Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 15 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 IDUN 1898
det ifrigaste med att sätta sig in i sin nya
verksamhet, hvilket trots hennes intresse,
goda hufvud och praktiska läggning inga-
lunda var det lättaste. Hvilket arbete! Om
dagen stod hon i boden, och om aftonen
och ett långt stycke ut på natten skref hon
affärsbref, uppsatte och räknade ut faktu-
ror, noterade priser, bokförde m. m. Ibland
var hon nära att ge allt förloradt och tyckte
sig vilja rymma från allt sammans—tänk,
om hon tagit sig vatten öfver hufvudet !
Om hon ändock haft någon att rådgöra
med, någon att sluta sig till, men hon var
ensam, alldeles ensam i en främmande stad,
i för henne helt och hållet obekanta förhållan-
den, ett föremål för nyfikenhet, undran
och prat.
Men fröken Sundh visste att finna sig i
omständigheterna, kanske mest därför, att
hon hoppades på framtiden, och hon var
glad åt arbetet, det hjälpte henne att icke
känna ensamheten så svår. Hon hade be-
slutat att ännu så länge låta sig nöja med
den lilla mörka, dragiga bodkammaren till
bostad, nästa höst skulle en liten treflig
lägenhet i närheten på ett par rum och
kök blifva ledig — få se, om hon inte då
skulle kunna få taga den i besittning. Friskt
mod bara! På det hela taget gick det ju
ändå inte såtokigt med kommersen, fastän det
ju var endast ett fåtal, som köpte något,
af de många, - som »tittade in» blott af
nyfikenhet för att taga den »stackars män-
niskan» i skärskådande och se, hvad hon
hade att bjuda på.. Att hon förstod att
skylta, det hade man redan kommit under-
fund med, och hon visade sig ingalunda
bortkommen, som man förmodat. Hon tyck-
tes helt säker och obesvärad och hade en
lugn, okonstlad värdighet öfver hela sin per-
son. Hennes nobla, intagande ansikte och
eleganta figur togo sig lika bra ut här,
bakom disken, som i de kretsar, där hon
förr hört hemma, och hennes sätt hade
detta »lagom», som är så ytterst sällsynt
att träffa på bakom disken. Alltid före-
kommande, aldrig påtrugande, och framför
allt lika mot alla, Men ingen visste, hvad
det kostade henne att betvinga sig, när
dumheten, högfärden, brackeriet blefvo
allt för svåra. Ett nästan omärkligt löje,
som gärna velat brista ut i skratt, kunde
då krusa hennes vackra, stolta mun, men
harmens rodnad steg henne äfven stundom
uppåt kinderna.
En dag hade stadens grefvinna, född
Jönsson, kommit in till fröken Sundh och
bedt att få se på album. Hela lagret kom
så småningom fram, och det var ovanligt
vackert, ty fröken Sundh hade ett odladt
estetiskt sinne.
Här finns inte ett enda vackert album
— sade grefvinnan afgörande — det är en
af mina jungfrur, som skulle ha albumet,
men inte ens hon skulle gilla något af dessa.
Fröken Sundh kippade litet efter andan,
det obetvingliga blodet sjöd upp i hennes
kinder och händerna, som hon höll hårdt
tryckta mot diskkanten, darrade litet. —
Ah nej, då, det är för ömkligt att harmas
öfver — tänkte hon ögonblicket därefter, och
ett litet juvenalisleende lekte i mungipan
och de intelligenta ögonen, då hon lugnt
svarade: — »Jag beklagar, men då har jag
inga fler att välja på.»
Den enda dam, som var riktigt älskvärd
mot »boklådsfröken» och bemötte henne så,
som den ena verkligt bildade människan
alltid bemöter den andra, på hvilken arbets-
plats i lifvet hon än må finna henne, det
var landshöfdingens fru, som ofta gjorde
inköp hos henne och underrättade sig om,
hur det gick med affären, och visade henne
det vänligaste och uppriktigaste intresse.
