Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 25 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5<S IDUN 1898
Kvinnans väsen är hängifvenhet, hvars form är motstånd.
S. Kierkegaard.
man, den dag som i dag är, finner gäst-
frihetens och det gamla värmländska sin-
nelagets heliga eld vårdad af blida händer.
Och ett bland de mest typiska af bruken i
detta fall är Elgå, där värdskapet ntöfvas
af den kvinna, hvars bild i dag pryder Iduns
första sida, fru Olivia Rhodin.
Om fru Rhodin på sitt vackra Elgå i allt
följer de traditionella brnkssedvänjorna, så
ligger detta, så att säga, henne i blodet.
Ty hon härstammar från en släkt, som be-
suttit en mängd värmländska bruksegen-
domar, och hvars namn är oupplösligt för-
bundet med den värmländska bruksindu-
strien.
Fru Olivia Josefina Rhodin föddes den 1
december 1823 å Sölje bruk i Stafnäs socken
af Värmlands län af föräldrarne, bruksäga-
ren Jonas Nicklas Nordström och hans hu-
stru Karin, född Eriksson.
Hon erhöll sin uppfostran dels i det natur-:
sköna hemmet i de allra lyckligaste för-
hållanden, dels i pension i Karlstad och
dels vid Wallinska skolan i Stockholm.
Den 30 augusti 1848 ingick hon gifter-
mål med dåvarande underlöjtnanten vid
Värmlands regemente Carl Christoffer Rho-
din. Hennes man stannade dock icke länge
på regementet, utan tog afsked 1850 för
att odeladt ägna sig åt skötseln af Elgå
bruk, af hvilket han ägde ej fullt två
tredjedelar. Äktenskapet upplöstes genom
mannens död den 30 april 1882 i Stock-
holm, där han vistades såsom en af Värm-
lands representanter i riksdagens första
kammare.
Fru Rhodin bodde kvar på sitt Elgå och
bor där ännu, omhuldad af barn och barn-
barn och omgifven af en talrik gäst- och
vänskara, som det ej är svårt att locka upp
till det vackra bruket.
Elgå är en ståtlig possession på omkring
5,000 tunnland, utomordentligt vackert be-
läget vid Glafsfjorden 3/i mil från Arvika.
Det är ett så typiskt gammalt bruk som
något i Värmland, Och dess härskarinna
är också en älskvärd typ för hvad godt
och vackert fanns i de gamla hemmen.
På somrarne samlas dit upp barn och
mågar och sonhustrur — fru Rhodin har
ej mindre än 11 barn, 6 söner och 5 dött-
rar i lifvet — och med dem följa vänner
från när och fjärran, alla lika hjärtligt
mottagna och alla uppskjutande sin afresa
dag för dag, tills gränsen är hunnen och
man med tunga steg går ombord på ång-
båten vid bryggan och ångar af med sak-
nad i hjärtat och behängd med rosor.
Det är ett lustigt lif däruppe. Ungdo-
men stojar och pratar, gör fiskfärder eller
har kafferep i »hyddan» eller ger sig med
matsäcken väl försedd upp till »Sätern» för
att för ro skull idka en smula friluftslif.
Och öfverallt följas gästerna af denna
osynliga ande, som mången värdinna hela
sitt lif inbjuder till sitt hem, utan att han
värdigas mottaga invitationen, denna tref-
nad, som är så utmärkande för Elgå, och
som redan vid gästens annalkande står väl-
komnande på förstubron, för att sedan ej af-
lägsna sig, förr än man står på ångbåtens
däck och ånghvisslan ljuder till affärd.
Det är förvisso ingen sinekur att vara
den högsta styrande öfver ett så stor hus-
håll på landet med en skara gäster omkring
sig. Men finnes det någon, som är i den fa
tala situationen att Jcwnna se gäster och vilja
se gäster, men däremot har svårt för att
få dem att trifvas — då skulle jag vilja
rekommendera denne någon en kurs på
Elgå.
Lika omtyckt som fru Rhodin är af sina
umgängesvänner i gästrummen, lika afhållen
är hon af godsets underhafvande. Den väl-
görenhet, hon utöfvar, är också af storartadt
slag — det finnes många tillfällen att
hjälpa och stödja på en egendom om 5,000
tunnland. Ingen går ohulpen från Elgå,
och alla veta då, hvar de hafva sin mat-
moder, veta att de i henne hafva en vän,
som icke sviker.
När man vandrar upp för allén till den
ståtliga hufvudbyggnaden, ser man en stor
sten upprest till höger om vägen. Den är
ett synligt bevis på den tacksamhet, hvar-
med fru Rhodin omfattas af sina barn —
en tacksamhet, som ingen förtjänar i högre
grad än hon. En jul, då alla barnen med
ett enda undantag voro samlade på Elgå,
kom idén fram att resa ett minnesmärke.
