Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. 11 mars 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
hufvudsyfte skall blifva att, på samma gång som
den vill fylla ett verkligt behof hos allmänheten,
skaffa snabb arbetsförtjänst åt obemedlade damer
ur bildade samhällsklasser, hvilka äga erfarenhet
och skicklighet i utförandet af handarbeten af
praktisk och lönande art, och sålunda bidraga
till att i någon mån minska mångens bekymmer.
Arbetsbyrån hålles öppen hvardagar mellan 10
—3 Östermalmsgatan 40 n. b. Tel. Bell 20 32. Fru
S. Segerström mottager därstädes för byrån be-
ställningar m. m. samt anmälningar från dem,
som önska utföra arbeten för byråns räkning.
Svenska kvinnan och fredssaken. Sveri-
ges kvinnliga fredsförening antog på ett talrikt
besökt sammanträde härstädes i måndags afton
program för sin verksamhet. Däri heter det bland
annat : Sveriges kvinnliga fredsförening anser det
stridande mot humanitetens kraf att tillerkänna
vapnen afgöranderätt i mellanfolkliga tvistefrågor
och tror på möjligheten af en utveckling, som gör
lag och rätt till naturliga skiljedomare mellan
staterna, liksom de blifvit det mellan individer-
na. Genom att inom och utom Sverige söka vin-
na anhängare åt denna sin uppfattning vill före-
ningen främja en internationell folkopinion mot
krig och för fredlig lösning af mellanfolkliga
konflikter.
Vid därefter föredraget styrelseval utsågos till
ordförande fru Emilia Bromé, till kassaförvaltare
fröken Julia von Bahr, till sekreterare fröken
Anna Lindhagen samt fruarna Hanna Thorell och
Fanny Pettersson.
*
Våra damer hylla Ibsen. En Ibsenfest,
den första i raden af de många, med hvilka skal-
dens sjuttio år komma att celebreras, firades re-
dan i lördags här i Stockholm. Det var kvinn-
liga Idun, som ägnade sin marssammankomst till
en hyllning åt Henrik Ibsen. Sammanträdet
illustrerades nämligen af en serie korta föredrag
öfver Ibsenska kvinnofigurer eller de idéer, de
representera, bl. a. af fru Alfhild Agrell, fröken
Valborg Hedberg, fröken Anna Sandström, frö-
ken Selma Giöbel, fru Gurli Ulff och fröken Anna
Whitlock.
Då föredragens rad var slut, beslöt man att
till Ibsen på hedersdagen afsända en textad hyil-
ningsadress, hvartill förslag af fröken Ellen Key
upplästes och godkändes.
–––- *–––-
Teater och. musik.
Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin
andra konsert för säsongen, hvarvid Joh. Seb.
Bachs Johannespassion (komp. år 1723) kom till
utförande. Måhända mindre anslående än sam-
me tonsättares här förut utförda Matheus-
passion, äger dock äfven det nu utförda tonver-
ket så många skönheter och är af sådan bety-
denhet, att man ej kan vara annat än tacksam
mot Filharmoniska sällskapet och dess ledare,
hr W. Stenhammar, för det säkerligen ej ringa
arbete de nedlagt för att kunna på ett värdigt
sätt framföra det mäktiga verket.
Johannespassionen, som den kallas, enär tex-
ten till hufvudsaklig del är hämtad ur Johannes’
evangelium, inledes och afslutas med en kör,
hvaraf den polyfona inledningskören är af sär-
deles mäktig verkan med sitt oroliga orkester-
ackompagnement. Till passionsverkets mest an-
slående delar torde få räknas de här och där
inlagda härliga koralerna, af hvilka de flesta
sjöngos a capella. För öfrigt förekomma arior
för sopran, alt, tenor och bas. Af dessa vilja vi
såsom särskildt anslående nämna den utomor-
dentligt vackra basarian »Du gode herde» med
den underlagda, af kören sjungna koralen samt
altarian »Det är fullkomnadt». Dessa båda arior
erhöllo en förträfflig tolkning af hr Salomon Smith
och fru Bina Edling. Det dramatiskt lifvande
elementet utgjordes af de korta, men kraftiga
körerna af folket och öfversteprästerna. Histo-
rien framföres som vanligt i recitativform, och
detta parti, det omfångsrikaste, hade anförtrotts
åt hr W. Klein, kantor i tyska församlingen här-
städes. Hr K. har en ganska vacker tenorstäm-
ma, men tonansatsen är pressad, så att rösten ofta
förefaller ansträngd; partiet låg ock flerstädes
väl högt för sångaren. Vid ett så dominerande
parti som detta är det af vikt att få detsamma
utfördt af en stämma med de allra bästa egen-
skaper, så att den verkar så litet tröttande som
möjligt på åhörarne. Åt den vackra arian »Ack,
mitt bröst» förmådde hr K. ej förläna något vi-
dare intresse.
