Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 15 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 [DUN ii»
rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga
storlek och den jämna och utbredda spridning till-
ännagifvandet därigenom erhåller.
Redaktionen af Idun.
–––––––-*—–––––-
teater
Kongl. operan gaf äfven i år sin sedvanliga
påskdagskonsert, hvilken denna gäng upptog ett
så gigantiskt nummer ur Beethovens nionde sym-
foni. Genialisk i hela sin anläggning och utgö-
rande ett af de märkligaste alster inom tonkon-
sten kan denna symfoni med dess mäktiga kör-
final ej undgå att göra det allra djupaste in-
tryck. Utförandet var väl ej alldeles utan brister
— det ställer ock i vissa fall nästan öfvermänsk-
liga fordringar på de utförande — men det var
på det hela taget värdt lifiigt erkännande. Förste
hofkapellmästaren Nordqvist fick ock efter hvarje
sats emottaga publikens hyllning.
Konserten inleddes med Beethovens präktiga
Coriolanus-uvertyr, och till mellannummer gafs
Bruchs violinkonsert i g-moll, i hvilken violin-
stämman utfördes af fröken Sigrid Lindberg på
ett sätt, som visade, att den unga konstnärin-
nan tagit ett betydande steg framåt, sedan hon
senast lät höra sig här. — Konserten bevistades
af en fulltalig publik.
-— Gerhard Grim, Tor Hedbergs tankedigra
och på skönheter rika drama, uppfördes skärtors-
dagen å k. operan på föranstaltande af hr Emil
Hillberg samt till förmån för de kungliga teat-
rarnas pensionsinrättning. Den dramatiska dik-
ten, som väl ursprungligen ej varit afsedd att
uppföras på scenen, visade sig dock äfven i
detta fall kunna fängsla åskådarne. Hr Emil
Hillberg hade i titelrollen Here förträffliga poin-
ter, men lyckades dock ej så, som man skulle
hafva väntat. Hans son, hr Gösta Hillberg, visade
som den 15-årige ynglingen Artus, att han gått
i god skola. Kösten och uttalet behöfva dock
ännu ansas. Hrr Svennberg och G. Ranft fyllde
godt ett par mindre roller. Segerns krans för afto-
nen hemfördes emellertid obestridt af fru Sandell,
hvilken som Sagnil skapade en bild, som torde
få räknas till det bästa, som någon svensk skåde-
spelerska på många år åstadkommit. Det är
sannerligen förvånande, att Dramatiska teatern,
vid hvars scen fru S. är fäst, har så liten an-
vändning för denna framstående förmåga. Vi
hoppas emellertid, att skärtorsdagens föreställ
ning skall ha öppnat ögonen på vederbörande i
detta hänseende. — Stycket skulle gifvas endast
denna gång. Föreställningen bevistades af en ut-
vald literär och konstnärlig publik, hvilken ägnade
de uppträdande sin hyllning. Men naturligtvis
var det särskildt fru Sandell och författaren, som
voro föremål härför.
— Fru Ellen Gulbranson började på onsdagen
sitt gästspel i »Valkyrian». Vi återkomma.
Södra teatern bjuder från i tisdagskväll— med
glad oförfäran — ännu en gång på ett operett-
program. Den musikaliska sidan af experimen-
tet kunna vi lämna därhän med minst lika
suverän nonchalans som teatern själf. Åtnöjom
oss således med att konstatera, det de drama-
tiska möjligheterna i den verkligen ganska tok-
roliga libretton tillvaratagas med en oförvägen-
het, som äfven åt detta håll afväpnar all kritik.
Så oförfalskad god vilja är sannerligen sin pen-
ning värd, och när den därtill genomglimtas af
fröken Ohlssons vackraste leenden; hr Barcklinds
tre smorzandotoner, hr Bergströms skeppartvär-
säkerhet, fröken Lunds tuschsvartaste ögon och
hr Lamberts allra magraste idiotlösbena, får den
nästan en lyftning till hederlig Södertradition.
Tradition? — ja, det är sant; Södra teatern är
för närvarande den enda af hufvudstadens sce-
ner som har sitt spelsätt för sig. Och detta re-
dan är mycket nog! Därför gå vi också gärna
dit — ibland — och därför komma vi äfven alla
att så småningom se Ordonneaus och Rogers
vådevill »Hvita hästen». Tråkigare kan man
nyttja sin kväll, men för visso icke oförargligare.
Mâtiné gafs påskdagen i Musikaliska akademien
af kammarmusikus F. Sorensen. Hr S. förtjänar
särskildt tack, för det han åter låtit det vackra
instrumentet viola d’amour komma till heders.
Han utförde å detsamma med fin smak ett par
nummer, det ena komponeradt af honom själf som
romans för baryton och viola d’amour. Förträffligt
biträde å matinén lämnades af fruarna Math. Lin-
den och Dagmar Möller, fröknarna Hulting och
Åhlander, operasångarne Lundqvist och Forsell
samt konsertmästarne Zetterqvist och Aulin. Pu-
bliken var talrik och intresserad.
