Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 25 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 59
dre tvifvelaktigt värde, utförda utan talang
af dem, som inöfvat ett och annat dylikt,
kan icke finna annat, än att det är en
modern tortyr han undergår.
Som bevis på, huru föga fruktbringande
pianoklink kan vara och säkerligen i de
flesta fall är, må anföras, att en fru, som
bodde i våningen öfver en äldre man, hvarje
dag under tre år spelade på piano samma
musikstycke och aldrig något annat, påtag-
ligen det enda hon med möda i sin barn-
dom lyckats inöfva. Han kunde emellertid
undandraga sig tortyren att höra på ge-
nom att gå in i ett afiägset beläget rum,
men en sådan förmån står endast få till
buds. Andra nödgas med feberaktig ån-
gest afvakta, att oväsendet skall bryta
lös, och när det börjar, höres natur-
ligtvis genast hvad som komma skall, näm-
ligen detsamma man hört tusentals gånger
förut. Sådan tortyr vankas öfver allt, ty
pianogalenskapen är ju allmän, oaktadt den
öfver allt följes af förbannelser.
När man besinnar, att pianotillverkarne
med all makt sträfva att öka pianots ljud-
styrka, så kan med skäl frågas : hvart skall
man taga vägen för att undgå ett oväsen,
som redan nu fyller hela hus, emedan lju-
det genomtränger flere väggar och tross-
bottnar? Men oväsendet stannar ej alltid
inomhus, ty under den blida årstiden kan
man ej ens utomhus undgå detsamma. Då
klinkas piano för öppna fönster lika ogene-
radt, som om verklig musik utfördes för
allmänheten. Hela grannskapet måste åhöra
hvad som borde stanna inom musikrum-
met. En framstående utländsk musikkriti-
ker, som med skärpa uttalat sig om den
nya tidens landsplåga, har särskildt an-
fört anmärkning mot oskicket att i pri-
vatbostäder utföra musik för öppna fön-
ster. Sådan musikprostitution vittnar dels
■om tanklöshet, dels om brist på omdöme i
fråga om musik. Fingerfärdighet på ett
instrument och förmåga att skrika höga
toner efter noter äro icke, såsom allmänt
tros, bevis på musikalisk kallelse eller ta-
lang. I följd af villfarelse i detta afse-
ende händer det emellanåt, att man genom
öppet fönster får höra hemska nödrop, åt-
följda af förfärligt buller på piano, och
man förstår att det är någon stackars
kvinna, som föreställer sig, att hon har röst
och som vill öfvertyga otacksamma åhörare
i trakten eller på gatan att så förhåller
sig. Sådant framkallar endast skämtsam
kritik af publiken utomhus, men de som
bo i eller nära hus, däri skrik och piano-
buller dagligen förekomma, de taga saken
allvarligt, ty deras hemfrid är förstörd.
I utlandet, särdeles i Tyskland, hafva
framstående förf. inom musiklitteraturens
område uppträdt mot pianoklinkarnes tyran-
niskt hänsynslösa framfart och, liksom här
ofvan skett, kallat detta missbruk af frihe-
ten för pianosjuka och landsplåga, hvar-
emot de lidande böra göra sin rättighet
till hus- och hemfrid gällande. Men de
hafva icke hyst stor förhoppning om fram-
gång. Man bör, heter det, vädja till för-
äldrars förnuft, så att de må inse, att
tid och kostnad för pianoklinkande äro för-
spillda, då på några sällsynta undantag när
de oräkneliga offren för pianosjukan fåfängt
tillsätta sina bästa ungdomsår för ett onyt-
tigt syftemål och samtidigt försumma od-
lingen för sina viktigaste lifsuppgifter. Fin-
gerfärdighet är allt, som vinnes, under det
vinsten för musiken som konst blir ingen.
Detta är en naturlig följd däraf att pianot
är ett mekaniskt hjälpmedel i musik med
uppgift att tjänstgöra vid komponering,
ackompagnering och dans. Endast ett yt-
terst ringa fåtal af piauospelare ha den
musikaliska begåfning, som i förening med
stor färdighet, erfordras för själfständig
konstutöfning af sådan art, att den medför
någon tillfredsställelse hos åhöraren. Piano-
spelaren som utöfvande konstnär står där-
för i allmänhet lågt på rangskalan och vin-
ner mest framgång hos damerna, hvilka
själfva klinkat piano och anse allt piano-
spel för musik. Under sådana omständig-
heter kan man säga, att pianot är ett me-
kaniskt-gymnastiskt medel för att bereda
medelmåttor triumfer.
Det vore sannerligen väl, om i vårt land
föräldrar kunde förmås besinna, att deras
barn kunna och böra bättre använda den
ungdomstid, som nu uppoffras på piano-
klink, och därjämte inse, att de, som nu
i sina hem förnärmas af ett olidligt ovä-
sen, icke böra behandlas som rättslösa.
De anse sig själfva som sådana, då de ej
hafva lagligt skydd, men borde icke un-
derlåta att opponera sig mot ett allmänt
missbruk.
Några blad ur min
dagbok.
Af Gerda Meyersson.
II.
-p-ör ett par veckor sedan berättade vår
r hjälpgumma, att hennes dotter, som var
kappsömmerska, hade fått arbete på en
större atelier. Då var hon glad, men i dag
kom hon helt bedröfvad och talade om, att
flickan hade fått så många idéer i hufvu-
det, sedan hon börjat på sin nya plats.
