Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 4 mars 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 IDUN 1898
dig och sade: »Kära fröken, nu har frö-
ken ej varit utom den här socknen (eller
sta’n, det är enahanda) på mer än ett år,
och litet ombyte skulle göra fröken godt.
Nästa vecka tänker jag ingen kommer och
besöker oss, och vi kunna nog reda oss.
Jag skall se efter pojkarne, och mellan
jungfrun och mig kunna vi nog dela arbe-
tet, så det blir gjordt, och något storstök
ska’ vi ej ställa till med under tiden, så
nu packar fröken, när fröken fått svar, att
hon är välkommen, och reser bort på fjor-
ton dar.»
Ja, nog vet jag hvad hon gör. Hon ser
på dig alldeles handfallen, som om hon ej
kunde tro dina ord, och när du slutat tala,
stå tårarne i ögonen på henne af bara glädje.
Och hur lätt arbetet går, både till dess hon
är redo. resa, och sen när hon kommer åter,
uppiggad och hvilad efter fjorton dagars
hvila och ombyte! Det var sannerligen
värdt att låta henne resa, så kvick i vändnin-
garna är hon, och så mycket nöjdare ser
hon ut. Och nöjd är hon, ty hvad var
det sista du gjorde? Jo, när hon stod fär-
dig att resa, kom du och stack helt omärk-
ligt en tiokrona i handen på henne, »ty,»
sade du, halft ursäktande, »jag vet att frö-
kens biljett kostar 22 kr. och det är myc-
ket ur en liten kassa. » Och se, voro ej
tårarne i ögonen igen på den lilla tokan !
Detta om dina fröknar. Nu till jung-
frun. Jag vet, att nu för tiden ha de bra
mycket mera ledigt än förr, men så värst
ledigt ha de ej. I England, där tjänare
tillvällat sig stor frihet jämfördt med våra,
har i hvarje bättre hus, ja, äfven i mindre
hushåll, där det finns endast en tjänare,
hvarje jungfru en eftermiddag, mellan kl.
4 till 9, i hvarje vecka ledigt, förutom
hvarannan söndags eftermiddag. Därtill har
hon (detta kan endast sägas om tjänare,
som vistats flere år i samma hus, nu
för tiden ej mycket vanligt, men doek före-
kommer det) en vecka minst och oftast
fjorton dagars ledighet hvart år. Undertiden
sköta de andra jungfrurna eller jungfrun,
om de äro endast två, den andras arbete
utan knot, ty de veta, stt de själfva snart
åtnjuta den efterlängtade friheten.
Hos oss är det ju mer än vanligt att ha
endast jungfru i mindre hushåll, men
det finns dock hjälpgummor att få, och
med god vilja kan man göra allt. Och en
vecka går så snart, och man har lön för
den.
Här kan visserligen anmärkas, att om
detta blefve vanligt och i allmänhet for-
dradt, husmodern vore den, som blefve den
mest lidande. Det är dock ej så, ty äfven
om hon hade en vecka eller två mera sträf-
samt, skulle den återstående delen af året
förflyta lättare, ty hon skulle säkert ha
villigare och mera tillfredsställda tjänare
och såmedels vinna ofantligt. Och — hvar-
för skulle ej också hon ha fjorton dars le-
dighet? Lämna barnen och hushållet med
dess små bekymmer och resa bort, hon
också, där hon kunde få hvila och ombyte:
två viktiga faktorer i en människas andliga
och lekamliga välbefinnande!
Kära läsarinna, låt mig nu ej tala för
döfva öron! Du måste inom dig själf med-
ge att detta är rätt, och då är det ock
värdt att taga i betraktande. När du så väl
funderat ut, när du bäst kan spara din
fröken och din jungfru eller dina jungfrur,
hvad du nu har, sänder du dem, en i sän-
der, bort på »lof», det må nu vara som-
mar, höst, vinter eller vår. Sänd dem ej
heller alldeles omedelbart efter hvarann,
så att du får litet andrum, och sedan kan
du med gladt mod och tillfredsstäldt sam-
vete ta dig en tur själf, med eller utan
din man, det lämnar jag åt edert eget
godtfinnande. Ty, ser du, ibland kan det
ock vara godt för en man att se hvad en
hustru gör i hemmet, äfven om han håller
henne med fröken och två jungfrur.
