Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 11 mars 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 IDUN 1898
Emil Hillberg.
I dua har velat lämna sin läsekrets
A bilden af Sveriges mest intresseväc-
kande sceniska konstnär bland de
nu verksamma, af herr Hillberg, som
nu i 25 år trampat tiljan och hvars
jubileumsrecett går af stapeln den 14
dennes på Vasateafern. Och till por-
trättet har jag blifvit ombedd att på
stående fot skrifva ett par spalters
text, ej allt för tyngande genom data
och facta.
Hr Hillberg har redan hunnit bli
46 år gammal. Tiden börjar gå allt
för fort. Jag minns honom godt från
den tid, då han gick i skola i Lyce-
um. Han var en lång och rödblom-
mig ung herre, han deklamerade i den
literära föreningen Fratres amicitiæ
vers, och han uppträdde också offent-
ligt vid något tillfälle med ett de-
klamationsnummer. Publiken anade
nog ej, hur ung deklamatorn var —
hans röst var djup, klangfull, manlig
och gjorde alls ej intryck af att kom-
ma från en skolpojke.
Så tog han studentexamen, debu-
terade på kungliga teatern och var’
sedan i 5 år försvunnen från Stock-
holms horisont. Han gjorde sina läro-
spån i landsorten och i Helsingfors. När
han kom tillbaka till hufvudstaden, var han
den färdige konstnären. I 20 år har han
sedan varit fästad vid stockholmsscenen ■—
den korta direktörstiden i Göteborg 1880
oräknad.
Det har varit tider, då han ej gjort sig
så gällande i vårt teaterlif som önskligt
varit, tider af skenbart stillastående, af håg-
löshet eller olust hos konstnären, men så
har det till ersättning varit så mycket läng-
re tider, då hans snille lyst med sin fulla
glans och då han gifvit oss den ena fullö-
diga, ibland djärft realistiska, ibland monu-
mentalt storstilade skapelsen efter den
andra.
Med Hillberg — har man sagt — kom
den fullfjädrade realismen in på svensk scen
(detsamma sade godt folk i världen om
hr Fredriksson, då han som en ung och
ogenerad elegant trädde in där). Hillberg
har åstadkommit djärft och originelt hållna
figurer inom det moderna verklighetsskå-
despelet, särskildt inom den svenska skåde-
spelsdiktningen från 1870- och 80 talen. Det
är svårt att säga, hvar han varit bäst, som
realist i det moderna tendensskådespelet —
det som var modernt för tio år sedan —
eller i det »stora» dramat. Men det ser
ut, som vore han — åtminstone numera —
mest intresserad för uppgifter inom det sist-
nämnda. Det är också inom sorgespelet, han
efter sitt engagement vid Yasateatern gjort
sig gällande, och det är en storstilad karak-
tärsroll, han valt för sin jubileumsafton, den
demoniske, hatfulle, intrigante 80-årige
biskop Nikolas i »Kongsemnerne», Ibsens
präktiga drama. Vid de påsksoaréer hr Hill-
berg flere år å rad föranstaltat till förmån,
aldrig för sig själf, utan för de sceniska ar-
tisternas pensionskassa, har han alltid valt
tragiska dikter, klassiska eller moderna,
men ingen gång ett modernt tendensstycke.
Hvad han egentligen saknat under sin se-
nare tid vid Dramatiska teatern, tycks ha
varit stora uppgifter, som ha kunnat sporra
honom.
%
Men ser man tillbaka på hans verksam-
hetstid i dess helhet, så är det ej så få
värdiga uppgifter han löst — och han har
löst dem på ett värdigt sätt, ibland med
strängt genomförd enkelhet, dess emellan med
dristig originalitet i anläggningen (t. ex.
Schylock, Tartuffe, Gert Bokpräntare). Han
har varit förträfflig som Jago i »Othello»,
Wallenstein, konung Henrik den fjärde i
Shakespeares drama med samma namn,
Macbeth, Petruchio i »Så tuktas en arg-
bigga», Pedro Muntanez i Echegarays »Järn
och blod», i samme författares »Helgon
eller vansinnig», »En kritikers debut» och
»Galeotto», i »Stulen lycka», i den italienska
dramen »Corrado», i »Vasantasena» (prins
Samsthanakas roll), i Minna Canths »Arbe-
tarens hustru», i Edvard Brandes’ »Ett be-
sök» (Repholdt), i Björnsons» Öfver förmåga »
(pastor Bratt) och i »Det nya systemet»
(gamle Kampe), i »Främlingen» (hertig de
Septmont, hans sista roll i Stockholm 1878).
Vi få dessutom ej glömma, att det var han,
som först utförde Brands roll på svensk
scen, och att Ibsen har honom att tacka
äfven för hans präktiga tolkningar af Krog-
stad i »Ett dockhem», doktor Stockmann i
»En folkets fiende», konsul Bernik i »Sam-
hällets pelare» och Ulrik Brandel i »Ros-
mersholm»; att det ej blef Hillberg, som
kreerade John Gabriel Borkman på svensk
scen, är ej hans fel.
