Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 1 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 IDUN 1898
»Ja, men,» invände jag, »ni behöfver väl
laga era kläder och. tvätta och ordna litet
åt er här hemma.»
»Nej, » sade Ebba och Anna på en gång,
»allt sånt där gör mamma!»
»Ja, gunås,» bekräftade modren, »jag
har nu en gång skämt bort dem med det.
När jag är ledig någon dag, för jag går i
hjälphus, passar jag på att sy. Men det
vill något till att hålla Vilhelm hel och ren
också. Se, han är springpojke på ett kon-
tor på Söder och måste vara snyggt klädd,
hvad han förtjänar går åt till skodon och
middagar åt honom.»
»Ja, för jag vill ha ordentligt med mat,
jag,» sade Vilhelm, som förut suttit tyst
och låtsat läsa i en tidning, men nog följt
med vårt samtal.
»Jag kan inte nöja mig med en half 25-
öres middag som flickorna. De ge förstås
hällre ut sina pengar på grannlåt, de.»
»Ah, det räcker minsann inte till någon
grannlåt,» sade Gurli. »Ebba och jag hämta
oss middag från ett bra matställe nära fa-
briken, vi få en bra portion för 25 öre, all-
deles tillräckligt för oss att dela.»
»Men i våras gick du och gaf ut 7 kro-
nor för en sommarhatt, du,» retades Vil-
helm.
»Rör det dig kanske?» Gurli rodnade,
trots sin öfverlägsna ton. »Man måste ju
vara snygg, vet jag,» förklarade hon vänd
till mig.
Nu kom den ofärdiga Amanda in med
en bricka med kaffe. Det var Anna, ci-
garrarbeterskan, som bjöd.
I detsamma ringde det. Ebba gick och
öppnade och återkom, följd af en annan
flicka, en liten ljushårig, blek varelse, som
såg ut att vara vid pass 16 år.
»Hon bor här i huset,» berättade Gurli
genast, »men hon vantrifs så rysligt hos sin
värdinna, så hon skall flytta hit till oss
nästa månad. Hon är från landet och har
inga bekanta i staden mer än vi.»
»Hvar skall hon ligga då?» frågade jag
och såg mig ovillkorligen omkriDg i det
långt ifrån stora rummet.
»Jo, Vilhelm får ligga i tamburen eller
i köket, där är god plats. Däruppe, där
Maria bor nu, äro de 5 stycken i det rum,
som motsvarar det här, ja, det är 3 barn
förstås. Se, hon kan inte betala mer än
4 kronor i månaden, och då får man inte
begära så mycket, hyrorna äro så dyra.»
Den lilla Maria satt borta vid fönstret
hos Ebba och drack kaffe. De förde ett
hviskande samtal.
»Hvad har hon för arbete?» frågade jag
Gurli.
»Hon är på en glödlampsfabrik, men de
ha så litet att göra, så flickorna få »fira»
så mycket nu. Hon förtjänar inte stort
mer än en krona om dagen, tror jag.»
»Ja, det är så uselt så, » bekräftade Ma-
ria, som hört hvad vi sagt. »Kunde jag
bara få något annat arbete, skulle jag sluta
i morgon dag.»
»Hon kan få plats som barnjungfru, men
det vill hon inte,» sade den puckelryggiga,
»tjäna äro flickor nu för tiden så rädda
för. »
»Jag är inte rädd alls, men jag vill lära
mig polera silfver, det skall vara så in-
komstbringande, men det kostar visst myc-
ket att lära sig.»
Det blef nu ett allmänt samtal om de
olika yrken, i hvilka kvinnliga arbeterskor.
användas. Cigarrarbeterskan, som var med-
lem i en fackförening, hade rätt bra reda
på löneförhållandena. »I bryggerier t. ex.»
berättade hon, »kunna arbeterskorna för-
tjäna ända till 50, 60 kronor i månaden,
.men så bli de också ofta så förstörda af
reumatism, att de inte hålla ut många år.»
Och strykerskor kände hon som förtjänade
15 kronor i veckan, »det var ju bra det
också, fast nog var det ett hårdt arbete.»
När jag tog afsked, satte Gurli hastigt
på sig hatt och kappa och följde med. Hon
ville tala med mig ensam, sade hon. Efter
många omsvep kom hon fram med hvad hon
ville. Skulle jag inte vilja låna henne 10
kronor, frågade hon. Hon hade pantsatt
sin vinterkappa förra månaden, då hon var
alldeles utan pengar, det var sommarkap-
pan hon begagnade nu, men hon frös allt,
i synnerhet om kvällarna. Om hon nu löste
ut kappan och betalade hyran, skulle hon
inte få ett öre öfver, och hon behöfde sko-
don också. Men om 2 veckor skulle hon
kunna betala igen det hon ville låna af
mig. På två veckor förtjänade hon minst
14 kronor.
»Men om ni ger mig 10 kronor af dessa
14, inte kan ni lefva två veckor på 4 kro-
nor, inte.»
»Det blir litet mer, för 1 krona har jag
och 2 kronor kan jag få låna på sommar-
kappan. En krona måste jag lägga af hvar
vecka till hyran, men det kommer nog att
gå bra, fröken skall få sina pengar på
dagen.»
