Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 15 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 IDUN 1898
Yi se den gamla lämna sin soffa och gå
bort för att dagar för tidigt skifta ut julens
tårtor och kakor, under det hennes systrar
höra henne hviska om det stora minne, som
den kvällen gästar de tre gamla systrarnas
gård.
Det gripande och tragiska ämnet har af
Heidenstam fått en behandling, som gör
Barndomsvännerna till en af de finaste och
märkligaste dikter, som under de senaste
åren införlifvats med vår litteratur.
Heidenstam har också upptagit samma
ämne, som Snoilsky och andra behandlat,
drottning Kristinas längtan efter snölandet
långt från det eviga Rom. Men medan Snoil-
skys Kristina står i begrepp att vandra »till
obekanta land», kan Heidenstams drottning
ännu skämta på det en smula grofkorniga
sätt, som hon och hennes tid voro vana
vid.
I skarp kontrast mot den mörka drott-
ning Kristina stå sådana gestalter som rin-
garens hustru i Sånger från kyrktornet, hon,
som under det hou trampar den tunga kloc-
kan, sjunger att
det kvinnligt veka i mänskosinn’
skall frälsa världen och viga in
förbrödringens framtidsrike.
Samma diktsamling, som innehåller dik-
ten Barndomsvännerna, innehåller också föl-
jande lilla dikt, som fått namnet
Mannens sista ord till kvinnan.
Jag följde kärleksyr din rosenstig,
det tillhör sommarens tid och våren.
Jag mötte dig med löje och med krig,
det tillhör sommaren och mandomsåren.
Du vardt min lycka och jag tackar dig,
det tillhör hösten, då man bäddar båren.
–––- *–––––
En kopp kaffe.
ignaturen Bell har i början af året skrifvit i
Idun en liten förträfflig bit: »Funderingar
öfver en tekopp». Undertecknad skall bedja att
såsom en pendant få komma med några funde-
ringar öfver en kopp kaffe. Alltså ej så mycket
med afseende på själfva koppen, fast den nog
skall blifva ihågkommen i förbigående, äfven den.
Kaffebönan, kemiskt analyserad, innehåller
Adstringerande syra och kaffein 5 %
Fri kaffein .................................... 0,8 »
Olja i fast form — —
»Nej, hör nu, hvad i all sin dar är detta för
galenskaper! Vi äro väl inga kemister heller,
som fröken Cleve. Ska’ ni nödvändigt tala om
en kopp kaffe, så kan ni väl göra det på ett
sätt, som är begripligt för vanliga dödliga, som
inte känna till någon annan procent än den,
bankerna ge eller ta (hvilket dock icke är precis
ett och detsamma).»
Jo, visst kan jag taga saken vida populärare.
Jag skall alltså sluta upp med mina preludier
och tvärt kasta mig in på mitt ämne.
Likasom det finnes en god kopp kaffe, så fin-
nes det också en dålig. Jag tar mig friheten att
skildra den senare först.
Det är sommar och klockan lider mot fem.
I stora rotundan i trädgården står kaffebordet
dukadt, tjugu à trettio koppar i väldig cirkel,
och i midten tronar den ärevördiga silfverkan-
nan, full ända ut i pipen och flankerad af grädd-
snipor, sockerskålar och nysilfverkorgar, rågade
af allehanda sorter kaffebröd. Det är främmande,
förstås, det hörs nog på beskrifningen, och gä-
sterna ha just nu börjat att segla in i rotundan,
där den fryntliga värdinnan redan är i full fart
med att fylla de trettio kopparne ur den rykande
kannan.
Det går inte så fort med att få alla fruarna
och fröknarna ned på gungbrädena kring bordet,
ty många af dem stå ännu kvar ute på sand-
gången, sysselsatta med hvarjehanda nojs, men
omsider — just som det slutar att ryka ur kop-
parne •— ha dock alla kommit till ro, sedan ett
par »skickebud» af husets söner varit inne i
salen och hämtat några rottingsstolar att kom-
plettera sittplatserna med.
»Yar nu så goda, käraste vänner, snälla ni» —
höres värdinnans vänligt persvaderande stämma,
och efter litet krusande gästerna emellan börja
de första sockerbitarne att dyka ned i kopparne.