IDUN
Utom den ofvannämnda basarian samt den
särdeles svåra arian »Fram, I ångestfyllda sjä-
lar» sjöng hr Smith Jesu parti, och i bättre
händer hade detta naturligtvis ej kunnat lämnas.’
Alla de förträffliga egenskaper, hr S. äger som
oratoriesångare, trädde här i dagen och sentera-
des nog ock till fullo af åhörarne. Pilatus’ och
Petrus’ korta partier utfördes likaledes särdeles
förtjänstfullt af hr O. Lejdström.
Körerna hade denna gång en särdeles makt-
påliggande uppgift att fylla. En och annan
mindre slitning förekom väl, men på det hela
taget förtjäna de erkännande för det sätt, hvar-
på de skötte sig. Äfven till hofkapellet och hr
Alb. Lindström, som skötte orgelpartiet, må ut-
talas ett tack. En stor del af hedern för det
lyckade utförandet tillkommer väl dock i första
rummet dirigenten, hr Vilhelm Stenhammar, hvii-
ken ock efter konsertens slut fick emottaga de
närvarandes hyllning. Konserten ägde rum i
Musikaliska akademiens stora sal, som var fylld
till sista plats. Bland de närvarande märktes
konungen, prins Carl med gemål och hertiginnan
af Dalarne.
Ett återupprepande af konserten skulle äga
rum som i går torsdag.
Par Brikolls konsert fredagen den 4 dennes ut-
märktes genom den mest intima och angenäma
stämning, beroende dels därpå, att hela den man-
liga delen af publiken liksom de uppträdande
själfva sins emellan voro vänner och bröder —
idel kraschanerade brikollister —, dels på det
elektriserande, under direktör Åkerbergs ledning
med ungdomlig eld utförda programmet. Bändels
och Brendlers pompösa högtidskörer, hvilka in-
ledde och afslutade konserten, senterades i sin
dityrambiska yra tvifvelsutan bäst af ordensbrö-
derna. Men Bellmanssångerna, synnerligast Bacchi
vaggvisa med sitt jovialiska lullerilull-omkväde,
O. Olsens stämningsfulla Solefaldssang, O. Win-
terhielms manligt friska »Ved du Vejen, ved du
Maalet», den dråpliga Hildebrandlied, Otto Lind-
blads fagra »Orpheus sjöng» och framför allt Kör-
lings storslagna ballad »Herr Sten den unge Sture»
väckte allmän genklang. I den sistnämnda firade
herr. Salomon Smith genom sitt nobläNföredrag
af Sten Stures parti en välförtjänt triumf, som
fick en värdig afslutning, då sångaren på estra-
den af ordens stormästare ikläddes insignierna
till en högre grad. Mendelssohns trio, C-moll,
op. 66, utförd af hrr Zetterqvist, Carlsson och
Hägg, vittnade vältaligt om sällskapets betydande
resurser på instrumentalmusikens område.
Fröken Tora Hwass’ andra musiksoaré ägde rum
måndagen den 7 dennes i Vetenskapsakademiens
hörsal under medverkan af professor Franz Ne-
ruda, konsertmästaren Tor Aulin och herr Axel
Bergström. Programmet upptog A. Dvoråks piano-
trio, F-moll, op. 65, Beethovens pianosonat, Ass-
dur, op. 110, och Schumanns pianokvartett, Ess-
dur, op. 47. Publikens intresse, som under den
bizarra och svårsmälta slaviska tonskapelsen tyck-
tes skäligen matt, stegrades under pianosonaten,
utförd af konsertgifvarinnan fint och känsligt,
om ock ej med erforderligt djup i uppfattningen,
samt gaf sig efter pianokvartetten, hvars scherzo,
andante och final på ett glänsande sätt återgåf-
vos, luft i kraftiga applåder.
Fru Dagmar Möllers romansafton i dag fredag
i Vetenskapsakademien vilja vi ännu en gång
erinra om. Den blir nog af angenämaste art.
Ossip Gabrilowitsch, en rysk pianist med, som
det säges, framstående egenskaper, gifver kon-
sert instundande måndag i Musikaliska akade-
miens stora sal.
Den lille skrifvaren.
Novell för Idun af Petra H.
