Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 15 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 117
1898
bordet och vara trygg — hon drog aldrig mer
i duken. Huru mycken skada och förargelse
har ej åstadkommits genom barns fingerklådig-
het, däremot hvilken trygghet att veta, att bar-
aen ej röra allt hvad de se!
Att akta sig för elden kan man ock snart lära
dem, om man efter förutgången varning låter
dem bränna ett finger på kakelugnsluckan eller
spisen.. »Brandt barn skyr elden» — öch experi-
mentet är ej farligt.
Tiden, då riset egentligen har sin största be-
tydelse, är nog mellan första och andra året.
Efter som barnet utvecklas och] ju flere goda
vanor det inhä mtat, dess mindre behöfver kropps-
aga användas som uppfostringsmedel. Då kan
man med ord tillrättavisa det, och anser jag
då i de flesta fall endast två saker påkalla
kroppsaga: osanning och olydnad. Kanske säger
man, att ett barn, som blir strängt uppfostradt,
griper till osanningen för att skydda sig. Ett
barn skall icke ha ris för ett fel, som det genast
uppriktigt erkänner, men osanning och olydnad
måste strängt bestraffas. Nu tänker någon, ätt
dessa dresserade barn bli ena förskrämda stac-
kare. O nej! De blefvo friska, hurtiga, glada
och kärleksfulla barn, som t. o. m. hade en
vördnadsfull kärlek till riset. En dag, då riset
fallit ner . från sin hedersplats i ett hörn, kom-
mer min lilla Elsa och ropar helt bestört:
»Mamma, mamma, jiset liggel på doive, jiset haj
fallit nej», och blef först lugn och nöjd, då id-
set åter satt på sin rätta plats.
Jag tror nog, att det finnes barn, som kunna
uppfostras utan kroppsaga, men hvad jag funnit,
är att riset ofta är välbehöfligt och att agan ofta
utöfvas allt för sent.
Mycket försiktig bör man vara, när det gäller
att gifva barnen sötsaker, framför allt må de ej
få tigga sig till dylikt, till men för magen och
karaktären med för resten. Att barn kunna kom-
ma ganska långt i att behärska sin smak för
godsaker, visar följande exempel. Min lilla dotter
fick en dag följa med på en bjudning till vär-
dens, en bagare. Under det vi stora njöto af
kaffebordets härligheter, sutto de små, värdens
lilla son och min dotter, vid ett bord för sig
själfva och väntade sin tid. Bjudningen gick
sin gilla gång, led mot sitt slut, vi tackade och
gingo hem. Om en stund säger min lilla flicka :
»Snälla mamma, får jag en smörgås, jag är så
hungrig?» »Är du hungrig, kära barn, och har
fått så mycket godt?» »Inte har jag fått något,»
säger hon helt stilla. Det gjorde mig mycket
ondt, att jag glömt bort min lilla, jag tillstår det,
men jag var ock glad och hjärtlig var den kyss
och väl unnade de kakor hon nu fick. — Men
om ett af barnen får något godt, bör det vän-
jas att dela med åt sina syskon eller andra.
Och jag har sett, hvilken glädje det gör både
den gifvande och tagande. Lilla Elsa hade en
dag fått russin, detta delade hon i fyra delar
åt syskonen. Visst skrattade stora syster och
bror hjärtligt, då de fingo se hvad Elsa bjöd på,
men de uppskattade välmeningen och läto fägna-
den »sig väl smaka».
Hvad som underlättar mycket, då man får
flere barn, är att uppfostra det första så nog-
grant som möjligt, ty sedan göra de yngre lätt
som stora bror eller syster. Men då skall man
också gifva sitt understöd åt den äldre; aldrig
skall den äldre gifva vika för den yngre endast
för fridens skull, som så ofta fordras.
Jag talar blott om mig; än barnens far då?
Far, han är hela dagen sysselsatt med ett
själs- och kroppsansträngande arbete. Han sträf-
var för oss. Han bör så mycket som möjligt
skonas från’ barnens tuktan, han bör i hemmet
möta glada, välartade barn. Det är för att
glädja far, som barnen bemöda sig att bli snälla.
Att far skulle bli ledsen på dem, har varit de-
ras förskräckelse. Han är föremålet för allas
beundran och kärlek.
Och hur är resultatet af den uppfostran våra
barn fått, då de äldsta nu äro vuxna? Ja, i
denna sak är jag jäfvig. Annat folk säger emel-
lertid, att de äro välartade barn med goda se-
der. — Icke heller har karbasen menligt inver-
kat på deras intelligens. De två, som trädt ut
i lifvet, åtnjuta aktning och förtroende, och vi
föräldrar äga deras kärlek och tillit att glädjas
åt. på vår ålderdom.