Häromdagen hade hon varit på ett möte,
där det talats om att kappsömmerskorna
skulle strejka för att få högre löner, och
hon hade blifvit så elak och oförnöjd, att
modern ej kände igen henne. Den stac-
kars gumman, som bara hade denna dotter,
grät, och beklagade sig; förut hade flickan
varit så snäll och anspråkslös, sade hon,
men nu var hon aldrig nöjd med någon-
ting och jämt grälade hon på modern. I
kväll skulle hon på ett sådant där möte
igen, det var fråga om något slags före-
ning, som skulle bildas, alla sömmerskorna
på atelieren skulle gå dit, de ville ha högre
aflöning och tänkte visst strejka.
Jag försökte trösta gumman, så godt jag
kunde, tog reda på hvar mötet skulle hål-
las och gick dit i god tid på kvällen. Det
var Sömmerskeförbundet, som sammankal-
lat Stockholms kappsömmerskor för att
söka förmå dem att bilda en fackförening
och nu, innan vårbrådskan började, sätta
upp en prislista att föreläggas arbetsgif-
varne.
Mötet var utsatt till kl. 8, men redan
en halftimme tidigare började bänkarna
fyllas af äldre och yngre kvinnor. De flesta
voro enkelt, men snyggt klädda. Några
voro dock påfallande fina i granna hattar
med plymer, flor och friserade luggar, me-
dan andra åter buro ytterst tarfliga kläder.
Några helt unga flickor med hängande flä-
tor slogo sig ner på en af de främsta bän-
karne och samspråkade tämligen högljudt,
de väntade sig säkert stort nöje af mötet.
Bakom dem satt en kvinna med en liten
gosse, hvars upprepade frågor om hvad det
skulle bli af hon förgäfves sökte tysta ner,
men för öfrigt samtalade man endast hvi-
skande.
Kl. 8 tågade en manskör upp på estra-
den, det var arbetare, hvilka välvilligt lof-
vat att illustrera mötet med några sång-
nummer. De stämde upp en sång om fri-
het och jämnlikhet, hvars något släpiga
tempo icke passade till de hurtiga orden.
När de sista tonerna förklingat, lämnade
sångarne estraden och en af Sömmerske-
förbundets styrelsemedlemmar öppnade mö-
tet genom att helt kort omnämna dess syfte.
Så öfverlämnades ordet åt en smärt, täm-
ligen lång dam med kortklippt ljust hår,
ungdomligt utseende och en ytterst välsit-
tande mörk dräkt. Med snabba steg skyn-
dade hon upp i talarstolen.
»Mina damer,» började hon. Och så
följde som inledning en lång förklaring på
hvad som menas med »bättre och sämre
folk», hur orättvist man kallar de rike
»bättre» och de fattige »sämre». Samhäl-
let var snedvridet. Det borde icke göras
någon skillnad på människor, det behöfde
icke finnas fattigdom och rikedom i värl-
den. Den ena människan hade icke rättig-
het att lefva i öfverflöd, när den andra
svalt. Den ena hade icke rättighet att lata
sig och njuta allt världens goda, medan
den andre släpade ut sig med ett ansträn-
gande arbete, genom hvilket han dock icke
förmådde skaffa sig sitt lifsuppehälle. Ingen
människa vore skapad till slaf.
»Nej, mina damer,» utbrast hon, »ni äro
icke skapade bara för att mot en otillräck-
lig lön sitta instängda på fabrikerna eller
i dåliga bostäder från morgon till kväll och
bara sy och sedan gå och lägga er att
sofva, utan att ha fått vare sig ordentlig
näring för kroppen eller någon andlig för-
ströelse till näring för själen! Hvarför skola
ni släpa och slita ondt, medan edra arbets-
gifvare lefva i lyx och öfverflöd, kanske i
laster? Det är ju genom ert arbete, som
de få sina kapital. Kapitalen äro mänsk-
lighetens olycka, de måste upphöra att fin-
nas, vi måste göra slut på kapitalens välde.
Arbetarne måste skaffa sig en bättre ställ-
ning, de måste få rådrum att vara männi-
skor, att andas frisk luft och njuta af lif-
vet, äfven de. Det finns ju sömmerskor,
som med bästa vilja icke kunna förtjäna
mer än 80, 90 öre om dagen, emedan man
ej betalar dem mera. Det är orätt att sälja
sin arbetskraft så billigt, nog kunna arbets-
gifvarna höja prisen en smula. Men det
duger inte att en går och ber om högre
aflöning, det kommer man ingen vart med.
I massa måste ni gå. Ni måste samman-
sluta er, bli en makt. Därför äro ni sam-
mankallade här, för att sammansluta er.
Yi vilja ha många namn på listorna, vi
vilja ha en stor förening af kappsömmer-
skor, som inse att de äro människor, inte
skapade att träla dagen igenom för rakt
ingenting. Skrifven edrä namn på listorna
allesammans! Det är väl för att uträtta
något för ert eget bästa, som ni kommit
hit, det är väl för att få lönerna förhöjda,
som ni kommit! Annars ha ni då ingen-
ting här ätt göra?»
Talarinnan var i extas. Hennes kinder
glödde, hennes ögon glänste, hennes gester
blefvo allt ifrigare, hennes ord allt skarpare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
