Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 25 februari 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 IDUN 1898
sjuklig och klen på alla vis, så han kan
just ingenting annat än läsa. När modern
dog — hon var min enda syster» —Beata
vecklade långsamt upp den hvita näsduken,
som frasade •— »betalte fadern för jag tog
honom till mig — en liten smula för hvar
månad. Jag är en fattig änka, kyrkoher-
den, och jag har ingenting te’ vara af med.
Nu vilja de snåla syskonen inte lämna så
mycket som en skilling, fast di har sin
grofva bärgning allesamman; och inte heller
vill di ta’ en till sig, utan han ska gå
hjälp hos prästen hela sommaren och det
blir barnets död.» Hon förde snyftande
näsduken till ögonen.
»Men hvad vill väl Beata, att jag skall
göra,» sporde kyrkoherden villrådig.
»Jo, gossen ä’ flink te’ å läsa och skrif-
va. Om kyrkoherden och några till ville
betala lite’ för honom, så kunde han få
bli’ kvar hos mej och fortsätta med stude-
randet. En kan aldrig veta hvad som kan
bli af det barnet, snäll och flitig som han
är och sannerligen skrifver han inte mest
så bra som klockar’n själf. Vill kyrkoherden
se på hans skrifbok?» Hon drog fram den
ur barmen och slog upp på första sidan.
Visserligen var här ingenting att anmärka.
Kyrkoherden önskade, att han kunde skrif-
va så själf.
»Mycket bra,» sade han vänligt, »man
borde kanske låta gossen studera. Jag skall
höra mig för i sta’n och se’n låta Beata
veta besked. »
Tre dagar senare fick hon i förskott he-
taldt för den kommande månaden. Kyrkoher-
den, borgmästaren, fiskalen och en handels-
man hade åtagit sig gossens uppfostran.
Eftersom ingen af syskonen lät höra
af sig, skref Beata till dem, kort och
godt, att de icke längre behöfde sörja för
Edvin.
Men när Edla fick reda på, hur saken
stod, gick hon direkt till kyrkoherden och
erbjöd sig att i stället för Beata taga hand
om brodern — mot samma skäliga ersätt-
ning. Hennes förslag lämnades opåaktadt.
Men då ryktet därom nådde mosterns öron,
skref denna än en gång — hon var lika
skrifkunnig som talför — och förbjöd Edla
och de andra träda inom sina dörrar,
sålunda afbrytande all beröring syskonen
emellan. (Ports.)
–––- *––––
Bort med “fruntimret“!
K
är förleden lästes i Idun en uppsats, i hvil-
ken benämningen »fruntimret» förekom som
tilltalsord till en obekant kvinna, såsom ju den
allmänna seden är i vår svenska hufvudstad, och
det är just mot denna sed eller rättare osed, som
dessa rader riktas.
Huruvida detta tilltalsord spridt sig vidare upp-
åt i Sveriges städer och bygder, skall jag ej kun-
na säga, ty hvarhelst jag eljes har hört det an-
vändas, har det blott skett af personer af myc-
ket ringa bildning och som vistats någon tid i
Stockholm samt där insupit föreställningen, att
det är ett ytterst fint språkbruk. Vi vilja dock
alla hoppas, att detta fula spår i vårt språk ej
må spridas vidare öfver landet.
Ordet fruntimmer är, som bekant, af tyskt
ursprung. »Fruntimmer» är en löjlig förvridning
af det tyska ordet Frauenzimmer. Detta senare
ord var ursprungligen benämningen på kvinnor-
nas rum (Frauen = kvinnor, Zimmer= rum) liksom
i Sverige höganloftsbur betydde det för husets
kvinnor afskilda gemaket. I Tyskland har be-
nämningen på rummet blifvit öfverfördt till dess
invånarinnor, men det vore dock, lindrigast
sagdt, mindre höfligt att kalla en hygglig tysk
kvinna ett frauenzimmer.
I danska språket förefinnes ordet i samma
förvridna form som i svenskan, men det vore
kanske ännu mindre rådligt i Danmark än i Tysk-
land att benämna en hederlig kvinna ett »fruen-
timmer».
Äfven hos oss skåningar har ordet en lika
dålig klang. Det kan gå an i bildadt sällskap
att använda ordet i pluralis om hyggliga kvin-
nor, men i singularis, och »fruntimret» till på
köpet — himlen bevare oss!
Tänk då, hur det skall stöta alla, som ej ge-
nom vana blifvit förslöade för den obehagliga
klangen i detta förvridna ord! Men hur har det
kunnat vinna burskap bland Stockholms befolk-
ning af alla klasser? Kan det månne vara be-
nämningen »hoffruntimbret», som adlat det ge-
mena ordet och upphöjt det till tilltalsord?
Det må nu vara hur det vill med orsaken,
men helt säkert äro vi alla, som älska vårt mo-
dersmål, ense om, att »fruntimret» måste aflägs-
nas så fort som möjligt ur tal- och skriftsprå-
ket. •— Nå, men ett tilltalsord till främmande
kvinnor då? — Ja, häri ligger det! Men, i allt
snndt förnufts namn, hvarför icke helt enkelt
besvara t. ex. en obekant kvinnas fråga efter
den eller den gatan med ett: ni har den där
o. s. v., i stället för: »Om fruntimret går o. s. v.
Eller, då det gäller att be om en tjänst, som för-
hållandet var i den lilla uppsatsen i Idun, säga :
Skulle ni, min fru (fröken).
Jag förstår ej den nästan öfver allt inrotade
oviljan för ordet ni, om den icke skulle härleda
sig från en hemlig fasa för att ett allmänt till-
talsord skulle för mycket tränga titlarne i bak-
grunden. Men då högst få människor i deras
klädedräkt ute på gatan gjfva upplysning om
rang och titel, så kan man väl åtminstone där-
städes vara befriad från alla långa tilltalsord.
Det är egendomligt nog, att fastän skåningar-
ne äro så vana vid att tilltalas af danskar med
de och di samt själfva använda dessa tilltalsord
till danskar, både här och i Danmark, hafva de
nästan ännu större motvilja mot ni än uppsven-
skarne. I de fall, där stockholmarne säga frun-
timret, säger skåningen »frun» eller »fröken», allt
efter den obekantas mer eller mindre »frulika»
utseende, och det är lustigt att iakttaga den för-
lägenhet, som uppstår, om någon tredje person
händelsevis kommer till och rättar ett misstag
i fråga om fru eller fröken.
En tid använde personer af lägre bildnings-
grad tilltalsordet damen, då de ville undvika miss-
tag på frun och fröken, men då nämnda ord, i
denna bestämda form, här i Skåne har släkttycke
med fruntimret, försvann damen snart, som
väl var.
Om nu stockholmarne, hvilka det ju höfves
att gå i spetsen för vården af svenska språket,
skulle vilja vara så innerligt snälla att låta det
där »fruntimret» afdunsta och ersätta detta med
ni, skulle förändringen helt visst bli en god bör-
jan till en del af det lika besvärliga som orim-
liga titelväsendets afskaffande.
Eva Wigström (Ave.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