Mången tycker kanske, att jag allt för mycket
framhållet mina barn, men det är ju en upp-
fostringsprincip jag försvarar, och man skulle ju
tala om de egna telningarne.
Dock i uppfostran som i allt måste finnas ett
fast underlag, en fast grund att bygga på, om
en rätt framgång skall vinnas: gudsfruktan och
bön. »Om Herren icke bygger huset, så arbeta
de fåfängt, som därpå bygga.»
lida.
IV.
»Små plantor.»
Vi hafva två små flickor om nio och fem år.
Deras psykiska uppfostran har på grund af de-
ras fullkomligt olika natur och lynnen varit skä-
ligen olika, den fysiska däremot i det stora hela
lika.
De tre förnämsta hufvudfaktorerna därvidlag
ha varit : frisk luft, renlighet och ordning. Hvad
de två sistnämda beträffar, anser jag, att man
vid ett litet barns skötsel aldrig kan få nog
däraf. Rena kläder och en ren kropp skapa i
viss mån ett rent sinne, och att ordning så i
stort som smått är en härlig sak, behöfver nog
ej påpekas.
Hvad däremot den friska luften beträffar, tror
jag, att småbarn lätt kunna få för mycket af
det goda. Jag vill visst inte därmed säga, att
man ej bör sörja för frisk luft i boningsrummen,
tvärtom vädra — och vädra grundligt ! Så kal-
lad barnkammarluft eller lukt har aldrig existe-
rat i vårt hem, utan har i alla tider utgjort
min stora fasa. Jag menar blott, att de små
barnen ej alltid fara så väl af det nu för tiden så
moderna bruket att nästan från födelsen få vara
ute i snart sagdt alla väder. Våra barn ha all-
tid varit inne under sin första vinter och ej
mått illa däraf, och jag vågar påstå, att denna
metod är bättre än att vid så späd ålder utsätta
dem för vårt hårda klimats råa vinterblåst, där
en enda ådragen snufva eller katarr häfver all
nytta, som den friska luften kan ha gjort, och
genom sina långvariga följder kan biifva till
oberäknelig skada. Nej, vårda det lilla barnet
som den lilla plantan. Skydda och akta det väl
i början. Låt det sedan mycket vara ute i vac-
kert väder, och vänj det under uppväxten så
småningom äfven vid den mindre vackra väder-
leken, och du skall få friska och starka barn,
utan kronisk snufva och ömkylda kinder, men
med en fond af hälsa, som väl är det bästa ka-
pital man kan gifva dem. Och så ännu en sak:
gå själf ut och gå med dem så mycket tiden
möjligen kan tillåta.
På samma gång vi nu äro inne på kapitlet
om hälsovård, ville jag gärna säga några ord omfa-
ran för smitta. Jag anser att man därvidlag i
fråga om sina barn ej kan vara nog försiktig.
Jag vet, att jag vid detta uttalande kommer att
stöta många för hufvudet, i all synnerhet dem,
som tro, »att det som skall ske, det sker ändå,
hur man än bär sig åt», men jag tror, att man
fått sitt sunda förnuft för att använda det efter
bästa förmåga, och jag anser det i allra högsta
grad oriktigt att på något vis utsätta sina barn
för någon slags smitta, som är möjlig att undgå,
åtminstone tills de uppnå en ålder af 10 till 12
år, då skolorna vanligen draga försorg om att förse
dem med de s. k. oundvikliga barnsjukdomarna,
och då de vanligen äfven äro så pass duktiga,
att de utan allt för stort men kunna genomgå
dem.
Barnens föda är väl under de första lefnads-
åren tämligen lika i de välbärgade familjerna.
Ett vill jag blott säga, och det är, att kan en
frisk mor amma sitt barn, bör hon ej på något
villkor undandraga sig denna den käraste och
heligaste plikt, en moder är gifven. Beträffande
födan under uppväxtåren, så bör den vara enkel,
men närande, och ju längre du kan afhålla ditt
lilla barn från »snask», desto bättre. Hvad det
aldrig smakat, saknar det ej! Vår äldsta lilla
flicka hade vid två års ålder aldrig smakat en
kaka eller en karamell och trifdes förträffligt
den njutningen förutan, men jag får till min
skam bekänna, att då lillan n:r 2 kom, var gärdet
redan uppgifvet, och att sedan hålla måttan, då
begäret en gång är väckt, är ej så lätt.
