Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 9. 4 mars 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 i DU N 71
flyttade hon till Drottninggatan 31, där affären
varit inrymd i mera än 62 är oeh ännu fortsat-
tes, numera af hennes dotterson Alrik Dahlblom.
Fru Dahlblom, som genom sin verksamhet gjort
sig allmänt känd, efterlämnar ett godt namn så-
som en vänsäll, och hjärtegod personlighet.
*
Fröken Hulda Lundin, slöjdinspektris vid
Stockholms folkskolor, har genom enhälligt be-
slut kallats till korresponderande medlem af Säll-
skapet för befrämjande af yrkesutbildningen bland
kvinnor i Kyssland.
En, bortgången kvinnosakskämpe. Den
18 februari afled i New-York miss Frances Elisa-
beht Willard i en ålder af 58 år. Frances Wil-
lard var af god amerikansk familj och hade fått
en mycket vårdad upppfostran, hade till och med
tagit magistergraden vid Syrakuseuniversitetet
och blef, efter att ha verkat en längre tid som
folkskollärarinna, 1871 professor i estetik vid
nämnda universitet, en befattning som hon in-
nehade till 1874. Vid denna tid fann hon sin
verkningskrets för trång, öfvergaf estetiken och
kastade sig öfver nykterhetsarbetet på krist-
lig grund. Tillsammans med några andra da-
mer bildade hon det sedan så ofantligt utbredda
»Worlds Womens Christian Temperance Union»,
i hvilken förening miss Willard först var sekre-
terare och från 1879 president. Det faller af
sig själft att icke politiken kunde uteslutas från
föreningen och snart var miss Willard en af de
ifrigaste kämparne för kvinnans rösträtt. Som
sådan innehade hon ett år en verkningsfull ställ-
ning som hufvudredaktör för Chicago Evening
Post.
Redan i årgången 1894 (n:r 32) meddelade
Idun den framstående kvinnans porträtt och ut
förligare biografi, hvartill vi hänvisa.
Till kvinnlig ledamot af k. komitén för
Sveriges deltagande i världsutställningen
i Paris år 1900 har komitéu vid sammanträde
den 17 februari utsett fru Anna Wallenberg, f.
von Sydow.
—––––––-*––––––––––
Teater och musik.
Kung!. Operan lär hafva för afsikt att fira Ibsens
70 årsdag den 20 dennes med en mâtiné, vid
hvilken skola gifvas två akter ur »Brand» med
hr August Lindberg i titelrollen. Samma dags
afton kommer å Dramatiska teatern att gifvas
»Fru Inger till Östråt».
— Fru Mathilda Lindens soaré å k. operan
hade naturligtvis samlat en fulltalig publik, som
gärna ville hembära den framstående konstnä-
rinnan sin hyllning. Intresset höjdes ock däraf,
att fru L. framträdde i en ny roll, nämligen som
Mignon. Att hon valt denna uppgift, föreföll
nog mången redan i förväg egendomligt, och vi
kunna ej gärna tillskrifva det annat än en nyck.
Dylika experiment kunna emellertid i mer än
ett hänseende vara farliga. Visserligen kunde
man ju med hänsyn till fru L:s begåfning vänta
sig, att experimentet ej skulle alldeles misslyc-
kas; men man skulle vara väl mycket öfverse-
ende, om man påstode, att det i allo utföll väl.
Redan den yttre figuren lägger här hinder i vä-
gen och förtar all illusion, och man ser tydligt,
att fru L. själf är medveten härom, hvilket åter
för med sig, att spelet, trots en uttrycksfull mi-
mik, ofta verkar onatur. Att Mignons sångparti
skulle ligga utom fru L:s begränsning, kunde
man ju lätt tänka sig. Det var ock flerstädes
omlagdt. Hennes höga toner verkade ändock nå-
got skarpa och beslöjade, och intonationen blef
ej alltid ren. Hela framställningen saknade dess-
utom detta naiva, omedvetna, som man alltid
vill finna hos Mignon, och hvarförutan det ej
blir någon Mignon. Maskeringen var ej heller
den bästa. Hvartill exempelvis cteu ljusa lång-
lockiga peruken? Och den hypereleganta page-
dräkten passade väl föga för Mignon som tjänare
hos borgarsonen Vilhelm Meister. I jämförelse
med hvad fru L. bjudit oss undei de senare
åren står denna prestation afgjordt eftei;. En stor
konstnärinna kan också ha sin begränsning.