Men inte går det fort, inte. Och när sockret
är expedieradt, kommer turen till grädden, som
i sakta mak skall vandra laget rundt, och se’n
till doppet, och det är det mest tidsödande af
alltihopa.
När turen ändtligen kommer till mig — ty
såsom herre måste jag naturligtvis vänta, tills
alla damerna hunnit servera sig, och därom är
intet ondt att säga — är kaffet i koppen bra
kallt. Och när jag väl fått allt tillblandadt, kan
jag inte få tag i brödkorgarne, ty dem har vär-
dinnan nu återigen gripit, en i hvardera handen.
Hon är nu som bäst i farten med att bära dem
omkring bland damerna, änskönt dessa allesam-
man sitta med knäna fulla af skorpor och pep-
parkakor och »ess», och hon trugar och ber
så bevekligt, att de skola ta för sig, och
undrar, nästan misslynt, om »inte det smakar».
Omsider sätter hon korgarne tillbaka på bor-
det, och nu kan jag förse mig. Jag håller i
handen en liten kopp ljumt kaffe, i hvilken soc-
kerbiten envist vägrar att smälta, och som jag
nu en gång för alla är slagen till en slant, så
får jag såsom »dopp» naturligtvis fatt i ett stycke
sockerkaka — den fatalaste, enfaldigaste, mest
intetsägande af alla kakor. Jag drager mig ar-
tigt baklänges mot bersåns ingång med mitt rof.
Så fort jag doppar min kaka i koppen, försvin-
ner den bums — ej ett spår af den; ty hvem
skulle i den gröt, som numera fyller min kopp,
kunna igenkänna den nyss så vackra kakan med
dess snitsiga fasoner åf hvitt socker på öfre
kanten?
Protester vore oartigt att komma med. Jag
gör som alla de andra, jag äter min kalla gröt
och får i sista skedbladet hälften af sockerbiten,
som trofast väntat på mig ända tills nu.
Hvad jag gärna skulle vilja ha en påtår just
nu för att få bort kylan och sockersmaken och
förargelsen. Men därom kan ännu ej på länge
blifva tal. Fruarna, som dock började i så god
tid, ha ännu icke hunnit halfvägs med sitt kaffe,
och här duger inte annat än tåligt vänta. — ■—
Detta var historien om den dåliga kaffekop-
pen. Värdinnan är dock utan skuld, och jag vet
sannerligen inte, hur man skulle kunna finna
något botemedel härvidlag.
Nu till historien om den goda.
När jag kommer hem vid frukostdags från
min förrättning, så står min stora, hederliga, blå-
rosiga kaffekopp och myser åt mig på bordet.
Och där bredvid står kaffekannan — nej, hvad
säger jag, kaffepumpan — i sitt bleckfodral, och
jag vili lofva, att det kaffet är något till varmt!
Tre sockerbitar lägger jag i koppen, och se’n
häller jag kaffet på och rör om: efter tio se-
kunder finns ej spår af någon sockerbit, ej så
så mycket som så en gång. Därpå kommer
ordningen till grädden. Det måste vara rätt
mycket sådan, ty svartbrunt kaffe är min fasa.
Gult skall det vara, när blandningen är färdig,
guldgult, stötande i ljusbrunt, och framför allt
varmt!
Inte för att någon människa dricker glödhett
kaffe, men värmen behöfs så väl från början,
för att den må kunna förnimmas ännu i den
sista klunken. Det är nämligen som så, att
varmt kaffe efter behag kan afkylas, blott man
ger sig till tåls, men kallt kaffe blir aldrig varmt,
om man än väntar aldrig så länge.
Hvad en sådan där skön frukostkopp smakar
bra och hvad den »lifvar själen», och hvad den
gör en belåten hela dagen, ända tills eftermid-
dagskoppen vid 5-tiden kommer med ny hugnad
och ny trefnad!
Att dricka kaffe genast efter middagen kan
nog gå an, n. b. om man ätit festmiddag med
många rätter och vin, men som sådant hör till
undantagen i mitt på mera kälkborgerlig fot in-
rättade hushåll, så föredrager jag i hvardagslag
afgjordt kaffe »med dopp» vid 5-tiden, ett paî-
tre timmar efter middagen; och det göra också
alla hederliga människor, med hvilka jag har
nöjet vara bekant.
Det skall vara »doppekopp» med skorpor och
pepparkakor — sådana där sköna pepparkakor,
som äro hårda som glas och brista i tu med en
skarp smäll, när man bryter af dem på midten.
