Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. 11 mars 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 I DU N 77
dâ att ägna musiktiden till något bättre, och sä-
kert förlorade ingen därpå.
Under det jag för ett par år sedan stod inne
i en musikhandel, inkom en veritabel piga, stä-
dad och hygglig med sin duk på hufvudet,^ upp-
gaf ett sånghäfte, som hon önskade se på och
som hon med en kännares vana noga genomög-
nade och köpte. Då hon aflägsnat sig, frågade
jag innehafvarinnan af affären, hvem hon var;
fick då veta, att hon tjänade hos konsul A—s,
hade mycket vacker röst och fick begagna en
och annan stund att förkofra sig i sång. Jag
har sedermera ej varit där på platsen och kän-
ner icke till, om den krets, hon andades uti,
blifvit henne för trång och hon flugit ut. i stora
världen eller fortfarande räknas bland sina tjä-
nande systrar.
Då ni nämner, att man emellanåt får höra
nödrop genom öppet fönster, och därvid förstår att
det är en »stackars kvinna», som föreställer sig
ha röst, så påminner det mig om en annons,
som för en del år sedan stod i en Stockholms-
tidning. Man önskade ackompagnement, och
fru E—, änka efter en känd och värderad sån-
gare, begagnade tillfället att anmäla sig för att,
som hon trodde, vinna en förströelse på samma
gång som en inkomstkälla.
En dag ringer det på, och då fru E— själf
öppnar, inträder en ståtlig herre, presenterar
sig som den annonserande och säger sig med
nöje vilja antaga hennes tillbud. Då hon hörde
att ändamålet var att ackompagnera honom vid
konserter, återtog hon sina ord, men bad honom
sjunga en bit för henne, hvilket han ock villigt
gjorde. Då han som bäst höll på, säger värdin-
nan i våningen ofvanpå till sin man: »Jag hör
nödrop, fru B— har säkert blifvit sjuk, jag
måste gå ned till henne.» »Vänta,» infaller
mannen, »det låter nästan som sång.» Och så
var det ock. Men tänk, ingen »stackars kvinna»,
utan en — »stackars man», som inbillade sig
.hafva röst. Då han slutat och fru E— un-
derhållit sig med honom en stund, kunde hon
icke afhålla sig från att i all uppriktighet på det
allvarligaste afråda honom från att offentligen
uppträda som sångare. Däremot hade han spe-
lat för henne en af Chopins valser på ett sätt,
som gaf tillkänna att han fullkomligt behär-
skade pianot.
Nu skulle det ju kunna hända, att en icke
musikälskare eller kännare vid åhörandet af en
dylik vals eller annan klassisk musik skulle
tycka, det vara »ett förfärligt oljud», under det
att ett salongs-stycke,som t. ex. »Tonknoppningen»
af Wimmerstedt med sina löpningar i tempo
andante expressivo skulle särdeles tilltala och
icke alls få namn af oljud.
Till sist kan jag af uppriktigt hjärta beklaga
den man, som har tanke-arbete och vill ha ro
i rättan tid, men utsättes för »pianoklink»! En
vänlig påminnelse att icke störa nattron för öf-
riga hyresgäster kan helt säkert icke anses
ogrannlaga mot dem, som icke besitta så myc-
ken takt af sig själfva, så tycker åtminstone
»Bescheiden».
Med undran sporde jag mig själf, då jag i
senaste Idunsnummer läste Verus’ skarpa dom,
hur man kan döma så strängt i en så oskyldig
sak. Visserligen kan det väl vara långtrådigt
att dagligen åhöra öfningar, men all färdighet
fordrar ju öfning, så att utan sådan få vi väl
näppeligen något slags god musik.
Otaliga gånger har jag däremot, och kanske
många med mig, känt tacksamhet mot försynen
och äfven mot min mor, för att hon af sina
små inkomster kunde skaffa mig ett instrument
tillika med litet lärdom i just pianoklink.
Tänk blott, hur många nöjesstunder man
kan ha af ett piano t. ex. Komma några ung-
domar tillsammans, alltid blir det mer stämning
där det fins tillgång till piano och man kan få
ta sig en svängom. ■ Eller när man trött efter
dagens mödor kan åtminstone få roa sig själf
med några småbitar och uppfriska gamla min-
nen.
