Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 25 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 IDUN 1898
Det snedvridna, samhället, kapitalisterna
och öfverklassen flhgo hugg på hugg, me-
dan underklassens slafveri beskrefs i allt
mörkare färger. Hon eggade, bad, besvor
sina åhörarinnor att vara modiga och stå
på sitt eget bästa. Och när hon slutade
sitt föredrag, ljödo applåder och bravorop.
Alla applåderade dock icke. Vid salens
ena långsida, där det var tämligen mörkt,
reste sig några af åhörarinnorna och sökte
bana sig väg mot utgången. En af dem,
en medelålders kvinna, grät, en ung flicka,
som höll henne under armen, såg missnöjd
och ledsen ut. Ett par andra följde tätt
efter dessa två, men innan de hunnit dör-
ren, hade sångkören åter kommit upp på
estraden och stämt upp »Jänta å ja’».
Då stannade den lilla gruppen, alldeles
bredvid mig. »Sången kan man väl höra,»
menade en, »den är väl ingenting ondt i!»
»Usch, hade jag vetat att vi skulle få
höra sådant där socialistprat, hade jag inte
gått hit,» sade en annan, »det gör mig
bara så upprörd. Och hvad tjänar det
egentligen till? Inte få vi det bättre ändå!»
Nedanför estraden vid styrelsens bord
var det lifligt. Man hade redan börjat
teckna namn på listorna och stod i rader
och väntade att komma dit fram. Många
aflägsnade sig, sedan detta var gjordt, andra
gingo sin väg, utan att ha skrifvit på. Jag
gick ut i förstugan för att svalka mig. Där
stod ett par äldre kvinnor och samtalade.
»Det är syndigt att predika sådana där
upproriska läror,» sade den ena. »Vår
Herre styr det nog till det bästa för oss,
utan att vi behöfva bråka och ställa till
oreda.»
»Ja, man får allt vara ödmjuk och nöjd,»
medgaf den andra. »Jag skulle vilja säga
den där fröken hvad det står i Skriften.
’Söken inte fåfänglig ära genom att reta
hvarandra och.afundas hvarandra’, står det.
Och det står också: ’du skall älska din nästa
som dig själf.»
»Nå men gäller inte det för öfverklass-
mänskorna också?» inföll en arbeterska i
mycket slitna kläder, som stått och hört
på de andra. »Älska de oss som sig själfva
kanske? De unna oss ju inte att äta oss
mätta en gång! Gå och predika för dem,
så får ni se, om det hjälper! Säg till någon
af de där kappfabrikanterna, som betala
90 öre i arbetslön för en kappa, att de
skola älska sina arbeterskor som sig själfva,
så betala de kanske mer!» Hon skrattade,
Here andra, som stodo omkring, skrattade
också.
»Ja,» fortfor samma kvinna, i det hon,
kanske af en händelse, vände sig till mig,
»jag sade något sådant där åt vår gross-
handlare en gång —- han har elektrisk sy-
fabrik och betalar 60 öre dussinet i arbets-
lön för skjortor utan knapphål. Jag sad’
honom, att jag skulle svälta ihjäl, för jag
var alldeles förtviflad. Och han svarade,
att det kunde han inte hjälpa, han kunde
inte betala mera och kunde få Here arbe-
terskor, än han behöfde, så om jag inte var
nöjd, kunde jag ju gå till någon annan.
Jag sad’ honom verkligen, att han skulle
älska sin nästa som sig själf, och då blef
jag utkörd från kontoret.»
Hon skrattade åter vid de sista orden,
ett hårdt, bittert skratt. Vi andra stodo
tysta. Då vände hon oss ryggen med en
föraktfull axelryckning och gick åter in i
salen. Jag följde efter. Klubban slogs
just i bordet därinne, och det tillkännagafs,
att man skulle välja en kommitté, som
skulle sätta upp prislistan. Namn föreslo-
gos och antogos, och så fick man veta, att
så snart prislistan vore uppgjord, skulle nytt
möte utlysas. Och sedan upplöstes mötet
och man bröt upp, somliga högt uttalande
sin belåtenhet med att det ändtligen blif-
vit något gjordt, andra med trötta, likgil-
tiga miner, som om de icke hade stora för-
hoppningar om nyttan af mötet.
Jag dröjde kvar bland de sista för att
se, om jag skulle kunna träffa på vår hjälp-
hustrus dotter och få språka litet med henne.
Jag såg henne också: arm i arm med en
annan flicka trängde hon sig, högljudt pra-
tande, rakt förbi mig vid dörren. Jag min-
des henne sedan förra året som en liten
blyg varelse med stripigt, ovårdadt hår och
urvuxen klädning. Nu såg hon helt själf-
medveten ut, hade håret friseradt efter sista
modet, flor, handskar och en hatt af röd
sammet. Jag kom mig icke för att tala
med henne, och jag antar att det ej lönat
sig att fråga efter hennes tankar om mö-
tet. Hon hörde helt säkert till de många,
som gått dit af nyfikenhet eller emedan de
trott sig skola få roligt.