Om kaffet är starkt eller svagt, synes mig ej
ha så synnerligt mycket att betyda. Starkt kaffe
blir dock ofta bäskt, och bäskheten förhöjer ej
effekten. Men hur som helst, klart måste det
vara, ty jag vet ingen bedröfligare syn, än att,
när man slutat att röra om sockret och grädden, .
millioner svarta korn börja med aldrig sinande
energi dyka upp ur hvirflarne för att troget följa
med under inmundigandet, sked för sked, och»
till sist ligga som en kaviarliknande bottensats
på bottnen af koppen.
Hvad slutligen själfva kaffebönan beträffar, så
kan jag just icke påstå, att jag är någon kännare.
Den dyraste och förträffligaste böna lämnar i mitt
tycke ej så godt kaffe som den enklare och bil-
ligare, om nämligen det förra kaffet är bäskt
eller starkt eller grumligt och det senare klart,
varmt och mildt.
Om värdshuskaffe i allmänhet gitter jag ej ens
tala. Det är en hemskt sur dekokt, som för-
vandlas till en stinkande röra, då den kommer
i intim beröring med den tunna, blåsura mjölk,
som på restauranter upphöjes till rang, heder
och värdighet af grädde. Kaffegrädde skall vara
söt och tjock, alltså äkta. Och man bör ej hälla
i allt för sparsamt.
Detta var nu, kära läsare, några af mina fun-
deringar öfver en kopp kaffe. Dig och hvem som
helst dock obetaget att hysa och äfven göra pro-
paganda för de mest diametralt motsatta åsikter.
Men mig omvänder du ej så lätt!
Arco.
❖
Hugnande vårbud angående vår kronprin-
sessas hälsotillstånd börja nu inflyta från sö-
dern. Enligt senaste telegram från Kom har en
tydlig förbättring inträdt. Hon har de senaste
dagarne kunnat företaga kortare promenader i
vagn. Sommarväder råder nu därnere.
Småfåglarnes skydd. Styrelsen för Sv. allm.
kvinnoföreningen till djurens skydd utsände un-
der våren 1897 ett upprop till Sveriges kvinnor
med uppmaning: att icke köpa vare sig upp-
stoppade fåglar eller fjädrar af sådana fåglar,
hvilka icke för matnyttiga ändamål ändock måst
uppoffras; att icke köpa eller servera krams-
fågel och så vidt möjligt icke heller snarad^ få-
gel, hvilken senare vanligen underkastas en lång-
varig och pinsam dödskamp samt själfdött, och
hvars kött i sådant fall blifvit mindre smakligt
och dessutom ohälsosamt att förtära; att icke
genom uppköp af i frihet födda fåglar uppmun-
tra till fåglarnes fångande samt att förmana
barn att icke förstöra fåglarnas bon, ägg eller
ungar.
Detta upprop har i tusental ex. utsändts till
mera framstående och kända kvinnor inom Sve-
riges land, och h. m:t drottningen har behagat
uttala ett varmt intresse för kvinnoföreningens
verksamhet till småfåglarnes skydd, hvilket sä-
kerligen betydligt bidragit till det resultat, som
vunnits, i det att åtskiliga tusental kvinnor vi-
sat sina sympatier för saken genom att teckna
sina namn å för ändamålet utsända listor.
Styrelsen anhåller med anledning af ofvan an-
gifna förhållanden att till alla dem, som med-
verkat till den goda sakens framgång, synnerli-
gen genom insamlande af ett större antal namn,
få uttala sin varma tacksamhet. I sammanhang
härmed får styrelsen tillika uppmana alla för
saken intresserade att icke förtröttas i arbetet,
utan alltjämt därmed fortfara, samt tillika vän-
ligen anhålla, att alla de personer, hvilka ännu
icke återsändt till dem utskickade listor, måtte
snarast möjligt göra detta.
_–––– *––––––
“Familjemeddelanden“.
Under rubriken »Familjemeddelandem ha vi
anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an-
nonsbilaga för s. k. legala annonser och för dem fast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
annars beräknade annonspris, eller för födelse-,
för lofnings- och vigselannons kr. 1: 50
och för dödsannons inom ram kr. 5: —
ett pris som måste betraktas som synnerligen mode-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