Jag skulle gärna för Verus, som troligen
tycker att jag är mycket naiv, vilja citera nå-
gra vers, som jag nyss förut läst i en tidskrift:
Och likväl — jag rår ej för det tycket —
Håller jag i vördnad detta ting,
Älskar det utöfvar mångt och mycket,
Som man strött i stora salar kring.
Du skall säkert ge mig rätt däri,
Slår jag endast an en melodi.
Hör hvad toner! Högsta fröjd och smärta
Smälta samman i ett ljuft ackord.
Denna tingest har ett mänskohjärta,
Gömdt inunder ytan, stel och hård.
Den kan jubla som en barnaröst.
Den kan gråta likt, ett regn om höst.
Lycka, som en drottnings lif förgyllde,
Sorg, som djupt i hjärteroten brännt,
Toner, som konstnärligt sinne fyllde —
Allt är gömdt i detta instrument,
Vekt i klangen som en lutas dröm
Invid stranden af en spegelström.
Få se, om ej de flesta af Iduns läsarinnor ge
mig rätt i, att ett piano ovillkorligen har förmåga
att sprida nöje och hemtrefnad !
Annickan.
*
Hvad Verus skrifvit och fått infördt i n:r 8
af Idun, i fråga om kvinnornas evinnerliga, med
rätta som landsplåga betecknade pianoklinkande,
är så riktigt och bra, att alla förståndiga kvin-
nor böra gilla det och tacka till. Sådant borde
ofta framföras i pressen för att påminna ung-
domens uppfostrare om skadan däraf, att en dryg
del af ungdomsåren användes till pianoklin-
kande, hvilket för flertalet af ungdomen är att
likna vid dressyr. Men Verus har glömt erinra
om, att undervisning och öfning. i pianospe-
lande bör äga rum i musikskolor, liksom annan
undervisning sker i därtill afsedda läroanstalter.
Nu äro hemmen bullrande musikskolor och alla
flickor anses liksom skapade till pianister. Pia-
not har i följd däraf gjorts till ett lika nödvän-
digt lösöre som de oundgängligen behöfliga.
Uppoffringen som detta medför är i de flesta
fall onödig och onyttig. Mödrar borde inse och
besinna detta missförhållande, hvilket länge i
tysthet beklagats af den, som för tillfället kallar
sig
Vera.
–––_♦$,––––––––-
Då posten kommer.
å posten kommer — ack, det är hög-
tidsstunder! Det kanske du knappast
kan fatta, du, som lefver där ute i stora
världen, du som får post fyra gåugar om
dagen — vi få fyra gauger i veckan, vi.
Och det är också ett stort uppsving, förr
fingo vi bara två gånger.
Fyra fattiga gånger — du 1er, min vän,
gör du inte det? Ja, fyra fattiga ganger,
— nu kanske du förstår, att det är hög-
tidsstunder för oss. Det är ju den enda
förbindelsen, vi ha med den vida världen
där låDgt borta. Ty i vår afkrok lefva vi
utan både järnväg och telefon med mera
sådant, som du väl räknar till lifvets nöd-
torft. Komme inte postgubben vandran-
de, så vore vi totalt isolerade. Men han
kommer ! Han kommer med väska på ryg-
gen sina fyra gånger i veckan.
Om du visste, hur ljufligt det är att
vakna, då det är postdag! Allting går så
lätt. Violinöfningarna äro rent roliga, Con-
cones vokaliser nästan vackra, grekiska
grammatikan riktigt intressant, de italienska
verben flyga in i hufvud och minne, knyp-
pelpinnarne dansa i lifsglädje, pennan går
hart när af sig själf, hon gör inte en en-
daste plump — kort sagdt, det ligger sol-
sken öfver allt. Hela förmiddagen går som
en lek. Vid tretiden börjar man vänta,
man har inte längre någon ro att arbeta.
Kl. Vs 4 är tålamodet på upphällningen —
kommer han då aldrig! Väntan begynner
bli det unga blodet väl lång. Men slutligen,
slutligen skymtar han fram där nere på
vägen. I nio fall af tio springer man och
möter honom, röfvar väska och allt. Men
är vädret allt för miserabelt, får man stå
där och vänta och räkna stegen, tills han
ändtligen hinner fram, tills han väl och om-
sorgsfullt skrapat af sig på skrapan, kom-
mit in i förstugan, för säkerhets skull än
en gång torkat sig på dörrmattan, långsamt
öppnat dörren, tagit af mössan och knäppt
upp knappen på väskan — man står där,
så man kunde flyga i bitar! Ändtligen
komma då brefven och tidningarna fram.