- * -
Snorres rimkrönikor.
ii.
/ag ingen fruktan bär, att ämnen skola sina
I kin nnofrågan nu, se’n nyligen jag sport,
Hur själfva damerna i Kina
En liten början gjort.
När i så högsi förstockadt land
En kvinna våga kan så hädiskt tal att föra,
Som att man kunde lite grand
Få lossa vissa hårda band,
Att fotter och att tår ej samman man vill snöra,
Hvad kan man då ej vänta höra?
Jag nästan börjar få den tron
— Man vet ju icke alls, hvar det kan sluta —
Att kanske de en gång vår civilisation
Få bli så lyckliga att njuta;
Och uti andanom, det tyckes mig, jag ser
Den dag de nått den höjd som vi i Europa,
Att icke snöra föttren mer,
Men midjorna tillhopa.
Och i det glada hopp att så en gäng må ske
Vi lämna dem i ro att smutia på sitt te
Och så i största hast en titt till Tyskland göra,
Ty underliga ting man därifrån får höra,
En lärd professor där med sällspord energi
Experiment har gjort af konstigaste slaget
Och sagt — ja, hvad han sagt mig vållar \
bryderi,
Ty säger jag det ut, ni kunde stötta bli,
Men hvad jag syftar på ni ana nog i draget,
Det är — ja, ni förstår — just Schenk’ens
teori.
Visst är det rätt förstås att med sitt snille lysa,
Men rent ut sagdt ändå, snart nog jag för
vår värld
— Jag tillstår det — den fruktan börjar hysa,
Att den kanske till sist blir alldeles för lärd.
Och så ponera se’n, att herr professorns pappa
Den samma upptäckt gjort, som nu hans vise
son,
Månn ej professorn själf i någon ringa mån
På saken kunnat tappa.
I stället för den man oss slår med häpnad nu,
Det sig så eget kunnat skicka,
Att pappan önskat sig en liten älsklig flicka,
Som kanske varit nu en tjock, bornerad fru.
Så — med ett skutt inom de egna landa-
mären!
Se’n krönikan sist skrefs, hvad har här händt
se’n dess?
Jo, allra först vi haft en kvinnlig fredskongress:
Protester därifrån man läst i landets press
Mot krig och våld, mot rätt, som skipas med
gevären,
Och man har rätt däri, jag håller gärna med,
Ty ljufligt är det tal, som bådar evig fred.
Men slopas militärn, jag tror, jag mig betackar,
Och bland de unga mör det växer upp en storm,
Ty kuslig blir vår värld med idel svarta frackar,
Om den ej lyses upp af någon uniform.
Och så en kinkig sak, om spridd blir denna
läran,
Hvem i all världens dar ska se’n ta hand om
— »äran» ?
Vi hälsa så med fröjd den kvinnliga kvartetten,
Som nyss sitt lärdomsprof bestått i Fyris stad,
Ej glåmig och förläst, men kraftig, frisk och
glad,
Det vet jag allra bäst, som varit med och setfen.
De visa fädren där ha nyligt gjort ett rön,
Som myror grundligt satt i deras lärda hjässor,
Det stuckit upp en lärd utaf vårt svaga kön,
Som icke skäms en smul att duga till professor,
Ur detta bryderi man sist den utväg fann:
Hon får professor bli, så snart hon blifvit
— man.
Så öppnats än ett fält, som dock har sina
faror,
Nu få vi fara kring som »probisar» med varor,
Affärer göra upp i hvarje stad och by,
Och kvinnan bör ju ej ett hyggligt yrke sky; ,
Men tänkom litet på vår hy,
På faktum, allmänt kändt, jag vill min var-
ning stöda ; -
De manliga, jag sett af detta kända slag,
Ha liksom varit, tycker jag,
En smula blossande och röda.
Och sist i landet ut har nått oss som en fläkt
Utaf den jubelstorm, som upprört hufvudstaden.
Har ha för Ödmanns skull vi inga handskar
spräckt,
Men vi ha läst hvar smul om honom uti
bladen,
Och om vi i hans lif ej »spela få en roll»,
Så få vi ändå ha — förnuftet i behåll.
Snorre.
––- –––––-
Skaldernas kvinnor.
Små studier för Idun
af Emil Unders.
VI.
Yîlhelm von Braun.
H
vad kan von Braun ha skrifvit om kvinnor-
na, som de själfva kunna ta del af?
Jo, ärade läsarinna, hans arbeten innehålla
så mycket vackert, som skulle kunna in-
tressera dig och tala till ditt hjärta ; jag
önskar lifligt, att det funnes en liten sam-
ling af hans dikter, som npptoge blott de
bästa, ej de andra, de, som ibland äro anstöt-
liga. Då skulle von Braun ha ett bättre
anseende bland de tusende, som nu för-
döma honom, därför att »det ej passar sig»
att ha läst hans skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