Att våra tankar beträffance den nu förelig-
gande prestationen delas af flera, veta vi, och
att vi framställt våra anmärkningar kommer sig
däraf, att vi sätta fru L.s konstnärsskap för högt
för att utan invändning kunna åse, att därmed
onödigtvis experimenteras. Entusiasmen under
representationens gång var ej heller vidare stor.
Den hyllning i inropningar, blommor och kran-
sar, som ägnades fru L,, särskildt efter sista ak-
ten, »hade naturligtvis sin grund i hvad hon re-
dan förut bjudit oss af sin konst och måste i
det hänseendet betraktas som mer än välförtjänt.
Att publiken med nöje återhörde hr Ödmann
som Vilhelm Meister, behöfver knappt sägas.
Likaså förtjänar hr Forsell att särskildt fram-
hållas för sitt förträffliga utförande : f Lotharios
parti, som han med sin vackra stämma förlä-
nade en särskild charme. Som Phiiine debute-
rade fröken Ferngvist, hvilken somdebutant redde
sig rätt bra med sin lilla röst. Föreställningen
bevistades af prins Carl med gemål och uppvak-
tande.
Dramatiska teatern gaf i onsdags »Blommor
i drifbänk» som jecett åt styckets författare, hr
Frans Hedberg, hvilken samma dag fyllde 70 år
och sålunda gjort sig väl förtjänt såväl af denna
recett som af den hyllning, som på aftonen brag-
tes honom vid en fest till hans ära å Grand hotel.
Par Brikoll gifver sin sedvanliga vårkonsert i
afton i Musikaliska Akademiens stora sal under
direktör E. .. kerbergs välkända ledning. Biträ-
dande äro bland andra hr Salomon Smith och
konsertmästaren Zetterqvist. Damer äga ock
tillträde.
Ty några hus från moster Beata bodde
en ung man, en sjökapten Berg, som ge-
nom en olyckshändelse mist båda benen.
Hans mor bodde hos honom, och Edvin
hade några gånger rensat ogräs i deras
trädgård. Så hade bekantskapen börjat.
Kaptenen tyckte synd om den lytte gossen.
Han lät honom komma in, visade honom
märkvärdiga saker från främmande länder
och berättade om sina resor. Han hade
varit jorden rundt, först som simpel ma-
tros, se’n som styrman. Sista året hade
han fört eget fartyg. Från början hade
han varit en fattig pojke, han som Edvin,
men stor och stark och vacker. Edvin
hade aldrig_ sett något vackrare än kap-
tenens ljusletta ansikte med det blonda
skägget och de blå ögonen. Berg sade till
sin mor, att Edvin mest liknade en apa.
Men han var en uppmärksam åhörare, och
den stackars krymplingen var mycket en-
sam. Det var redan två år sedan olyckan
hände. —■
Södra teatern tycks ha fått förlig vind i seglen
— det nya programmet i tisdags kväll gjorde en
hederlig skrattsuccés, som säkerligen borgar en
lika lång framgång som den närmast föregående.
Förpjäsen, enaktsskämtet »Sådant händer» af en
hr Fritz Berend, var etttyskeri i lägre bemärkelse,
ovigt famlande efter tarfliga vitzar, krystadt och
schablonmässigt. Efterpjäsen däremot — Laufs’
och Kraatz’ fars »Ordensbröderna» — var tysk
i god anda, berlinsk, kälkborgerligt gemytlig och
oförargligt lustig. En äkta Söderpjäs för alla »ly-
sande bröder» med sin tacksamma — och lifligt
senterade ■— parodi på ordenshemlighetsmakeri,
kujonerade äkta män, resoluta ragator, viftiga
ungherrar och naiva ungmör. Nämnom hr Berg-
ström, fru Forneil, herrarne Wagner, Lambert och
Hagman, fru Lambert,fröknarna Friberg och Hjort,
och hvarje någon smula erfaren habitué skall för-
stå inpassa dem i det hastigt skisserade schema,
vi nedkastat, inom hvilket ock en konstförstån-
dig direktion så väl anbringat sina krafter, att
resultatet för menigheten blef den angenäma
stämning, vi antydt med denna korta redogörelses
alfa och nu besegla med dess omega.