(Forts.)
1 J äraf kom sig att ingen någonsin låt-
sade om honom, han hade under årens
lopp blifvit såsom den där icke fanns. När
därför efter en lång, men som man kan för-
stå ytlig bekantskap, mamsell Karin en dag
såg på honom med vackra bedjande ögon
och sade: »Snälle herr Petterson, hjälp mig
med detta garnet,» blef han så förvånad
att han icke ens kom sig för att svara,
bara bockade och bockade, mumlade något
otydligt och försvann — baklänges genom
dörren. När han väl var ute, vågade han
sig icke in igen, utan stod. stilla i farstun,
röd och andfådd, tafatt och förlägen.
Han visste aldrig, hur han kom in i sitt
eget rum, mer när han väl var där, satt
han till långt in på natten upprätt på sin
sängkant, utan tanke på det skrifarbete,
som väntade honom, alltjämt rodnande och
bleknande om hvart annat, konvulsuviskt
vridande sina händer.
Hvad hade hon sagt och hvad hade han sagt
och hvad — du milde Gud — hvad hade
han gjortf Hon hade bedt honom om en
tjänst, en sådan där obetydlig liten tjänst,
som bara är som ett vänskapsbevis, —
nästan en gåfva — ack huru oförtjänt •—
och han, han hade gått sin väg eller rättare
ramlat.
Åh, hvad hon var vacker ! Alldeles som
en blomma, en nyponros i knopp ! Den
kom öfver honom oförväntadt — tanken,
liknelsen, han visste icke hvarifrån. Han
hade aldrig sett det förr, som en uppen-
barelse från en högre värld trängde det in
i hans medvetande. Hvilket mjukt glän
sande hår! Sådana ögon! De fina små hän-
derna, som hållit i garnet! Tänderna, som
lyste hvita, när hon log.
Han satt så till sent om natten. När
han ändtligen slumrade in, drömde han
allt detta om och omigen, och när han
vaknade var han, hvad han föröfrigt varit
redan innan han somnade, djupt förälskad
—• för en lång tid, för hela lifvet. Sedan
gick det, som man kan tänka sig, efter de
gemensamma måltiderna drog han sig icke
längre tillbaka till sin kammare, utan stan-
nade kvar med de andra i salen. Hans
aflägset belägna lilla stol kom så småning-
om närmre och närmre det stora, runda
bord, där kronofogdeskan och mamsell Karin
sutto vid sitt handarbete, en gång och
sedan oftare och oftare vågade han lyfta
sina ögon så långt som till det dyrkade före-
målets rosiga örsnibb, efterhand började
han också deltaga i samtalet, men alltid
blygsamt och fåordigt, till en början med
en ursäktande liten bugning vid början af
hvarje mening
Han glömde aldrig sitt uppträdande den
första dagen, som han i tankarne omed-
vetet kallade det minnesrika tillfälle, då
mamsell Karin bad honom nysta garn ;
han hade tusende gånger på läpparne en
ödmjuk bön om tillgift, som han dock al-
drig fick mod att framföra.
Till sist, då den älskade flickan aldrig
med ord eller blick låtsades minnas eller
vilja bestraffa, utan ständigt lika vänligt
sade: »hur står det till, herr Petterson,»
upphörde han att sörja däröfver och det
kom öfver honom ett stort lugn, sådant
kärleken stundom gifver.
Ett nytt lif begynte för den lille skrifva-
ren, så kände han det åtminstone och som om
hans lycka skulle kunnat vara i evighet.
Han hade aldrig haft många små intressen
eller små glädjeämnen, de han haft smälte
samman i ett — lyckan att få vara i hen-
nes närhet.
Men ack — och huru tvärt och bedröf-
ligt kommer det icke, huru skärande och
huru löjligt — medan han drömde om sin
lycka, förspillde han så småningom möjlig-
heten att nå denna eller någon annan.
.Ty vare sig man ville gifta sig eller resa,
eller till och med endast offra sig för andra,
C q
A cS
-w
o a
«
S3 —.5
O 4 g
oe ®
J-irf Q)
jgÄ w
*2 f-l ts
s >■
4h —
% u O
ro ;o ■ ■
« öog
CD
n
Ii §
© ti rtr
« c0 9?
p-i
<D O
©
•1.H
>5X5
gg ®
<ö.q(
I
a
S
09
«
O
£
’ö
u
ffl
d
ti
u
o
fi. Tj
S a
© :d
O 41
Fl
U :0
id Hl
*0 -P
d
©
U »
etf #
a-is
:es ft
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0083.html