Och så när landshöfdingen gaf sin sed-
vanliga bal, fick äfven den nya boklådsfrö-
ken, som ingen ville eller kunde veta af,
mottaga ett bjudningskort.
Men hon var ej vidare glad åt den ära,
som vederfarits henne. Det var ju ofant-
ligt vänligt, men hvad skulle hon i en krets,
där alla skulle se henne öfver axeln, där
hon ju för öfrigt icke kände någon och
skulle få grymt tråkigt. Och så den onö-
diga utgiften till, nej, hon beslöt att upp-
riktigt tala med landshöfdingskau, hon skulle
nog förstå henne, därom var hon öfvertygad.
Om ni vill följa en väns råd, som menar
er af hjärtat väl, så kom ändå — sade
landshöfdiugskan -— jag tror inte ni skall få
skäl att ångra er — tilläde hon med ett
fint leende.
Fröken Sundh följde rådet. Boklådsfrö-
ken på bal hos landshöfdingens! Societe-
ten gjorde stora ögon. Jaså, var det på
det viset. Hon måste då verkligen vara
något fint i sig själf ändå! Nu kanske det
gick an att visa henne en smula vänlighet
— landshöfdingens bemötte ju henne rent
af som en jämnlike ! Inte ett spår till ned-
låtenhet. Men det såg ut, som fröken Sundh
tagit detta som den naturligaste sak i värl-
den. Yäl klädd, vacker och distinguerad,
rörde hon sig med den största ledighet i
residensets salonger och hennes konversation
var lätt och angenäm. Den där människan
— den här gången uteglömde man »stac-
kars» — ägde sällskapsvana, det syntes då.
Alla täflade om att visa henne välvilja, till
och med stadens grefvinna, född Jönsson,
var nog" älskvärd att rikta några ord till
henne, obeskrifligt nedlåtande, men fröken
Sundh låtsade ej märka det. Hon var vid
briljant humör, och då möttes hennes och
värdinnans ögon i en leende, förstående
blick.
När fröken Sundh lämnade landshöfdin-
gens bal, hade hennes människokännedom
blifvit ganska väsentligt riktad, och om det
inte precis var till mänsklighetens fördel,
så var det så mycket mer till hennes egen.
Hennes ställning blef härefter en helt an-
nan och affären gick raskt framåt. Till
hösten kunde hon lämna den mörka otref-
liga bodkammaren, taga sig ett biträde och
flytta in i sin lilla trefliga våning.
Landshöfdiugskan var allt ett bra förstån-
digt fruntimmer.
Steffen.
–––- ►––––
Våra läsarinnors särskilda upp-
märksamhet
bedja vi härmed få rikta på de belijärtans-
värda tankar »Om kvinnlig hemslöjd», hvilka
i dag börja införas i Idun. De äro nedskrifna
af fru Hedvig Holmström, maka till förestån-
daren för Hvilans folkhögskola doktor Leon.
Holmström *. Fru Holmström har, som kändt,
såsom ledarinna för de kvinnliga kurserna på
Hvilan inlagt stor förtjänst om folkbildningen,
och på kvinnoslöjdens område torde hon kunna
betraktas som en af de erfarnaste och varmast
* Då fru Homström den 20 september 1896 fi-
rade sin silfverbröllopsfest, meddelade Idun hen-
nes utförliga biografi, åtföljd af porträtt.
nitälskande. Hennes ord i denna viktiga »kvin-
nofråga» böra därför kunna påräkna ett syn-
nerligt intresse från Sveriges kvinnor, burna
som de äro af en rik och mognad erfarenhet
samt en underhållande framställningsform.
–––-*–––-
“Mödrar emellan.“
in.
»Kärlek och björkris.»
