Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 8 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 109
Glaub und Hoffnung sambt der Lieb,
Niemahls auss dem Herren schieb,
Glaub der Kirch, vertrau auf Gott,
Liebe ihn biss in den Todt. *
––-*––––-
Jduns ’fia’fi’fcQrs’korg.
Ci)laS har den skådat in effigie,
v* hoc est — ej fullt så klassiskt — por-
trätterad.
Det var en hjärtans lust att honom se,
oskidden var han personifierad.
Han stod där under redaktörens bord,
han riktigt anspråkslöst och snällt förhöll
sig.
Han teg beskedligt, sade aldrig ord —
det var som helt naturligt så det föll sig.
Men — men — här kommafemtielfva men —
— Jag hoppas blott, att jag ej andan mister,
då nu jag går att tälja läsaren
den korgens fasansfulla skuldregister.
Han är, måtro, ej fullt så oskuldsfull,
som man vid första blicken på’n kan tycka.
Ack, för hans arga lists och ondskas skull
har sköflats mången vårlig skaldelycka!
Volymer har han slukat legio.
{Stor skada var det på de många arkenl)
Han rifvit så for tusen hoppets bro
och störtatfagra drömslottgrymt tillmarken.
/ sinne, där nyss glädjen varit gäst,
missräkningen drog in så tung — och sor-
gen —
Det kändes svårt, det sved — probatum
est — ––––––––––
Den korgen, ack, den usla papperskorgen !
Han stel och känslolös har tagit mot,
hvad milliarder varma hjärtan biktat,
båd’ det, som haltade på versens fot,
och det, som var på rama prosan diktadt.
Han bäddat uti djup och dyster graf
så mycket, hvilket Idun sändts tillhanda
allt ifrån Kattegatt till Alandshaf,
allt ifrån Ystad upp till Haparanda.
Han vägen stängt, som solljus skulle fört
så mången själ till toppen af Parnassen.
Den dumma korgen säkert aldrig hört:
man leben muss — men också leben lassen.
De stora tankar fingo döden dö,
de dränktes uti Lethes mörka vågor.
Hos mången ung och ljuft poetisk mö
för alltid släcktes skaldeeldens lågor.
Hvad så vår vitterhet förlorat har,
ho kan uppräkna det och det utsäga r
— Om dessa snillefoster lefvat kvar,
hvad rik, omätlig skatt vi skulle äga!
Hvad ändlös rad vi då här skulle se
af store, ljuse siare och skalder !
Ack, för den korgens skull så föllo de
— som för den blinde Höder fordom Bal-
der.
* Alla goda ting äro tre, därför skänka dig
de tre påskäggen tro, hopp och kärlek. Vik
aldrig frän Herran, tro på kyrkan, förtrösta på
Gud, älska honom intill döden.
O, korg, hvad under, att ej längese’n
den vreda blixt ur rymden mot dig ljungat!
O, korg, hvad under, att ej Phœbus re’n
fjärrträffarne emot dig harmfullt slungat!
En suensk kuinna.
❖
Från Iduns läsekrets.
I piano- och pinofrågan.
De damer, som hittills yttrat sig i Idun (se
n.r 10) angående pianoklinkandet, torde icke illa
upptaga, att jag vid deras anföranden gör ett
par erinringar.
»Bescheiden» (se Idun n:r 10) har med rätta
antydt, att mannen också kan vara en plågoande,
om han vill göra musik, utan att äga de egen-
skaper, som därtill äro oundgängligen nödvän-
diga. Men då jag skref för damerna i deras
officiella pressorgan, ansåg jag mig icke böra in-
blanda de oförståndiga och taktlösa herrar, hvilka
ogeneradt föra oväsen och störa sina grannar.
Detta undantagande var kanske orätt. De för-
tjäna hvad deras gärningar värda äro. Dock
måste sägas, att kvinnans musikaliska oväsen
är så allmänt förekommande, att mannens syn-
daregister i det afseendet är jämförelsevis för-
svinnande litet. »Bescheiden» vare tackad för
sitt förståndiga uttalande.
»Annickan» anser sig kunna kalla pianoklin-
kandet för en »oskyldig sak». Ja, så tänka nog
de flesta som klinka på piano, ty hvad som roar
dem anse de också böra roa andra. Men just
däri ligger deras förvillelse. Frågan om piano-
klinkandet innefattar dels en uppfostringsfråga
och dels en rättsfråga. Att pianoklink gjorts
till en nödvändighet i kvinnans uppfostran eller
bildning är en absurditet, som icke behöfver be-
visas vara det. Det borde, vara lika afgjordt, att
det är orätt, att dagligen, när som helst och huru
länge som helst, genom pianoklinkande eller
annan s. k. musik störande inverka på andras
hemfrid och arbete. Äfven den skönaste musik
kan blifva odräglig, om den öfverflödar och äger
rum på olämplig tid. Öfningar och medelmåt-
tigt utförande af musik äro absolut odrägliga.