Och den kom också till utförande. Går
man närmare, kan man läsa följande in-
skription :
»At föräldrakärlek restes stenen
af barnakärlek.»
Den talar ju tillräckligt om de känslor,
med hvilka hon är omfattad.
Ärad och älskad framlefver fru Rhodin
sina dagar, omgifven af allt, som kan skänka
lifvet trefnad och behag. Ty jag vågar
förmoda, att det arbete som ligger i att
representera, så som det göres på Elgå, och
den möda, det kostar att vaka öfver sina
underordnades bästa, just höra till de or-
saker, som skänka fru Rhodins lif intresse,
tillfredsställelse och glädje. Medelpunkten
i en stor släkt, som med innerligaste kärlek
är fäst vid henne, och föremål för den mest
oskrymtade tacksamhet från dem, som hen-
nes goda hjärta hulpit, ser fru Rhodin sin
lefnadsafton komma, ljus och fridfull. Och
en lång och lycklig och säll lefnadsafton
har hon framför sig, mänskligt att döma.
Hon har också väl förtjänat den.
Den så tidigt bortgångne diktaren Curt
Thelander har skrifvit ett par vers, som
jag tycker passa så väl in på originalet till
Iduns dagsbild. Jag meddelar dem här
såsom afslutning på min anspråkslösa teck-
ning af fru Olivia Rhodin.
»Du äger hjärtats snille, du,
och vacker är du äfven.
Den andestarka husets fru
vid sländan och i väfven
af ålder mötts med vördnad stor
som mannens maka, barnens mor
och hemmets vårdarinna.
I sagan och i sången bor
en bild af nordens kvinna.
Och är väl detta intet värdt,
att kära munnar mätta,
att allt du håller dyrt och kärt
få hjälpa ömt tillrätta,
att vara så i fröjd och ve
det egna hemmets goda fe,
med bot för hvarje skada,
att kunna mot de sorgsna le,
och glädjas med de glada?»
Hugo Falk.
■–––––––––- *..........................
€n landsplåga*.
V
anligen prisar man sig lycklig, för det
man lefver i ett lagbundet samhälle
och menar därmed, att den ena individen
ej saklöst får missbruka sin frihet till för-
fång för den andra.
1 det moderna samhället förekomma dock
missbruk, som förnärma enskildas rätt utan
laga påföljd — emedan lagstiftarne icke
följt med sin tid. Bland dylika missbruk
är det öfverallt förekommande pianoklin-
kandet ett af de svåraste. Det har ingått
i allmänna föreställningen, att till kvinno-
uppfostran ovillkorligen hör pianoklink, utan
afseende på om benägenhet för musik eller
musikalisk begåfning förefinnas hos dem
som uppfostras. Därför klinkas också öf-
verallt inom alla klasser, ja äfven hos port-
vakter, vaktmästare, innehafvare af mjölk-
magasin, andra handelsidkare, handtverkare
o. s. v., så snart barn finnas, och exempel
förekomma ofta nog därpå, att pianoklinket
göres till något hufvudsakligt, så att vä-
sentlig och nyttig undervisning åsidosättes.
Denna villfarelse eller dårskap, som har sin
grund i förväxling af fingerfärdighet och
musikalisk begåfning, medför naturligtvis
skada för den kvinnliga ungdomen, och det
oändliga öfvandet med oupphörliga omtag-
ningar af samma klink dagligen, år ut och
år in, oräkneliga gånger, har till följd, att
den som bor så nära dylikt oväsen, att
detta ej kan undvikas, är urståndsatt att
utföra tankearbete och att söka hvila samt
följaktligen genom störd grannfrid är verk-
ligen olycklig.
Kvinnorna lefva i den föreställningen“
att de utan afseende på andras rätt, opå-
taldt böra när som helst få föra så myc-
ket oväsen på piano, som de behaga, och
tycka helt visst, att då man betalar hyran,
så har man ock rättighet att lefva huru
man vill i sin våning. Att icke-piano-
sjuka personer, som också betala hyra, äga
någon rätt, det kommer aldrig i fråga,
och därför kan man också få höra piano-
klink icke blott hela dagarna, utan ock
långt in på nätterna. Ordentligt folk an-
ser natten börja, då husporten klockan 10
stänges, men för pianotokiga människor
äro dag och natt ett. De anse att de
»göra musik», och att hvar och en bör
vara tacksam för att få höra på allde-
les gratis. Men den som från morgon till
afton och kanske inpå natten i åratal nöd-
gas höra antingen enahanda - öfningar af
elever eller musikstycken af mer eller min-
* Visserligen torde författaren till denna upp
sats synas mången allt för radikalo och skarp i
sin fördömelse af »pianosjukan». Åtskillig san-
ning ligger dock otvifvelaktigt i det sagda, och
har någon en afvikande eller mildare mening
och vill göra den gällande — ja, då stå Iduns
spalter, som alltid, gärna öppna! Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
