Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 18 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 I DU N
ï
ned tidigt nog i år och att detta är orsaken till
hennes mindre goda hälsotillstånd. Det uppgif-
ves, att Sicilien rekommenderas såsom uppehålls-
ort för kronprinsessan på grund af öns härliga
klimat. Något beslut i detta afseende är dock
icke fattadt. Kronprinsessan har förkärlek för
Kom och vill ej gärna lämna staden. Hennes
läkare är d:r Axel Munthe, väl känd i Kom,
bland annat emedan han bor i det historiska
huset vid Piazza ’di Spagna, där den berömde
engelske författaren Shelley afled.
––––––- *—––––
Teater och musik.
Kungl. operan återupptog på onsdagen i f. v.
Mozarts odödliga opera »Don Juan». Det är rätt
längesedan titelrollen i denna opera utfördes af
en svensk sångare, då som bekant partiet under
de senare åren vanligen utförts af signor d’An-
drade vid hans upprepade gästspel härstädes.
Onsdagens föreställning fick därför ökadt intresse
därigenom att en vid vår egen operascen anställd
sångare vågat sig på det svåra och maktpå-
liggande partiet. Denne sångare var hr Forsell,
och erkännas måste, att han rönte ganska myc-
ken framgång. Att han nästan in i hvarenda
liten detalj sökte imitera sin föregångare, gör
här mindre, då denne senare är så framstående
som d’Andrade. Den vackra stämman klingade
ock förträffligt, och partiet sjöngs på det hela
taget mycket vårdadt. Och dock fattades något i
denna framställning, nämligen detta dämoniskt
tjusande, som man alltid tänker sig i samband
med Don Juan. Framställningen väckte emeller-
tid lifligt bifall och är äfven värd allt erkännande,
då härigenom möjliggjorts uppförandet af en
opera, som ständigt bör stå på repertoaren. — I
konstnärligt hänseende betydligt öfver alla de
andra stod naturligtvis fru Östberg som donna
Elvira. De öfriga, bland hvilka hr Lemon var
ny som don Octavio, skötte sig oklanderligt.
— Ödmannsföreställningen i måndags artade sig
naturligtvis från början till’ slut till en enda stor
ovation för hr Arvid Ödmann. Den framstående
sångaren, som på sitt recettprogram uppsatt »Le-
onora», i hvilken han som Fernando har ett af
sina allra bästa partier, var denna afton vid sär-
deles förträfflig disposition. Också blef han oupp-
hörligt föremål för det lifligaste bifall, hvilket
naturligtvis kulminerade efter sista akten, då väl
ett tjugutal inropningar förekommo, illustrerade
af de präktigaste blommor, lagerkransar och silf-
verpjäser.
Efter föreställningens slut var å Grand Hôtel
stor fest anordnad för hr Ödmann, bevistad af
2—300 personer. Att jubilaren här ytterligare
hyllades i alla tonarter, både på vers och prosa,
faller af sig själft, men skulle bli för vidlyftigt
att här skildra. A annat ställe i detta nummer
meddela vi emellertid den hyllningsdikt, som af
fröken H. Widmark föredrogs å damernas vägnar,
och som väckte mycket bifall.
Vasateatern bjöd i tisdags på nytt program.
Det inleddes med en dramatisk skiss i en akt,
benämd »Efter långa år», af den bekante förfat-
taren hr Georg Nordensvan. Den lilla bagatellen
utmärkte sig för en ledig dialog och behaglig
stämning, men tog ett slut, som genom sin plöts-
lighet tydligen förbryllade åskådarne. De hade
helt visst väntat att få vara med om den full-
ständiga försoning »efter långa år», som var på
så god väg mellan den skiljda »fadern» och »mo-
dern». Dessa utfördes förtjänstfullt af hr Svenn-
berg och fru Håkanson, och »dottern» hade i frö-
ken Gottschalk fått en intagande representant.
Följde så en fransk fars: »Försvunnen» af
Bisson och Sylvane, i hög grad muntrande genom
sina våldsamma tokigheter, men naturligtvis
också proppad med de moderna, parisiskt pepp-
rade farselementen: galanta fruar, lurade äkta
män, spökerier, af- och utklädningsscener. Man
tål från scenen dess sämre nästan hvad som
helst numera - bara man får skratta! Och skrat-
tades gjorde det med besked i tisdags på »Vasan».
Erkännas måste ock, att det hela gick med den
medryckande fart, som nästan kommer en att
tappa besinningen, i hvarje fall betänkligheterna.
