Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 4 mars 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 69
1898
ögon och leende mun ? Hur hade icke
hennes hjärta klappat mot hans i valsen,
där han höll henne tätt intill sig, hur hade
icke hennes hand skälfvande besvarat hans
varma handtryckning, när han hjälpte hen-
ne ur båten eller öfver det branta klipp-
språnget.
Hvarför han aldrig talat? Därför att de
båda voro fattiga och hans framtid ännu
oviss med långa år af väntan, innan han
kunde bjuda henne ett hem. Men att hon
skulle vänta, var han viss om — detta
löfte fanns mellan dem, utan att de nå-
gonsin uttalat det i ord. Andra kunde
svärma kring henne, hur mycket de beha-
gade, och det gjorde de, honom sökte hen-
nes ögon, förbi alla de andra, mot honom
log hon som mot ingen annan. Andra,
rika friare kunde täfla om hennes hand —
de fingo korgen, och han kände en trium-
ferande stolthet i sin själ — det var för
hans skull, därför att hon ville vänta på
honom...
Så kom det förfärliga, förkrossande sla-
get. De väntade ej ens, till dess de läm-
nat badorten, utan just mot slutet af sä-
songen eklaterades hennes förlofning med
den rike brukspatronen från Småland —
han med skallig hjässa, istermage och mil-
lioner i sin kassakista.
Litet blekare hade hon blifvit, och hen-
nes leende såg ofta litet konstladt ut, men
som något offerlam föreföll hon ej. Med
en drottnings hållning — milliondrottnin-
gens — mottog hon deras lyckönskningar,
medan hon med ett barns belåtna min be-
traktade sin vackra hand med den blixt-
rande juvelring, fästmannen satt på hen-
nes finger.
Så krossades hans ungdomsdröm och, un-
derbart nog, hade han aldrig sedan älskat
någon annan.
Några år senare återsåg han henne en afton
på en bal. Hon var mycket förändrad, mera
vacker, mera ståtlig, men så kall, så lik-
giltig. Juveler blixtrade i hennes hår, på
hennes barm, om hennes arm, men hon
betraktade dem icke längre med barnslig
förtjusning.
Han dansade med henne, och efter dan-
sen sutto de en kort stund ensamma i ett
litet kabinett. Det var då han icke kunde
låta bli att säga något om det förflutna,
en häntydan på hvad hon varit för honom
och det slag hon tillfogat honom. Var
det en dröm eller verklighet — dessa tå-
rar, som glänste i hennes mörka nedfällda
ögonhår och sakta rullade ned för hennes
kinder? Hade hon verkligen gråtit för
honom och vid minnet af det förflutna?
Han hade fattat hennes hand och hvi-
skat hennes namn med lidelsefull ömhet.
Men då hade hon hastigt rest sig, stått
inför honom stolt som en drottning och
sagt med isande kall ton:
»Ni glömmer er, herr doktor — jag är
nu fru Jones — och jag minns ingenting
från den sista sommarn jag var Nina
Silvén — utom min förlofningsdag. »
Utan ett ord vidare eller en blick gick
hon, och han lämnade balen strax där-
efter.
Men tårarne voro dock ingen dröm. Trots
hennes ord hade hon gråtit gråtit för
honom och sig — vid tanken på det som
en gång var eller som kunde hafva blif-
vit ....
Det var minnet af dessa tårar, som gaf
honom hopp och mod att, då hon efter ett
tioårigt äktenskap blef änka, skrifva till
henne. Hon hade icke blott blifvit änka,
det befanns äfven att mannen varit
nära ruinerad, och man lyckades endast
rädda så mycket, att den ännu unga, barn-
lösa frun kunde föra en sorgfri tillvaro.
Hon flyttade till Kalmar, och det var dit
doktorn skickade sitt bref, så snart sorg-
året var ute.
Hvilket bref det var! Han lade däri
all sin aldrig besegrade glöd, alla dessa
års saknad och längtan, allt sitt hopp, hela
sin manliga kärlek. Han bad blott om ett
enda ord till svar — att han skulle få
komma och hämta sin lycka.
Efter några dagar kom där med posten från
Kalmar ett paket till honom med hans
namn och adress i prydlig, vacker fruntim-
mersstil. Det såg ut som en bok. Ja,
mycket riktigt — det var ett poetiskt verk
han en gång lånat henne vid badorten —
det hade titeln »Svunnen lycka». Och hans
namn stod skrifvet på första bladet. Hon
hade aldrig lämnat igen boken, och han
hade aldrig återfordrat den.
Endast denna bok och intet bref, ej en
rad — var detta hennes svar? I så fall
kunde det ej betyda mer än ett: svunnen lycka.
Hon kunde då ej––-hon hade ingenting
att ge honom, hans hopp hade slagit fel!
Och nu ville hon ej ens ha detta minne
kvar -— troligen det enda af honom
hon ville släcka hvarje gnista af hopp, nu
och för alltid.
