några sömmerske-
reflexioner.
essa reflexioner trängde sig osökt på mig
vid genomläsandet af uppsatsen i Idun n:r 5
om: »Sömmerskor och punktlighet». Nu beror
det på, om redaktionen vill ge dem en plats i
Idun eller ej.
Först ett ord om den »snälla, lilla sömmer-
skan». Att vara snäll, — ja, det är visst godt
och väl, men ordet snäll har en missklang för
mina öron, och för den som med duglighet skö-
ter ett yrke är denna egenskap tämligen öfver-
flödig, ja, tvetydig, då den oftast ger dödsstöten
åt punktligheten och ofta får ersätta dugligheten.
Har man arbete »upp öfver öronen», då har man
ej rättighet att vara så »vänlig» och lofva ännu
mer. Det förutsätter att — då ens förmåga in-
galunda är obegränsad — man måste narra nå-
gon annan. Vill man fordra punktlighet, måste
man visa punktlighet. Detta senare är blott allt
för sällan fallet med yrkesidkare och förtjänade
sitt eget kapitel.
Så ett ord om kvinnans så mycket omskrifna
brist på punklighet. Det har alltid förefallit mig
inskränkt, då man velat bedöma kvinnans punkt-
lighet efter samma måttstock som mannens. Jag
tänker härvid ej på de’ kvinnor, som inträngt på
mannens arbetsområde, där de nödvändigtvis
måste tillägna sig hans måttstock för en hel del
saker, utan på kvinnan i sin af naturen bestäm-
da verkningskrets. Lika litet tänker jag på såda-
na små tanklösa, oberäkneliga fruntimmer, som
på ett konditori eller hos en väninna glömma
bort en öfverenskommesle, utan på den plikt-
trogna husmodren eller öfverhufvud kvinnan i
hemmet.
Kan man fordra af henne, att hon skall så
kunna beräkna sin tid som mannen i de flesta
fall kan. Själfva hennes ömtåligare natur, hen-
nes oftast oförstådda och otillstådda själslif, hen-
nes för alla intryck så mottagliga sinne måste
inverka här vid lag; så äfven dessa otaliga och
oberäkneliga små omständigheter och tillfällighe-
ter, för hvilka mannen dels är känslolös ,dels af
dem oberoende, men som äro omöjliga att undan-
rödja, så länge ordet »hem» med den där ver-
kande kvinnan har en motsvarande verklighet.
Hvem skulle t. ex., äfven om det vållade deu
största förtret, kunna bli missnöjd på en moder,
som ej ville gå från sitt lilla kinkiga barn för
att efter aftal besöka en vän — eller profva en
klädning; eller på en matmoder, som måste gå i
köket, emedan kokerskan blifvit kallad till sin
sjuka mor! Ja, hvem kan väl uppräkna alla des-
sa oregelbundenheter och biomständigheter, som
komma till i ett hem och som mer eller mindre
inverka på kvinnans punktlighet.
Och den kvinna, som är oberoende häraf, är
hon verkligen mindre punktlig än mannen? I öf-
ver femton år har jag inom nämnda branche
haft att göra med en större kundkrets, hvil-
ken jag kanske till en del vunnit genom min
punktlighet, och högst sällan har jag haft orsak
att beklaga mig i afseende på bristande punkt-
lighet. Tvärtom är det mig en tillfredsställelse
att kunna säga, det jag bland mina kunder räk-
nar damer så punktliga, att de kunna gälla så-
som mönster för hvilken man som helst. Det
förstås att dessa äro kvinnor, som till fullo kunna
bestämma öfver sin tid, som antingen liksom
männen ha sina gifna arbetstimmar, eller som
genom sin ställning äro oberoende.
Kvinnans brist på punktlighet har blifvit —
såsom så mången oriktig mening om kvinnan —
en fix idé hos männen, och mot fixa idéer stri-
der man gagnlöst. Männen hvarken vilja eller
kunna förstå allt det, som inverkar på och splitt-
rar kvinnans lif, och de skola aldrig förstå det,
men en kvinna bör kunna det och de flesta »söm-
merskor» kunna det. De förstå och högakta en
kvinna, som tager omsorgen om sig själf i sista
hand, och ursäkta henne t. o. m., om hon för
viktigare saker glömmer en profning.
Till mina fruars heder får jag nämna, att de
ofta vid en öfverenskommelse tillägga: »ja, om
jag kan»; och detta: »om jag kan» förstår jag så
väl, och då här om dagen en liten doktorsfru kom
tre timmar senare än bestämdt var och vid in-
trädet halft bekymradt, halft skämtsamt frågade :
»hvad får jag nu?» kunde jag ej annat än med
mitt älskvärdaste leende svara: »profva!»