Teaterns bästa lustspelskrafter voro i elden ; hrr
Eliason och Victor Lundberg gjorde dråpliga fi-
gurer, herrarne Ranft, Lavén och Byström skäm-
de ej bort saken, och fröknarna Gottschalk, An-
derson och Åberg strålade af fin de si’ecle-i&gnng.
Fielt visst kommer programmet att »draga», men
oss kan det endast komma att än lifligare längta
efter den bot och bättring i riktning af gedigen
konst, som så länge förespeglats oss i teaterns
presspublioerade bikter.
Hr Ragnar Grevillius’ konsert på Vetenskaps-
akademiens hörsal den 11 dennes hade samlat
en tämligen talrik publik, som med varmt bifall
hyllade sångarens af goda studier och intelligent
uppfattning präglade framförande af åtskilliga
romanser och ballader. Representerade voro
Schumann, Sullivan, Hornemann och Sjögren,
den senaste till och med med en för kvällen ny
sång till ord af Fleidenstam. Programmet ut-
fylldes i öfrigt af »en musikälskarinna», som ej
oäfvet föredrog bland annat balladen ur Halléns
»Gustaf Vasas saga» (ord af Fallström), samt
af en ung konservatorieelev, fröken Hedvig Ed-
gren, som på sitt instrument, violinen, ådaga-
lade flere lofvande, ’ ehuru ännu omognade egen-
skaper.
Violinvirtuosen Willy Burmester, hvilken visser-
ligen föregåtts af ryktet att vara en gedigen
konstnär, hade i måndags djärfts vågstycket att
upptaga konkurrensen med själfve »den gudom-
lige Arvids» jubelrecett och, märkeligt nog, kom-
mit ifrån med ett ganska välbesatt auditorium.
Detta fick ock tillfredsställelsen att, under en
allt varmare stämning, i hr Burmester lära upp-
skatta en virtuos af verklig rang. Men ej blott
det virtuosmässiga fick en med alla svårigheter
lustigt lekande tolkning i saker sådana som
Wieniawskys Faustfantasi och Paganini-Burme-
sters tema med variationer, utan — hvad mera
är — den gedigne konstnärens stilsinne och för-
måga af innerligt inträngande togo sig preg-
nanta uttryck i Schuberts g-mollsonat, i Spohr
och Bach. Den biträdande pianisten hr Moritz
Mayer-Mahr dokumenterade sig främst som en
skicklig och diskret ackompagnatör; hans solo-
spel kunde ej uthärda jämförelsen med Borwicks
i vårt minne ännu genljudande toner. — Till i
går torsdag hade hr Burmester annonserat en
andra konsert, hvilken vi törhända få tillfälle
omnämna i nästa nummer.
Andréas Halléns konsert den 10 dennes hade
samlat en rätt talrik publik i Musikaliska akade-
miens stora sal, den där med intresse och bifall
följde hvarje nummer å det väl omfångsrika
programmet. Konserten inleddes med Webers
välbekanta uvertyr till »Oberon». Öfriga orkester-
nummer voro »Dödens ö», symfonisk dikt för
stor orkester af A. Hallén, samt samma ton-
sättares orkestersuite »Ur Valdemarssagan». Me-
dan den senare flere gånger utförts härstädes
och alltid liksom nu tillvunnit sig rättmätigt
bifall, var den förra en nyhet för aftonen och
en intressant sådan. Slutande sig till den be-
kante målaren Arnold Böcklins lika bekanta tafla
»Todteninsel», har denna tonsättning flerstädes
att uppvisa en särdeles effektfull instrumentering
och är i det hela af mycken stämning och
karaktär. Liksom de öfriga orkesternumren
erhöll densamma ett allt igenom prisvärdt ut-
förande af k. hofkapellet. För öfrigt utfördes
af kören med god nyansering och förträfflig
samsjungning åtskilliga a-capellakörer af Dvorak,
Saint-Saëns, Mendelssohn-Bartholdy, Norman och
Hallén, hvilka /alla rönte lifligt bifall. Mesta
bifallet eröfrade emellertid Halléns ballad ur
»Gustaf Vasas saga», hvilken hr O. Ijejdström
med sin härliga stämma föredrog på ett rent af
hänförande sätt och framkallade en omtagning.
Hr Hallén blef själf under aftonens lopp före-
mål för mycken hyllning och detta med rätta.
Aulinska kvartetten gifver sin fjärde kammar-
musiksoaré instundande måndag på vanligt ställe.