Han har dessutom gjort en hel rad sven-
ska typer, dem teaterpubliken nog har i
godt minne, med godmod och fin, behär-
skad, men i bland ganska hvass satir. T. ex.
de båda hvarandra så olika högadliga gods-
ägarne i Knut Michaelsons komedier »Moln»
och »Skandalen i natt», Pontus Bark i »San-
na kvinnor», fadren i »Familjelycka» af
fruLeffler-Cajanello, magister Bruus i »Blom-
mor i drifbänk» m. fl. Då han varit intres-
serad af sin roll, har han alltid individua-
liserat den mera öfverlägset och mera själf-
ständigt, än vi varit vana att se svenska
skådespelare göra.
Det sätt, på hvilket han vid »Mäster
Olofs» återuppståndelse på Vasatea-
tern denna vinter lät sin gamle Gert
Bokpräntare lefva upp igen, lika origi-
nel och lika imponerande som vi min-
nas honom från 15 år tillbaka på Nya
teaterns scen, visar att de gångna
åren ej på minsta sätt försvagat herr
Hillbergs kraft. I den önskan att
många hans stora begåfning värdiga
uppgifter ännu måtte lösas af honom
med det mästerskap, han flerfaldiga
gånger lagt i dagen, i denna önskan
instämma alla vänner af sann och stor
dramatisk konst.
Georg Nordensuan.
I piano- och pino-
frågan.
Med anledning af Vems uppsats i n:r 8.
ft*
tt pianoklinket till stor del missbru-
kas är allt för sant, och jag kan
trösta er, min bäste Verus — ursäkta det
familiära uttrycket! — med att många fin-
nas, som dela edra åsikter, om de ock ej
fälla fullt så skarpa omdömen.
Jag är en stor vän af verkligt god sång
och musik, sådan den utöfvats i mitt för-
äldrahem. På den tiden kunde man räkna
de familjer, som hade en sådan lyxartikel
som ett piano, nu däremot finnes knappt
något hem, om än så litet, där icke ett piano
synes, äfven om det öfriga möblemanget föga
öfverensstämmer därmed. Alla vilja kallas bil-
dade och ha den falska föreställningen att »pia-
noklinket» måste höra till bildning.
För min del kan jag icke inse, att ej vaktmä-
starens lika väl som borgmästarens dotter må
kunna idka musik, blott hon besitter så ovan-
liga anlag, att dessa kunna utvecklas till fram-
tida båtnad, ty den enas pianoklink är nog ej
bättre än den andras, och att skalor och öfnin-
gar äro oundvikliga för dem, som vilja hinna
någon väg, det måste vi väl litet hvar medgifva.
Öfning ger färdighet.
En del förmögnare föräldrar utan urskillning
hafva den meningen, att de för penningar
kunna köpa allt, och hvarför då ej förskaffa
sina barn talanger — om ej för annat, så för
att lysa.
Dock — »intet så ondt att icke det för något
godt med sig». Det så allmänna pianoklinket
är nog till gagn för en del ensamma kvinnor,
som försörja" sig därpå. Skulle dessa samvets-
grant anmärka, att hos den eller den spårades
föga anlag, tror jag helt säkert mången moder
— och kanske ock fader — skulle inyända: >nå-
got kan hon väl alltid lära!»
Jag kände en fattig prästdotter, som för be-
hofvets skull måste gifva musiklektioner för 35
öre pr timme. Hennes piano betingade kanske
ett värde af högst 50 kr. Huru ljudet af ett
sådant instrument skulle te sig för än så omu-
sikaliska öron, kan nog hvar och en föreställa
sig, men det kallades ju musik och den ena ele-
ven aflöste den andra. Jag var själf närvarande,
då mer än en 8 à 9 årig flicka kom med »häls-
ning från mamma, om hon ej finge spela ett
stycke», detta oaktadt barnet icke hållit på läng-
re än att det spelade Beyers pianoskolas 2:a
häfte. Nå, för att nu icke mista denna elev
eller rättare för att tillmötesgå en orimlig for-
dran försöker lärarinnan kanske inlära barnet
t. ex. »I tornets djup fördold» o. s. v. Modrens
förtjusning öfver barnets framsteg, som redan
kan spela »ett stycke», är obeskriflig och lära-
rinnan rekommenderas på det bästa.
Att icke alla föräldrar ha lika litet urskill-
ning är klart, därpå vill jag anföra ett exempel.
Under ett par år hade jag anställning som guver-
nant i en bildad familj. Bland mina elever
hade den ena mer än vanligt godt hufvud och
därtill utmärkt minne; hon skulle naturligtvis
som andra lära spela piano, men alla bemödan-
den från hennes såväl som min sida voro för-
gäfves. Hon hade klart för sig punkternas
olika värde, förstod vid första förklaringen att
fyra 32-delar gingo på en 8-del o. s. v., men
att utföra det, ja det var rent af omöjligt I I
samråd med hennes förståndiga föräldrar beslöts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
