Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 25 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/
1898
Kanske var det hans lifs stora kärleks-
sorg, som gjorde von Braun till diktare ;
kanske sjöng han blott för att försöka glöm-
ma henne, den Hilma, till hvilken han
sjunger:
»Du är mig kär! Från nngdomsdagar
du varit solen i mitt lif. — — —
Du är mig kär; må mina öden
bli ljusa eller mörka här!
Jag vill dock hviska in i döden:
Du är mig kär!»
Arme skald, hans öden blefvo mörka,
han miste den älskade och var sedan dömd
att vara »en lustig poet» och sjunga glada
visor till en tanklös publiks fägnad, under
det innerst i hans hjärta sorgen satt som
herre !
I dikterna Till Hilma, Till den döda och
När Hilma dog uttrycker han sin smärta
öfver förlusten af henne. Hon togs ifrån
honom och då —• sjunger han —
»blef en tomhet i mitt sinne,
och då bief en dödsköld i mitt hjärta,
och min glädje vände aldrig åter.»
Det är dock långt ifrån blott i sina dik-
ter till Hilma, som han visar sig vara en
kvinnans skald. Han, den »lättsinnige»
von Braun, har skrifvit sådana dikter som
Kvinnoögat, hvari han uppmanar:
»Vill du se en skymt utaf den höga
kärleken, som ofvan molnen bor,
o, så blicka då i kvinnans öga,
och du ser den närmre än du tror.
Eller se, hur modern ögat sänker
ned till förstlingen invid sitt bröst,
allt hvad hjärtat känner, själen tänker,
tolkas här med blickar, ej med röst.»
Han har också diktat sådana saker som
En syn, Hvad syr hon ? och Den första kär-
leken, vackra, oskuldsfulla dikter med äm-
nen från kvinnans värld.
Ligger det ej en fars eller en moders va-
kande omsorg och fruktan i följande rader
ur poemet Fästmön:
Det där, — nej, det kan jag ej veta,
huru dessa kyssar heta
härja i en flickas själ.
Det ett tempel är, som skändas,
men hon njuter, hon förbländas
af den vilda brand likväl.»
Skalden har medkänsla för alla, han ser
tjänsteflickans glädjelösa arbete vid spinn-
rocken, guvernantens fåfänga försök att vin-
na ett eget hem och sjuksköterskans upp-
offrande vaka. I runan öfver Emelie Hög-
qvist kallar han henne »liljan, som måste
falla»; medan andra i henne blott sågo den
begåfvade skådespelerskan, sörjer han öfver
kvinnan, hvars renhet fläckats.
Vilhelm von Braun var själf säkert med-
veten om att hans samtid och eftervärld ej
skulle uppfatta honom såsom »en skald för
kvinnorna», utan snarare som motsatsen;
dylika dikter som Kvinnoögat och Du är mig
kär berättiga honom dock till ett sådant
namn.
–––- *–––-
Den lille skrifvaren.
Novell för Idun af Petra H.
H
an var det sista och nionde barnet till
en fattig fiskare på Bäcke, liten och
förkrympt vid födseln med skelande ögon
och det ena benet kortare än det andra.
Alla hans syskon voro storväxta och väl-
skapade. När han kom till världen, voro
redan två af dem gifta och försörjda, de
andra alla ute på arbete, några till sjös,
IDUN
en fiskare som fadern, flickorna i tjänst
och den yngste gossen, som var femton
år, hjälpdräng hos prästen.
Det var denne, som ett år senare högt ut-
talade de andras tysta tanke om den, som
sist kom till:
»Det leda lifvet kunde lika gärna blifvit
borta. »
Det var icke så illa ment som sagdt,
de voro icke sig själfva.
Mor, som alltid varit frisk och stark, kry
och lätt till sinnes, hur sträfsamt hon än
kunde haft det, blef efter den lilles födelse
icke sig lik, utan mager och blek, tung och
dyster.
Just då hade hon blifvit liggande och
dog tre veckor efter.
Se’n visste de sig rakt ingen råd, hvar
de skulle göra af pojken. Han var kinkig
och svår, skrek både nätter och dar och
var ofta illa sjuk. Ingen ville gärna ta’
honom till sig och efter far hvarken ville
flytta till något af barnen, ej heller taga
en människa i huset, kunde han inte stanna
där.
Det var ett undrande och ett rådplägan-
de utan ända, tills far tre da’r efter be-
grafningen talade om, att moster i sta’n
lofvat ta’ honom till sig — mot skälig er-
sättning. De kände sig icke så lättade
som de bort, de hade ondt om styfrarne
och sågo snedt på hvar slant, som far slet
ihop åt pojken. Lika så gärna kunde de
tagit honom själfva ; pengarne hade åt-
minstone stannat i släkten, och en mun
bland många gör icke mycket.
Emellertid togo sig nu kvinnfolken an-
ledning att hvar gång de voro i sta’n gå
upp till moster Beata för att se, hur den lille
hade det. Då drucko de kaffe med dopp
och påtår, ända tills moster en dag tog
bladet från munnen och sade ifrån, att
skulle hon ha lördaglig spisning för Bäcke-
borna, fick det vara mot kontant erkänsla.