Och nu till sist ett ord om den egentliga stöte-
stenen i uppsatsen, hvilken jag stötte mig så
hårdt mot, att jag ej kunde tiga: »Låt vara att
bristen ’på punktlighet oftast har sin grund i obe-
tänksamheth Min bästa fru, hvad, hvad menar
ni? Hvad är det ni då egentligen drager i här-
nad emot, då ni framdrager obetänksamheten
såsom en ursäkt? Själfva felet, grundorsaken,
den enda klandervärda åtminstone, ursäktar ni,
och så tar ni till orda för att bestraffa dess ver-
kan : kvinnans brist på punktlighet. Man skulle
nästan vara frestad att tro, det ni ansåge edra
medsystrar ej allenast enfaldiga och pliktförgät-
na, utan så diaboliskt elaka, att de med kall be-
räkning vilja försvåra det i sanning mest ener-
verande och ansträngande af alla yrken.
Men kanske ni menar kvinnans obetänksam-
het, då hon gör öfverenskommelsen utan mot-
svarande förmåga eller ens föresats att hålla
den, och i så fall äro vi öfverens, ty häri ligger
felet. Då mannen säger: »ja, om jag tår tid»,
svarar kvinnan i de flesta fall utan betänkande:
»ja». Där han säger: »jag får se, om jag kan,»
svarar hon ett tanklöst: »jag kommer.» Här
både kan och bör mången kvinna taga mannen
till eftersyn, och därmed försvinna då alla af
obetänksamhet brutna öfverenskommelser.
T________
––––-❖––––-
Från Iduns läsekrets.
Några tankar rörande kvinno-
fredsföreningar.
Att freden för ett land är en välsignelse och
att konster, vetenskaper, handel och industri
blomstra under dess hägn, lär ingen kunna för-
neka, och väl höfves det vårt lands kvinnor att
tacksamt erkänna de förmåner, vår långa fred
skänkt vårt fosterland, men om vi, kvinnor, böra
bilda föreningar för att söka inverka på en be-
stående världsfred är nog ingen så klart bevisad
sak, att den ej tål vid ett litet eftersinnande, in-
nan vi skynda att inskrifva oss i en s. k. freds-
förening.
Väl anstår det oss att värna om freden i eget
bo och inom eget bröst och att hos det uppväx-
ande släktet inplanta kärlek till frid och att und-
vika tvister; men månne vi ej genom ett sådant
förfaringssätt som att hellre utplåna, våra förfä-
ders hugstora bedrifter — bedrifter, som gjort
vårt land och folk till, hvad de i denna stund
äro — än att våra söner och döttrar på histo-
riens blad skola mötas af ordet krig, gjorde oss
skyldiga till att fostra ett vekligt släkte? Skulle
vi ej, säga vi, i så fall fostra ett folk af veklin-
gar, måhända väl ägnade till fredliga värf -—
kanske icke ens till detta ■— men utan tvifvel
odugliga att, om så kräfdes, värna sitt land, sin
maka, sina barn?
Men, svarar fredsföreningen, något värn be-
höfves ju icke längre, då vi, kvinnor, enigt hun-
nit binda en fredskedja jorden rundt — en sak,
som en auktoritet ansett böra vara klar inom
ett århundrade — krig är då ett ord, som ej
mera finnes.
Ack, mina medsystrar inom eller utom freds-
föreningar, invagga eder ej i så dåraktiga dröm-
mar, som att hela jordens folk efter eder önskan
skola nedlägga vapen, det är liksom drömmen
ett fantastiskt gyckelspel. Låtom oss icke vara
så storslagna — vi hade så när sagdt öfvermo-
diga — att vi vilja ordna, styra och ställa med
världshändelser, låtom oss hellre med nykter
vakenhet verka inom vårt eget lilla lands grän-
ser, men som det höfves svenska kvinnor. Fre-
den vinner nog aldrig ett litet land genom att
låta vapnen rosta, fästen förfalla, ntan snarare
då, om vi under fredens dagar göra oss dugande
för ofredens tid.
Intet medlemskap i någon försvarsförening
har dikterat dessa ord; nej, de ha sprungit fram
nr ett hjärta, som högt och varmt älskar sitt
land och sitt folk och dess stora minnen. Be-
tanken eder, I svenska kvinnor, innan I förbin-
den eder att hos edra söner och döttrar söka
utplåna fädrens bedrifter — bedrifter, som vär-
nat vårt land och vår troslära — besinnen
eder! Besinnen, att I genom ett sådant förfa-
rande fostren veklingar, bättre ägnade att blifva
ett annat folks knfvade trälar än ett fritt lands
dådkraftiga söner. L. S—g.
––––-*––––-
Ur notisboken.
Kronprinsessan i södern. Kronprinsessan
är klenare under denna sin vintervistelse i Bom
än hon brukar vara under sina besök där, skrif-
ver en korrespondent till Berlingske Tidende i
Köpenhamn. Vintern är annars mild och be-
haglig. Man säger att kronprinsessan icke rest
Henrika Widmark.
—*–––––––-
u B I
Ærcrtd Odmanns Iefnadssaea
^ som den af S. K. och V. A. i ord och bild framställdes å jubelfesten
å Grand Hotel den 14 Februari 1898 finnes i veckans nummer af
Söndags-Nisse. — Dubbelnummer, — Pris 20 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