En, som i fulla drag
njuter af friheteten.
Kavaljerstjänst.
M
ina damer ! Eftersom denna tidning speci-
elt är afsedd för eder och alla frågor, som
röra kvinnan, särskildt upptagas i denna »damer-
nas egen», vågar jag härmed påpeka en punkt,
som, jag medger det, bör behandlas med den
största varsamhet. Jag vill då särskildt vända
mig till de unga flickorna med några reflexioner,
som kanske många af eder tycka berättigade,
men andra återigen kanske anse såsom allt för
pedantiska. Nåja, det är heller ej meningen att
tvinga på eder min åskådning ; hvar och en har
ju rätt att själf bestämma öfver sitt görande
och låtande.
Öfverallt, där individer af båda könen äro till-
sammans, får man se, att kvinnan — isynnerhet
om hon är ung och vacker — behandlas med
den största artighet, ja, hyllning af det manliga
släktet. Detta är ju ganska naturligt, men hon
blir stundom därigenom så bortskämd, att hon
rent af fordrar, att alla karlar skola stå på tå
för henne och lyda hennes minsta vink.
Se på en danstillställning t. ex. hutherrarna få
servera och passa på damerna — i större eller
mindre grad. Ja, det har t. o. m. gått så långt,
att det nästan anses mindre chic för en ung
dam att själf skaffa sig en smörgås eller en por-
tion mat. Det skola hennes kavaljerer göra.
Medgifves visserligen, att det är ofantligt be-
kvämt att bara behöfva slå sig i ro i någon tref-
lig vrå och dit få allt, hvad man önskar sig af
mat och dryck m. m. — men man bör ju äfven
taga litet hänsyn till sin nästas bekvämlighet,
ty ingen människa har rättighet att uteslutande
tänka på sig själf.
Och mången ung dam — jag talar af erfaren-
het — drifver därvid sina pretentioner i fråga om
brukandet af herrarnes tjänstvillighet’ något väl
långt. Herrarne se nog villiga ut, men kanske
ni skulle få en annan uppfattning af saken, om
ni kunde läsa deras innersta tankar och vara
osynliga åhörare vid deras bedömande af dessa
plikters behag.
Hur ofta får man också icke se, att unga
spolingar tränga sig före äldre damer för att
fortast möjligt skaffa sina damer det begärda.
Och stundom hemsökas smörgås: och förfrisk-
ningsborden af en hel här dylika »betjänter»,
som afskära all möjlighet för de äldre att kom-
ma fram — såvida dessa senare ej vilja bruka
näfrätten. Vore det den unga damen själf, som
skulle servera sig, finge hon allt vänta, tills hen-
nes tur kom, men härvidlag gälla ej tur och
ordning.
Och hur sänder ej den täcka Evadottern sina
manliga slafvar att taga reda på hennes förkomna
schalar, dansprogram, handskar och andra små-
saker! Jag tycker verkligen, det är synd om de
stackars herrarne att så där behöfva spela rôle
de domestique. Dock medger jag gärna, att fall
gifvas, då man tacksamt låter betjäna sig af sina
manliga bekanta; därför vill jag blott uppmana
eder, mina damer, att ej onödigtvis utöfva eder
oemotståndliga makt på det »starka» könet.
Särskildt till alla fästmör vill jag ställa den
förmaningen: y Trötta ej ut edra fästmän genom
att fordra för mycken uppassning af dem.» Tro
ni verkligen, att af en uppmärksam fästman all-
tid blir en lika uppmärksam äkta man? — Tro-
ligen ej.
Jag träffade en gång ett ungt, nyförlofvadt
par. Båda voro fästa vid hvarandra med inner-
ligaste kärlek och sökte läsa hvarandras önsk-
ningar i ögonen.