Emellertid anses det som en obestridlig rättig-
het att störande ingripa i andras hemlif, under
pretext att man »gör musik». Allt annat ofog
kan lagligen beifras, men icke det som kallas
musikaliskt. »Vera» har rätt däri, att det värsta
oväsendet bör förvisas till skolor. Det borde
vara klart för alla, att i hus, där flere eller många
hyresgäster bo, ingen strängt taget kan äga rätt
att störa andra, som önska frid och ro i sina
hem.
Man må icke tro, att jag är den förste, som i
svenskt tryck opponerat sig mot musiktyranniet.
Redan 1849, om ej förr, förekom protest däremot
och mot missbruket att påtvinga ungdomen mu-
siköfningar. Den som vid nämnda tid proteste-
rade var Abraham Mankell, själf musiker, piano-
uthyrare och medlem af Musikaliska akademien.
Se hans »Blickar i musikens inre helgedom» s.
160. Sedermera har frågan flere gånger varit
före, äfven i Svensk Musiktidning. Jag har så-
ledes endast fortsatt föregångares arbete för en
god och rättvis sak.
Verws.
Öppet bref till »Stade».
Det kändes godt i mitt hjärta att se tankar,
som jag länge burit inom mig, framläggas inför
allmänheten i eder så sympatiska och humana
artikel i Idun nummer 10.
Men hvarför icke säga B, när ni sagt A? Ty
jag tycker mig förstå, att ni icke allenastfunde-
rar öfver sättet att afhjälpa berörda missförhål-
lande, utan äfven kommit till ett resultat här-
utinnan.
Jag för min del får bekänna, att jag icke klart
ser något sätt att kunna ändra saken. Skämt-
tidningarna och deras innehåll äro — så vidt
jag vet — till största delen manliga produkter,
och männen lära nog inte godvilligt afstå från
sitt lilla »skämt» med kvinnan.
Utan tvifvel finnas åtskilliga kvinnor, hvilka
till punkt och pricka svara emot detta ofina
framställningssätt — dess bättre tror jag dock
att de icke utgöra det öfvervägande antalet —
men att göra dessa till en typ tyckes mig föga
finkänsligt, ej heller rättvist.
En hel del kunde nog vara att säga till såväl
mannens som kvinnans ömsesidiga försvar —
men jag ville nr^ egentligen endast tacka er,
för det ni påpekat ett lyte, som jag innerligt
önskar måtte kunna aflägsnas. Må saken dis-
kuteras. Den är tillräckligt allvarlig för att hafva
anspråk härpå. J. J.
––- –––––-
Skaldernas kvinnor.
Små studier för Idun
af Emil Unders.
X.
Carl David af Wirsén.
Framför mig ligger ett litet visblad, »tryckt
i är», som utom några visor af författare
utan namn eller rang innehåller två sånger
af tvänne framstående skalder. Den ena
visan är Snoilskys Kung Erik, den andra
är Skördeflickan af Wirsén. I detta sist-
nämnda poem förtäljes om en sorg, som
drabbar en enkel landtflicka, om hvilken
det berättas:
»Hon växte vid torpet i susande skog,
hvad blommorna drömde det visste hon nog.
Hon visste hvad fågeln i lunden kvad,
och jämt var hon glittrande glad.»
Den okände utgifvaren af skillingstryc-
ket förstod, att skalden i denna visa lyc-
kats träffa folkets smak; också sjunges visan
allmänt öfver hela landet.
Sådana föremål för sin sång som Skörde-
flickan väljer Wirsén ofta, han har sjungit
om Smedens dotter, som får vara i moders
ställe för sina syskon, och om Sjuksköterskan,
som offrar sig för de lidande. Han är fram-
för allt sångaren, som kväder om det blida
och elegiska i natur och svärmiska sinnen.
Han visar oss Farmor på besök hos sina
kära och låter oss se Små kängor, skurna
till för knubbiga barnafötter, och när de små
fotterna vandrat till andra världar, tröstar
han den sörjande modern med att berätta
henne att:
»De små fotterna kanhända skulle
här gått ned i dyn.»
En annan gång varnar han oss för att
glömma lifvet för lärdomen såsom i dikten
Böcker och kärlek med dess innerliga ma-
ning:
»om hon, som blef ditt allt, sig smyger då
att sina armar om sin älskling slå,
så säg ej bittert: lämna mig i fred.
Nej, lämna boken du och gör så med,
ty gråa luntor har du alla dar,’
men ej du vet, hur länge hon är kvar.»
Själf lämnar han stundom åt andra £tt be-
sjunga hemmen och deras stilla lycka och
blir trubaduren, som slutar sin stormande
visa med ett:
— — — »lefve konung Henrik
och fröken Gabrielle!»
Eller också ger han oss sagan om Den
heliga Elisabeth i ord, fagra som de rosor,
hvilka framväxa under kejsarmakans hän-
der.
Skaldens sist utkomna diktsamling visar,
att han ännu har mycket att skänka de
svenska hemmen.
–––*–––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