Det vill säga, hon hade 3 kronor, men i
bästa eller rättare värsta fall, om hon be-
lånade sommarkappan, 5 kronor att lefva
på under 2 veckor. I senare fallet 36, i
förra 21 öre om dagen. Hur var det möj-
ligt att kunna äta sig mätt under sådana
villkor ?
»Man får rätta munnen efter matsäcken
förstås,» skrattade Gurli, hon tog allting
från den glada sidan. »Middagen kostar
mig ju bara 12 Vä öre, ett fyraöres bröd
består jag mig till kaffet om morgnarna
och ett tvåöres äter jag till frukost, om
jag har råd, dricker jag mjölk också. Till
kvällen äter jag bröd och mjölk, faster bju-
der mig förresten på en matbit ibland, men
jag vill inte ligga henne till last.»
Hon var så hurtig och frimodig och glad-
lynt, trots sin fattigdom, hon var bara nit-
ton år och ensam i världen, utan annat
skydd än dessa släktingar, som voro lika
fattiga som hon själf.
Strålande glad var hon, när hon fick låna
den begärda tian, ty jag kunde icke säga
nej, ehuru jag högst ogärna hjälper någon
att sätta sig i skuld.
Precis två veckor senare kom hon och
lämnade igen hvad hon lånat. Nu var det
ingen nöd, ty en äldre syster, som var i
Amerika, hade skickat henne 15 kronor.
Och om Gurli ville, skulle systern om ett
år skicka respengar, så hon finge komma
dit öfver, hon också. I Amerika hade man
det ju så bra.
»Många ha det nog dåligt där också,»
invände jag.
»Ja, det förstås,» medgaf Gurli, »men
det skulle nog inte bli sämre för mig än
här och då lönar det sig nog att försöka. »
–––- *–––-
Adam visste knappt, man säge hvad man
vill,
Af något paradis, då Eva ej var till.
S. E. Brenner.
“Mödrar emellan.“
i.
Bref från Lovisa Petterkvist.
Utmärkte herr redaktör!
Inte alls för att jag har med saken att
skaffa, men jag måste ändå säga, att det
var alldeles grufligt oförsiktigt af utmärkte
herr redaktören att släppa in alla Sveriges
mödrar i Idun — och ge dem pris till ! ! !
Ah du min värld — hvad prat det ska
bli! Det är så godt herr redaktören bere-
der sig på att ge ut tidningen 48-spaltig
efter detta. Tror verkligen utmärkte herr
redaktören, att det finns en mamma eller
mormor, som inte har ett eller tio genier
till barn och barnbarn?
Hvad mig angår, så har jag fem barn-
barn, och den som kan finna något fel på
dem — som genier betraktade — vill jag
just se i synen. De äro hett enkelt under-
verk hvart eviga ett. Hvad det där pratet
om uppfostran angår, så tycker jag det är
bara bosch. Nog uppfostrade jag mina flic-
kor efter vett och bästa förmåga, men äro
de en smul bättre än barnbarnen, som jag
inte uppfostrat alls? Visst inte. Då som nu
för tiden uppfostrade folk ihjäl barnen, det
är hvad de gjorde. Låt de små stackarna
vara i fred, säger jag, vrid inte och vräng
inte på dem, studera inte så fasligt med
böcker om dem, utan studera i stället hvad
barnen vill ha! Om man riktigt noga föl-
jer med det, så ska man få se, att barn,
eller åtminstone barnbarn, aldrig begära
hvad som är skadligt för dem — förr än
de blifvit lärda, hvad som är skadligt.
Egentligen har jag bara ritat ihop det
här för att varna redaktören, och det gör
jag om igen. Jag riktigt känner hvad det
redan luktar barnkammare om Idun! Och
det vore väl alldeles rysligt, om det skulle
komma att ske! Femtio (50) kronor i pris!
åt en mor som talar om sitt barn ! ! ! Ge
den hellre 50 kronor, som kan hålla mun!
Inte om jag fick 1000 (ett tusen) kunde
jag hålla mun ändå, om det gällar få tala
om de änglarnas -— mina barnbarns — alla
meriter. Redaktören skulle se dem — har-
nen menar jag.
Det finns inte en dag, som de inte säga
de utsöktaste kvickheter — isynnerhet Alf,
och finkänsliga äro de, och estetiskt begåf-
vade till det otroliga och förstående — till
och med om mat! Själfve Jörgen skulle bli
slagen på fingrarna ! !
Jag måste sluta. Var så god och inte tryck
det här — det är alldeles privat — och
endast framkalladt af oro för tidningens lugn
och framtida välbestånd! Ruffen hälsar så rys-
ligt! Han har haft mässlingen, kan tänka sig.
Jag har skämts så öfver det, att jag nästan
varit färdig att gräla på honom *, till dess
jag fick se att’kronprinssessan var så inner-
ligt nådig och fick samma sjukdom. Finns
det något så förädlande som höga föredö-
men ! ! ! Släpp inte in mödrarna och mor-
mödrarna i Idun — det säger jag redak-
törn. — Jag känner dem jag —• genom
mig själf.
Med största och utsöktaste
högaktning i brinnande fart
Lovisa Petterkvist.
Jockmock d. 14. mars 98.
Den kära fru Lovisas skämtsamma varningar
kunna ingalunda afskräcka oss från att fortgå på
den inslagna vågen, hände nu head hända vill!
* När han blifvit frisk förstås!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