Fru Mathilda Linden gifver tisdagen den 1 in-
stundande mars soaré å k. operan, hvarvid kom-
mer att uppföras »Mignon» med soarégifverskan
själf i titelrollen, hr Ödmann som Vilhelm Mei-
ster hr Forsell som Lothario och fröken Fern-
qvist som Philine (debut;. Att den högt upp-
burna konstnärinnan här kommer att mötas af
fullt hus, faller af sig själft.
–––- *–––-
Bladguld.
Skiss för Idun af Eva Wigström (Ave).
» jV å, där är du, Vivi! Mötte du kanske
1 * någon bekant på hemvägen?»
»Nej, men då jag kom till vårt gathörn,
såg jag fabrikören komma ut härifrån; han
såg dock ej mig, utan gick åt motsatt håll.»
»Ar det snickaremästare Viberg du me-
nar?»
55
» Snickaremästare! Den titeln passar då
rakt inte till honom, som är en akademiskt
bildad man.» Fröken Vivi kastade ett täm-
ligen ansenligt paket i soffan och befriade
sig från hatt och handskar på ett sätt, som
röjde att hon var i misshumör.
»Viberg hade visserligen hunnit taga stu-
dentexamen — men ej mer — då hans far
hastigt afled och sonen öfvertog hans verk-
stad för att kunna försörja sin gamla mor
och en sjuklig syster; men han hade —-
som han själf säger — snickrat på hvarje
stund han var ledig från böckerna, allt se-
dan han blef så pass stor, att han kunde
handtera snickareverktyg. Därför har han
också uppnått en sådan skicklighet, att han
med full rätt kan kallas mästare i finsnickeri. »
»Så synd det är om honom!»
»Att han är skicklig i sitt yrke?»
»Att han ej fick fortsätta på sin lärda
bana. Nu är och förblir den fine, bildade
mannen hänvisad till helt andra sällskaps-
kretsar, fastän tant öppnat sitt hus för ho-
nom som för en jämlike. Hvarför kan han
ej åtminstone låta kalla sig fabrikör! «Vi-
vis ton vittnade om starkt upprörda känslor.
»Viberg betonar visst därmed, att han ej
har fabriksarbete på lager. Hvad fick du
för arbete åt oss i dag?»
»Soffkuddar att stoppa och montera samt
en liten kakelugnsskärm, silkesbroderi. Hon
är odrägligt taktlös, den där butiksfrun ;
fastän både grefvinnan från Onsjö samt ett
par andra fruar af stadens finaste societet
voro inne i boden, nämnde hon gång på gång
helt högt både tants namn och titel, när
hon sade besked om broderiet. Jag skäm-
des, att de fina damerna skulle höra, att vi,
som umgås i deras »krets, arbeta för en
tapisseriaffär. Flickorna Hansson skulle känt
sig smickrade, om tant i all tysthet tagit
dem till mellanhand, ty det skulle ej så litet
höjt deras aktier hos butiksfrun, om hon
fått tro, att de kunde utföra så fina bro-
derier, som dem tant och jag kunna göra.»
Damen, som Vivi kallade tant, hade löst
upp paketet och tycktes vara så upptagen
af att betrakta mönstret till skärmen, att
flickans ordström ostörd brusat henne förbi.
»Vi få genast nysta upp silket och sortera
färgerna,» anmärkte hon tankspridd. »Sätt
dig, Vivi! Jag har något att berätta dig,
men jag vill ej bli afbruten.»
Vivi spratt till, hon anade att saken rörde
den man, som hon envisades att titulera
fabrikör.
»Det var en gång en äldre fru, med en
så kallad ärftlig titel, som tillfälligtvis sam-
manträffade med en tjugufyraårig flicka hos
en rik familj på landsbygden. Flickan —
Oliva hette hon — vann den gamla da-
mens hjärta, oaktadt det var något i flickans
sätt, som — som kunnat vara annorlunda.
Oliva hade ej längre något hem; fadern
hade varit brukspatron (berättade hon) och
var död liksom modern, och Oliva reste
omkring på gästning hos familjer––––-
I det hus, där hon då för tillfället var
gäst, kände man henne endast genom be-
kantas bekanta, hvilkas gäst hon också varit
under längre eller kortare tider, men som
flickan förstod att göra sig både nyttig och
angenäm, var hon omtyckt. Hon kände en
massa människor i den så kallade stora
världen, skref många bref till kvinnliga med-
lemmar af framstående familjer, och själf
erhöll hon tämligen ofta skrifvelser från
»väninnor».
Väggohyra, Mal och Bakterier utrotas af Aktiebolaget Désinfection.
i rum, fartyg o. bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel. 34. — Kontor: If A. Vestra Trädgårdsg. 11 A. — Allm. Tel. 7494.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