Barnens lif, medan de ännu äro under den
egentliga skolåldern, sönderfaller vanligen i två
delar: vinterlifvet i barnkammaren och som-
marlifvet ute på landet. Vår vinter är så lång
och mörk, gör därför dina barns rum så ljust
och gladt som möjligt. Spar ej de trasigaste
möblerna till dem, i tanke att de ändå fara så
illa med allt, att det ej är värdt att gifva dem
något bättre. Tvärtom, gif dem enkla, vackra,
men framförallt hela möbler. De små äro ej
utan sin ganska stora iakttagelseförmåga och se
de, att mamma nöjer sig med trasiga möbler i
barnkammaren, och få de vänja sig att fara fram
som vildar med dem, så bry de sig sannerligen
ej om att så noga akta möblerna i de öfriga
rummen heller och få för öfrigt ett ganska dun-
kelt begrepp om mammas ordningssinne i all-
mänhet.
Nej, gif barnen en enkel, men trefiig trämö-
bel. Låt måla den, helst i hvitt med röda eller
blå ränder, håll hela rummets dekorering däref-
ter. Ljusa tapeter, lätta gardiner, en trefiig
korkmatta på golfvet, en stadig hänglampa i ta-
ket och en hörnhylla att sätta upp deras finare
småsaker på. Skaffa dem äfven några glada,
vackra taflor i ljusa ramar med ämnen ur bar-
nens egen värld, och de ha i mitt tycke en ide-
albarnkammare, som uppväcker dina barns skön-
hetssinne samt kärlek ti!l ordning och snygg-
het.
Hvad lifvet på landet beträffar, så gif dem
så mycken frihet, sol och luft som möjligt. Låt
dem lefva bland blommor och djur och äfven
ha sådana att själfva sköta och vårda, och lär
dem att älska naturen. Där ute kommer man
bäst underfund med sina barns olika anlag och
kan genom noggrant aktgifvande på deras le-
kar få många nyttiga vinkar, som sedan vid de-
ras framtida uppfostran kan komma väl till
pass.
Till sist skulle jag gärna, trots »Lovisa Petter-
kvists» välmenta råd att ej använda några böc-
ker om barnuppfostran, dock vilja på det lifli-
gaste rekommendera en nämligen : »Pedagogiske
Fragmenter af d:r P. H. Ritter»,, hvilken jag
funnit i alla afseenden utmärkt.
E.
–––- *–––-
Skaldernas kvinnor.
Små studier för Idun
af Emil Unders.
XI.
Verner Von Heidenstam.
I len Heidenstam, hvars skaldiska dagbok
bär titeln Vallfart och vandringsår, kanske
själf smått hyste de tänkesätt, som han låter
orientens barn hysa i dikten Mushails afton-
hön och kanske med honom, Mushail, ön-
skade
»jag ville vara kvinna för att helt
få ära mannen så som han förtjänar.»
Det var den Heidenstam, som en gång
ägnade kvinnan denna lilla vers:
»Jag kunde kalla dig en långkatkes,
när andra kalla dig en blomma.
Vår ljusblå himmel i din blick lär ses,
och himlens blå är det omätligt tomma.»
Men åren gå och vi göra oss andra gu-
dar; i sin senaste diktsamling har Heiden-
stam tankar och toner äfven för kvinnorna.
Han kan berätta oss både om bondpigan,
som gör toalett vid brunnskaret, medan fio-
len lockar till dans på logen, och om Koja-
Britta, som fostrar upp småttingar, vuxna
upp under tivedstugornas tak, där det är
»rakt som det regnar
keruber i mollskinn med sittlapp bak,»
och när han säger till oss att alla borde vi
— — — — — — »sitta
i skola hos Koja-Britta,»
så tro vi honom.
Heidenstam har en lång dikt, som han
kallat Barndomsvännerna. I den få vi se
en gammal torr gumma drömma om den
älskade, från hvilken onda makter skiljt
henne och vid hvilken de på samma gång
med olösliga band fästat henne. Vi få
kunskap både om hans hemligaste tankar
och hans vilda smädelser mot kärleken och
om allt det
— — — — — — som i år af pina
hon tigande endast hemligt begrät.»
Bland nu befintliga Cacaosorter M I i | TM A MQ ChC AH Gmdmed.alj
intages säkert förnämsta platsen af BlULI lYIHIlO V*HV*HU vid i897 års Konst^och industriutställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