Den långa väntan får sin lön till slut. Och
så dyker man ned bakom Vårt Land och
Idun, läser ledare och biografier, skisser
och recensioner och, last but not least, ro-
liga »frågor». Först läsas förstås bref-
ven som kommit, dessa glada hälsningar,
som hittat vägen till vår gamla prästgård
och föra sol och glitter med sig till oss,
hälsningar från småländsk skog, från Fy-
risstränder och från skärgård, från norr-
ländska höjder, från fjärran väster. Det blir
så ljust, så varmt där inne i hågen: så min-
nes man oss ändå, fast vi bo här i denna,
vrå af världen, minnes oss i kärlek och
tro! Det kännes godt, det hägnar, det
stärker — Ja, det är ljufliga stunder och
dagar, dessa, då posten kommer !
Adi.
–––- *––––
”Sökungen i f)oet.”
iThuru jag ej kan räkna mig till de lyckligt
lottade kvinnor, hvilka hafva nog stor be-
gåfning och djärfhet att då och då delgifva sina
tankar i vår kära Idun, vågar jag ändock, bed-
jande ärade fruar och fröknar författarinnor om
ursäkt, nedskrifva några tankar, som länge
slumrat inom mig och som nu, efter läsningen
af skissen »Gökungen i boet» i Idun n:r 6, vaknat
till fullt lif: tankarna om fosterbarn. Att det
finnes en stor samling af små värnlösa varelser,
som antingen utackorderas mot betalning eller
upptagas af barmhärtiga familjer, är ju oss alla
bekant. Fosterbarn! Hvilken klang af hjälp-
löshet och smärta i det ordet. Tänk dig du
moder med rödkindade, leende älsklingar, tänk
dig dessa älsklingar värnlösa, utan kärlek och
skydd, ämnade till fosterbarn. Tänk dig dem
utan barnaårens solsken, moderskärleken och
modersvården, och se dig omkring. Hundrade,
ja tusen små varelser utan huld och skydd,
utan en moders kärlek och vård, finnas i vårt
land. Huru många auktioneras ej årligen bort
till den minstbjudande både i städerna och på
landet! Hurudant blir deras öde? Ack, endast
ett ringa antal går en jämförelsevis dräglig till-
varo till mötes. Många af dessa fosterbarn
blifva endast spillror på lifvets stormiga haf.
Ett lyckligt fåtal blir upptaget såsom egna
barn i goda familjer och uppfostras där som
egna barn. Välsignelse öfver sådana hem, som
i “sitt sköte mottaga ett fosterbarn!
Mestadels är det barnlösa, välbärgade famil-
jer, som taga sig fosterbarn, och merendels få
dessa barn den uppfostran, som skulle gifvits
de egna barnen, om där funnits några. Af
dessa fosterbarn blifva också goda, dugliga män-
niskor, så att fosterföräldrarne med glädje och
stolthet kunna säga: »De äro våra barn, vi ha
med Guds hjälp danat dem till hvad de blifvit.»
Välsignelse öfver dessa fosterföräldrar! Men
ack, det är blott ett försvinnande fåtal.
Huru många hem finnas ej, där ej ett barns
leende, hvarken det egna eller fosterbarnets,
förljufvar tillvaron. »Det vore så besvärligt, så
ansvarsfullt,» säga somliga. »Taga en annans
barn! Det kunde ej ändå bli som eget.» Och
så få själfviskhetens och det bekväma jagets
röster afgöra och bestämma, att det är bäst låta
det vara som det är, ej störa den vanliga ord-
ningen, vända upp och ned på huset för en
barnunges skull o. s. v. Andra säga : ^ »När vi
ej fått några egna barn,» eller »När vår Herre
tog vår lille älskling, så är det väl ej meningen
vi skola hafva några.»
Jo, det är meningen, att äfven i ditt hem,
du barnlöse, skall finnas ett leende barn, ett af
dessa tusen, som med tårfyllda ögon och dar-
rande läppar framstamma: »Hvar är mitt hem?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0081.html