Han lämnade omedelbart därefter sin
praktik och vistades utomlands i två år.
När han kom tillbaka och återtog sitt ar-
bete, var han sig till det yttre lik, men
han glömde henne aldrig — aldrig. Och
nu stod det åter alltsamman så lefvande
för honom, som hade de skilts åt i går
och ej för årtionden sedan.
Han ville söka reda på den bok, hon
återsändt som svar på hans brinnande
fråga. Den hade i många år stått undan-
gömd bakom en rad andra i han bokskap.
Men han visste hvar den fanns, och utan
att behöfva söka, höll han den snart i sin
hand.
Hon hade dock bevarat den i tio år —
hennes händer hade vidrört den, kanske
hade hon emellanåt läst i den och erinrat
sig bitar, som han brukat läsa högt för
henne. Åh, hvarför, hvarför hade hon se-
dan blifvit så hård och kall! Stundom
hade det förefallit honom som en underlig
gåta och nu, i dag, ångrade han, att han
ej, trots hennes afvisande svar, sökt upp
henne, bestormat henne, tagit bort hennes
köld och fått isen kring hennes hjärta att
smälta .... hvem vet, hvem vet....
Tårarne stego åter upp i den gamle dok-
torns ögon, och hans darrande händer
släppte boken, som föll i golfvet och öpp-
nade sig. Ett litet pappersblad föll ur;
han böjde sig ned och tog upp det. Han
behöfde ej sina glasögon för att se skriften
på det gulnade papperet, ty stilen var stor
och tydlig ännu, trots att den något blek-
nat, och där stod endast detta : Koin till
Nina.
Han blef så blek, som hade dödens än-
gel vidrört honom med sin kalla vinge.
Han vacklade några steg framåt, sjönk ned
på en stol, lutade ansiktet i händerna och
brast i gråt, medan hans läppar hviskade:
Nina, Nina!
.............. ❖ -
Skaldernas kvinnor.
Små studier för Idun
af Emil Linders.
VII.
Zacharias Topelius.
K
vad Franzén var för våra fäders fäder,
har Zacharias Topelius, också han en
Finlands son, delvis blifvit för vår egen tid.
Sedan den dag skalden sände ut sin första
diktsamling och i den själf förklarade sig
sjunga för Finlands flickor, ha både i hans
hemland och här i Sverige tusende sinom
tusende unga röster sjungit hans vackra,
friska sånger.
Så snart en ny samling Ljungblommor
utkommit, ha tonsättarne skyndat att ge
oss musik till skaldens dikter och Sylvias
visor och Selmas tankar i våren ha blifvit
kära vänner i de svenska hemmen. Hvem
har ej hört visorna om Rose-Marie, om Anna-
liir, Björkens visa eller Kung Karls jakt?
Alla äro de visor om kärlek, unga kvinnor
och gröna skogar.
Stundom har skalden valt en annan form
än visans och skänkt oss dylika dikter som
Vintergatan, hvari han berättar oss den hän-
förande sagan om Sulamith och Salami, som
byggde sig en bro af himlahvalfvets stjär-
nor. Eller också har han gifvit sina bästa
vänner, barnen, små visor, just sådana .som
barnen älska.
Men Topelius har äfven visat sig vara
en kvinnans skald, som förstår och erkän-
ner det berättigade i nntidskvinnornas fri-
görelsekamp.
Redan år 1866 sjunger han till Fredrika
Bremers minne:
»Plats för idéerna!
Hur länge har ej kvinnan burit utan klagan
sin ärfda lott att skonlöst kysst i hjäl
för mannens blick som elfvorna i sagan
ha tusende behag, men ingen själ!
Än smickrad, firad, än förtrampad, bruten,
än vettlös, sysslolös, i glitter glömd,
än släpande sitt ok, till tacklös möda dömd,
var hon frän handlingen, från tanken utesluten.
Då kom idéen —–––-
och halfva mänskligheten tillhör,dig.»
Det är Topelius, som år 1882 i poemet
till den första finska kvinnliga kandidaten,
fröken Irene Åström, utropar:
»Mod, Goas döttrar! Glömmen livad de skria!
Mod! Sanningen skall göra eder fria!»
Och i dikten Kvinnans rätt kväder den
sjuttioårige skalden:
»Hvad värde har ett offer då som ditt,
om detta offer icke bjudes fritt!
Din rätt, o, kvinna? Hvarför gå till rätta?
Kom huld som förr att våra sorger lätta,
men träd med klarnad blick i lifvet in,
och då är halfva mänskligheten din!»
Det är ord af en skald, som förstår hvad
vår tids kvinnor vilja!
–––- *–––-
Ännu är ej för sent
att för ungdomen i edert hem prenume-
rera på den fosterländska, ungdomsfri-
ska, allmänt omtyckta tidningen Kam-
raten, då samtliga nummer från årets
början erhållas. En större och varakti-
gare glädje kan Ni ej bereda edra söner
eller döttrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
