Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 25 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholm, Iduns Kungl. Hofboktr.
: -■ ’
u I
°’
_£= == ! L==.
=fplf
Mf
mm
N:r 8 (531) Fredagen den 25 februari 1898.ll:te årg.
Prenumerationspris pr år:
Idun ensam ....................................... kr. 5: —
Byrå:
Klara södra kyrkog. 16, 1 tr.
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Utgifningstid :
hvarje fredag.
Annonspris:
35 öre pr nonpareillerad.
Iduns Modet., fjortondagsuppl. »
Iduns Modet., manadsuppl........... »
Baxngarderoben..................................... »
5: —
3: —
3: —
Öppen kl. 10—5.
Allm. telef. 6147. Rikstelef. 1646.
Träffas säkrast kl. 2—3.
Redaktionssekr. : J. Nordling.
Lösnummerpris 15 öre
(lösn:r endast för kompletteringar.)
För »Platssökande» 0. »Lediga platser»
25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons. 70 öre pr nonp.-rad.
Olivia Rhodin.
et var ej så länge sedan Värmland var så skönt och härligt,
som det står i visan. Det var när sjöar och älfvar voro
kransade af mörk, rakstammig barrskog, och då det ej var långt
emellan bruken, hvilkas hufvudbyggnader lyste hvita i slutet af
björkalléerna. Och dessa hvita, kära hus ! De hyste stora, friska
rödletta brukspatroner med stora händer — passande för ärliga
handslag — och glada skratt,
bullrande som deras stång-
järnshammare, de hyste tref-
liga, vänliga, storvuxna hus-
mödrar, som kunde baka och
koka bättre än någon annan
i världen, de hyste söta flic-
kor i bomullsklädningar och
halmhattar, och de hyste till
sist en stor svärm gäster,
hvilka voro såsom barn i
huset. En värmländsk bruks-
patron var en välvillig och
förlåtande och godmodig man,
men var det något, han aldrig
förlät, så var det, om en per-
son gick hans hus förbi —
det ansågs som en blodig
förolämpning. Och var det
något, som kunde såra och
reta hans rara fru, så var
det, om gästen ej åt tillräck-
ligt af hennes rökta ål eller
delikata omeletter, som för-
flyttade en arm jordeträl till
kulinarismens paradis.
Lifvet på de stora bruken
var ej något förnämt lif med
spann och livréer, men ett
lif af den mest oskrymtade
välvilja och det bästa smör-
gåsbord, som i Skandinavien
kunde upptäckas. Och efter
en middag, som kunnat taga
lifvet af en kammarjunkare,
började dansen, utan allt för
långt och onödigt uppehåll.
Sju timmars svängom efter fem danser i timmen. På de fä-
derneärfda godsen lefde man fädrens lif; med de gamla möb-
lerna och tjänarna fick man också de gamla åsikterna: trohet
till konungen och kärlek till fäderneslandet. Att vara värm-
länding var ett utmärkt rekommendationsbref öfverallt och det
värmländska järnet och den värmländska gästfriheten täflade om
priset.
Men tiden gick. Man tärde
på kapitalet, i stället för att
lefva på räntorna, stångjärns-
hamrarna väckte ej så ofta
glada genljud i bergen, och
brukspatronerna föllo af. Man
började på andra håll konkur-
rera med bättre arbetssätt och
nyare metoder — träet föll
i pris, och så småningom
trängdes de gamla brukspa-
tronssläkterna bort från sina
egendomar.
Det kom aktiebolag i stället
— det gamla patriarkaliska
styrelsesättet förändrades till
ett strängt modernt. Det var
till stor fördel för värmlands-
skogar och berg, men det tog
också bort det gamla typiska:
de stora glada brukspatroner-
na, de hjärtliga värdinnorna
med stora famnen för hvem
som kom och de glada maj-
festerna. Brukspatronspengar-
ne användes att bygga köp-
mannaaristokratien palatser i
Göteborg, medan uppe i Värm-
land den gamlabruksadeln fick
maka sig ifrån sina ärfda
gårdar.
Men ännu lefva de gamle
gudar. Ännu finnas kvar
värmländska bruk, där de gam-
la traditionerna vårdas som
husets goda tomtar, och där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