Se’n blef det slut på besöken, det kunde
gå halfva året, utan att gossen såg någon
af sina syskon. Far var emellanåt uppe
och tittade till honom, men han var tyst
och tungsint som mor på det sista och
låg mest ute på sjön.
När Edvin, han var uppkallad efter för-
äldrarne, som hette Edvard och Emilia,
fyllt nio år, drunknade den gamle strax
utanför fyren.
Häraf blef än en gång split och sönd-
ring i släkten, emedan återigen ingen ville
taga gossen till sig, ej heller betala för ho-
nom hos moster Beata. Emellertid, då må-
naden var utlupen och ingen enighet upp-
nådd, for Kalle öfver för att hämta honom.
Han hade ett förslag ! Edvin var i skolan, då
han kom, men moster stod på trappan,
stram och sträf.
»Goddag, du Kalle,» sade hon, »det var
länge sedan jag hörde något från er. Inte
se’n begrafningen har jag sett någon. Ni
har haft att bestyra, kan jag förstå.» »God-
dag igen, moster,» sade Kalle och tummade
på mössan.
»Stig in, du! Det är väl för Edvin, kan
jag tänka, som du kommer. Det fanns
inte fräckare karl te’ skicka. » Hon såg för-
smädligt på systersonen. »Nå, hur ha ni be-
stämdt, för bestämdt ha ni väl. Ska’ han
bli här eller gå barnpiga hos syster din.
Har du mål i munnen ? Sicket sändebud ! »
Moster Beata satte på kaffekitteln.
»Ja,» sade Kalle, »det’ var så, ser moster,
att, ser moster ...»
61
»Säg ut, hvad du har att säga.»
»Ja, moster. Ser moster, syster har många
själfva te’ sörja för, di ä’ sex barn hos Edla,
och hon väntar den sjunde, hos Kristin är
di inte mer än tre, men di har fattigt, så
di knappast vet, hur di ska’ bärga sig öfver
vintern. Sjukt har di också haft. Hvad
nu gossarne ankommer, så kan en inte be-
gära, att deras kvinnor ska’ dra’ på sig en
lytt pojke, och Tilda, ho’ ska’ gifta sig
nu me’ samma. Det ä’ heller inte te’
tänka på.»
»Detta här vet jag förut,» sade moster
och blåste på veden, som inte ville brinna.
»Du vill väl inte säga, ni tänker betala för
en hos mej?»
»Nej, moster,» sade Kalle tvärsäkert.
»Visste jag inte det. Tänker ni låta edra
föräldrars sistfödda barn ta’ hjälp utaf
socknen . . .?»
»Nej, det kan en då rakt inte för folks
skull.»
»En evig skam vore det, men girighet
kan leda till mycket.»
Han låtsade inte om snärten, utan fort-
satte :
»Jag har talt med prästen våran. Han
är villig tå’ Edvin dit öfver sommaren. Han
får hjälpa till med litet af hvarje — för
mat och kläder. Se’n blir det väl någon råd! »
»Jo, jo,» sade moster, »detta har väl du
och Edla kokat samman. Te’ skicka en
liten, lytt pojke på arbete hos prästen, den
prästen. Han ä’ inte känd te å spara sitt
folk. Nu tyckte ni, ni hade gjort det fint.»
Allt härunder serverade hon systersonen
kaffe och satte fram smör och bröd. Kalle,
som ingenting mer hade att säga, tog för sig
utan krus, medan moster gick omkring och
muttrade. När han slutat, sade hon, att
Edvin fick han hämta lördagen härnäst.
»Jag ska’ inte kräfva er för denna veckan.
Han är min enda systers barn. Du kan
vara lugn för dina slantar, Kalle!»
Med detta besked fick Kalle gå.
Sedan när hon diskat och satt in, tog
hon på sig sin svarta kjol, blommiga kyrk-
schal och sidenduk ! Och med en ren näs-
duk i den ena handen och en af Edvins
skrifböcker i den andra gick hon till kyrko-
herden i församlingen rätt upp på expedi-
tionen. Hon visste, att han tyckte om rappt
och reelt folk, och började därför sitt an-
förande redan i dörröppningen och innan
hon hunnit upp från sin första djupa
nigning.
»Herr kyrkoherden, det är om ett fattigt
barn ifrån Bäcke.»
»Ja, Beata, då hör det inte hit och vi
kunna ingenting göra!»
»Det vet jag, kyrkoherden, men goda
människor hjälpa ibland också den fattige
utom församlingen. Det är för den skull
jag kommit till kyrkoherden, för deras präst
lägger ingenting ve’ sig.»
Kyrkoherden i staden och kyrkoherden i
Bäcke voro icke af alldeles samma religiösa
färg, något som kan hända äfven, i det
mörkaste stift. Härtill var kyrkoherden
i Bäcke känd för att vara girig och
hård, hans ämbetsbroder däremot gifmild
och god och icke alldeles ovan vid hjälp-
besökande från grannsocknen. »Vi böra
icke tala så om en Herrans tjänare,» sade
han mildt. »Hur var det med barnet?»
»Jo, kyrkoherden, han är son till svågern
min, som drunknade här senast. Han kom
långt efter de andra och är bara nio år gam-
mal. Käre kyrkoherde, han haltar och är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