Fröken Tora Hwass’ andra musiksoaré äger rum
instundande måndag under medverkan af prof.
Neruda samt hrr Aulin och Bergström.
Filharmoniska sällskapet gifver sin andra abonne-
mentskonsert nästkommande tisdag, hvarvid ut-
föres Seb. Bachs stora verk »Johannespassionen»,
som förut ej utförts härstädes.
Romansafton gifves fredagen den 11 dennes
af fru Dagmar Möller. Programmet kommer bl. a.
att upptaga svenska romanser. Bland medver-
kande nämnes hr Stenhammar.
–––- ♦$,–––-
Den lille skrifvaren.
Novell för Idun af Petra H.
(Forts.)
4-r f sig själf gick för öfrigt Edvin gärna
r r en lång krok för att slippa möta nå-
gon af de sina.
Han var liten för sin ålder, ful och van-
skapt, blek, med svarta ögon och svart hår,
såg gärna under lugg och var rädd för
allt och för alla. Moster Beata skrämde
honom med sitt sträfva sätt, kamraterna
med sitt skämt och sina vilda lekar. De
voro förresten elaka mot honom, slogos och
nöpos, när läraren var ur sikte.
Läraren själf var hård och ovänlig. Det
blef bättre, sedan han började läsa med
stadens »bättre barn». De voro snällare,
d. v. s. de lämnade honom i fred ; men äfven
detta kan vara en pröfning för ett ömtåligt
sinne. Ingen gjorde någonsin något när-
mande, själf var han alltför blyg.
Dock var hans lif icke alldeles glädje-
löst.
Så småningom blef det en vana, att
Edvin kom in två, tre gånger i veckan,
lyssnade till berättelserna med tindrande
ögon och vidöppen mun, troget följande
med på kartan.
Häraf kom sig att han, som eljes icke
gjorde de framsteg i vetenskaperna, som
hans välgörare hoppats, i geografi snart
var skickligare än sin lärare.
»Han hänger öfver boken så lång dagen
är,» sade moster Beata.
Men han skiljde icke på bok och på bok
och bekantskapen med kaptenen var snart
så långt gången, att Edvin fick låna hem
af dennes böcker.
Emellertid är det tyvärr så, att geografien,
åtminstone för den ytliga betraktaren, synes
såsom en oviktig och föga inbringande kun-
skap. Kyrkoherden, borgmästaren, fiskalen
och handelsmannen voro icke fullt tillfreds-
ställda.
Därför blef det så, att då borgmästaren
dog och kyrkoherden ungefär samtidigt
miste sin enskilda förmögenhet, de båda
senare i samråd med den förstnämnde be-
slöto att skaffa gossen en plats, sedan
han gått och läst, — eftersom han syn-
barligen saknade så väl håg som fallenhet
för allvarliga studier äfvensom bidragen till
hans uppfostran blifvit förminskade med
hälften.
Efter långa underhandlingar kom han
som skrifvare till handelsmannens bror, som
var kronofogde norrut.
Skilsmässan från moster Beata blef icke
mycket bitter. Ju äldre pojken blef, dess
mer både mat och kläder behöfde han; om
hon icke kunnat få mera betaldt, ville hon
i alla fall icke behållit honom.
Hon dog tre år senare och testamentera-
de sina små besparingar åt Kalle.
»För Kalle är en karl och liknar mig
själf till humöret.»
Svårare blef det honom att säga farväl
till kaptenen. Han sade nästan ingenting,
han var icke talför af naturen, men när
Berg klappade honom på axeln, sade att
han skalle skrifva någon gång och till sist
förärade honom en kartbok och en resebe-
skrifning, öfverväldigades han af sina kän-
slor och sprang tjutande sin väg. Han var
då sexton år, men fortfarande liten oeh
spinkig. Större blef han förresten aldrig,
och då han blef äldre, sjönk hans hufvud
längre och längre ned mellan axlarna.
Kronofogden blef icke glad, när han fick
Väggohyra, Mal och Bakterier i rum, fartyg o. bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel. 34. — Kontor: II A.Vestra Trädgårdsg. IIA. — Allm. Tel. 74.
utrotas af Aktiebolaget Désinfection
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0075.html