Det förvånade mig likväl, att fästmön alltid
afslog sin fästmans erbjudanden att servera hen-
ne det eller det, skaffa henne det eller det o. s. v:
Då jag frågade henne om orsaken härtill, sva-
rade hon leende: »Hur länge tror ni den artig-
heten skulle räcka? Förlofningstiden kanske,
men jag vill ej såsom fästmö vänja mig vid vanor,
hvilka jag såsom fru finge lägga bort. Då skulle
afbrottet bara bli så mycket kännbarare, och folk
skulle naturligtvis sedan säga: »Ja, så blir det
efter bröllopet!» Nej då är det bättre att från
början taga det så, att man kan fortsätta där-
med äfven »efter bröllopet».»
Hénnes fästman, som hörde vårt samtal, sade
då: »Ja, jag må skatta mig lycklig, som har fått
en så rar och förståndig liten fästmö. Hon är
ej som många andra unga damer, hvilka fordra
ständig uppassning. Jag önskar bara, att alla
kvinnor hyste samma åsikter som min lilla fäst-
mö.» — Jag tror han där uttalade en af många
närd tanke.
Och jag tror ej edra aktier skulle falla hos
herrarne, om ni mindre anlitade deras kavaljers-
tjänst i dessa småsaker. — Tvärtom. Ofta nog
kunna dessa s. k. småsaker vara ganska trött-
samma och besvärliga för dem, i synnerhet som
ni, mina damer, kanske ej haft annat att tänka
på förut än edra toaletter och nöjen, då herrarne
däremot kanske komma från ett träget och an-
strängande arbete. Carry.
Svunnen lyeka.
Skiss för Idun af
Elin Ameen.
I Jet är många dödsannonser i tidningen
i dag. Den ena efter den andra inom
den svarta ramen. Doktor Wendt skakar
sitt gråa hufvud, han vet bäst, hur farlig
mars är med sina skarpa vindar och sitt
bedrägliga solsken, från den tiden, då han
var praktiserande läkare. Han skakar åter
sitt hufvud och låter sina blickar meka-
niskt fara öfver namnen på de aflidna; in-
gen som han just känner. Men, vänta,
hvad är det för ett namn? Han skjuter
glasögonen tillrätta och läser det omigen:
Fru Nina Jones, född Silvén, 65 år, död i
Kalmar. En mycket enkel annons och där-
under ingenting om sörjande anförvanter.
Doktorn har läst det två gånger, tre
gånger — till dess han ändtligen förstått
det, och tidningen sjunker ur hans darrande
hand ned på hans knä. Glasögonen ha immat
sig, han tager dem af sig och lägger dem
på bordet, han tänkte torka dem med sin
näsduk, men i stället för han den till sina
ögon.
Är hon verkligen död — så ung och
vacker, så tjusande och lefnadsfrisk? Hur
länge sedan var det — sedan den tiden
då han .... Låt se . . . nej, omöjligt, kun-
de hon varit 65 år nu — en gumma ....
Han kan inte tänka sig henne gammal,
grånad, butter, böjd, lidande — och nu
död!
Hon hade ju hår svart som korpens
fjädrar, ögon eldiga och glansfulla, hy med
hälsans blomstrande färg, tänder, som gläns-
te friska och hvita mellan de röda, sväl-
lande läpparne, figuren rak, smidig, gången
lätt och sväfvande . . .
Ja, det var då ■— när han såg och äl-
skade henne — för — låt se — fyrtiofem
år sedan — nästan ett halft sekel.
Och ändå stod det alltsammans så lef-
vande för honom. Det var vid en väst-
kustbadort de möttes, där han som medi-
cine kandidat varit biträdande läkare, och
där hon vistats en sommar med sina för-
äldrar. Där hade de svärmat, dansat, pro-
menerat, rott och till sist — som han då
trodde — älskat. Han hade så säkert
trott på hennes genkärlek — hade den
icke lyst honom till mötes från strålande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