Då Idun så vänligt uppmanar Sveriges möd-
rar att taga bladet från munnen i uppfost-
ringsfrågan, så fördristar iag mig att följa upp-
maningen, ehuru jag ej förr skrifvit för offent-
ligheten. Kanske någon kunde få nytta af mina
rön, som väl äro gammalmodiga, men dock gif-
vit goda resultat. Själf uppfostrad med kärlek
och björkris, hvilka två goda saker ingalunda
förskjuta hvarandra, beslöt jag att för mina
barn använda samma enkla medel. Upptagen
af hushållsgöromål, hade jag ingen tid att pjåska
med min första lilla. Jag tillsåg, att hon var
ren, gaf henne mat på bestämda timmar på da-
gen, vande henne vid att roa sig själf och höll
punktligt på softiderna. Hon fick ligga i sin
vagn, till dess hon själf började göra försök att
lyfta hufvudet från kudden. Då fick hon sitta
med kuddar mot rygg och sidor och mjuka lek-
saker framför sig, till dess hon blef så stor,
att hon kunde rulla sig ur vagnen. Ett täcke
breddes då på golfvet, och ett par kuddar lades
därpå. Där fick hon ligga och sprattla, helst
framstupa, till dess hon själf gjorde försök att
krypa, så draga sig upp efter stolarne och leda
sig från den ena till den andra. Detta, till dess
hon kunde gå fritt.
Barnens uppfostran kan ej börja nog tidigt.
Redan så snart barnet med stadig blick kan
möta sin moders ögon, är det tid: noga bör man
akta sig för ovanan att bära barnet på armarna
eller lulla det till sömn på sitt knä. Se efter,
att intet felar det, gif det litet vatten, lägg det
i sin bädd med en viss bestämdhet i handgrep-
pet, säg med allvarlig röst och blick: var nu
tyst och ligg still! Sätt dig så i närheten med
ditt handarbete, sjung en liten sång, och barnet
skall snart ge sig till ro.
Men antag, att barnet gråter och ej vill ligga.
Det har nyss legat i din famn och tyckte, att
där var trefligare än sängen; det vill med all
gewalt tillbaka och tillkännager högljudt sin
åstundan. Du vänder det än på den ena sidan,
än på den andra — samma olåt. Vänd då upp
den tredje sidan, gif det med handen ett mått-
ligt slag på lämpligt ställe, och barnet märker,
att det är allvar å färde. Mina fem barn ha då
alltid tagit reson. Naturligtvis får man akta sig
för dylik hehandling, om barnet gråter af plågor,
men man lär sig snart att skilja på gråt, föror-
sakad af kroppsligt illamående eller af otålighet.
Och skulle en gång ett misstag ske, så är detta
mindre farligt än att ge rum för behof och oar-
ter, som sedan kunna bli till ömsesidig plåga.
Ett särskildt lugnande medel, då de små äro
kinkiga och »griniga», är att ge dem vatten.
Min lilla tös hade en dag förbrutit sig och skulle
agas, då hon bedjande yttrade: »snälla mamma,
får Elsa vatten, så blir Elsa snäll». I synner-
het om barnen ha häftigt lynne, är vattendrick-
ning utmärkt lugnande.
Jag har börjat med riset, då barnet kunde
krypa. Det gör då bekantskap med en hel del
saker, som det vill tillägna sig, men på hvilka
det lätt kunde skada sig — eller som det lätt
kan förstöra. Jag förmanar först: »inte röra!»
Den allvarliga blicken och tonen begriper bar-
net ofta, och förstår det icke den, så förstår det
ögonblickligen ett ordentligt slag på fingrarna.
Min första lilla satt i sin vagn vid ett bord med
min sykorg på. Hon började draga i duken för att
komma åt korgen. Jag smällde henne på han-
den, men lillan var envis och sträckte gång på
gång ut handen. För hvarje gång gaf jag henne
ett hårdare slag. När jag för fjärde gången hö-
jer handen för att slå till, sticker hon helt
kvickt fram sin andra hand för att ta emot sla-
get. Det såg verkligen så behändigt ut, att jag
trots sakens allvar hade svårt att behålla min
stränga min, men slaget föll på den framsträckta
handen med sådan styrka, att hon började gråta,
men sedan kunde jag sätta hvad som hälst på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