Musikföreningen gifver sin 50-de konsert in-
stundande tisdag, då Händeis oratorium »Jefta»
utföres med biträde af grefvinnan Math. Taube,
fru Edling, hrr Lundqvist och Salomon Smith
samt k. hofkapellet.
––––––— ——
Thérèse.
Skiss för Idun af Thore Blanche.
et var min vän, Anton Wallén, en
ännu ung man, gift och far till flere
barn, men med förmåga att tänka
på andra än sig själf och sin familj och
med blick för smådrag i lifvet, som be-
rättade följande historia ;
»Under mina pojkår gick jag i en dans-
skola på Ladugårdslandet — om du ännu
kan erinra dig det namnet på det nuvarande
Östermalm — som hölls af en gammal
fröken von Tieck. Det var naturligtvis af
tvång, som jag gick dit. Allt det nyttiga,
som en pojke får lära sig och som han
kan ha gagn af, måste han tvingas till;
odygd lär han sig själf. Och dessa dans-
skolor äro verkligen bra. De sätta pli på
en, lära en att föra sig och att umgås med
det motsatta könet. Och dessutom, hvad
mig beträffar — det var som förträfflig
valsör, som jag eröfrade min hustrus hjärta.
»Det var emellertid icke om henne, jag
skulle tala, utan om en annan flicka. Jag
gjorde bekantskap med henne i ofvan-
nämnda dansskola, och jag hälsar på henne
ännu i dag.
»Hon hette Thérèse, endast Thérèse —
det är tillräckligt för ett barn.
»Har du gifvit närmare akt på fjorton,
femton års flickor — i slynåldern, som man
kallar det ? De äro merendels gängliga,
taniga, med smala handlofvar, långa smala
fötter, tunna om bröstet som kalfvar. Men
akta dig för att skratta åt deras utseende :
om några år skulle du vilja gifva allt hvad
du har för att få omfamna dem.
»Något sådant behöfde man emellertid
icke befara med Thérèse. Det var icke nog
med att hon var ful ; det var tydligt, att
hon också skulle förblifva det. Och hon
hade till på köpet ett fel på högra benet,
som gjorde henne alldeles omöjlig. Hon
haltade. Det var icke mycket, men i så-
dana fall är ungdomen lika skarpsynt som
obarmhärtig. Hon haltade ! Det var nog.
» Och dessutom — Thérèse var en enklare
flicka. Jag vet icke hur vi andra, hvilkas
pappor voro tjänstemän, grossörer, hand-
lande, mer eller mindre godt folk, fått reda
på den saken, men -—• jag upprepar det
ännu en gång — barn äro skarpsynta.
Kanske att hennes svarta klädning var för
enkel, att hennes händer voro för stora,
att hennes skor icke voro lika fina som de
andra flickornas. Hvad vet jag ? Sådant
där är genomgående. Det är en klasskillnad.
»Med ett ord: vi voro ganska elaka mot
den stackars Thérèse. Hon fick vara för
sig själf och satt för det mesta i ett hörn
af salen och såg på, hur vi dansade. Och
då lärarinnan tvang henne fram på golfvet,
skrattade vi högt. Den stackars flickan
blef blodröd och bar sig ännu mera för-
virradt och tafatt åt.
»Hvarför kom hon då egentligen till
dessa danslektioner, som hon tydligen icke
passade för ? Det är svårt att säga. Kan-
ske hon hade en öm och omtänksam mor,
som var bekymrad öfver sin dotters ut-
seende och som gjort en kännbar uppoffring
genom att låta henne gå i dansskola för
att lära sig hållning och att föra sig. Och
så märkvärdigt det än förefaller — men
det roade henne själf. Hon såg så intres-
serad ut, där hon satt i sin vrå, hennes
ögon strålade och hon skrattade lika hjärt-
ligt som \i.
»Men en kväll gick elakheten för långt.
Barn ha inga känslor; de äro grymma som
små vildar. En af flickorna tog sig för att
härma henne, hennes hängande armar, det
ängsliga utseendet, det obetydliga, men
olyckliga linkandet på högra benet. Det
såg så komiskt ut, och vi brusto i skratt
allesammans, ty den lilla apan hade en
viss talang att härma efter. Till och med
den gamla fröken skrattade.
»Thérèse satt stilla i sitt hörn. Hon
var hvit i ansiktet som kakelugnen. Plöts-
ligt brast hon ut i en häftig snyftning och
sprang på dörren.
»Allmän uppståndelse. Flickorna fort-
foro att skratta; gossarne sågo en smula
skamsna ut.
»Men jag, jag sprang efter henne ut i
tamburen. Jag vet icke, hvad som kom åt
mig, hvilken känsla, som plötsligt fick makt
med mig, men jag kände mig riktigt som
en liten hjälte.
»Jag fick tag i henne, där hon, snyftande
som om hennes hjärta velat brista, stod
och letade efter sin kappa för att gå.
»Några ögonblick därefter hade jag släpat
henne med mig in igen och jag dansade
en hel dans med henne, endast med henne.
Mina ögon gnistrade, blodet brann i mina
ådror. Om någon gjort en min, så hade
jag rusat på honom. Men ingen låtsade,
som om något förefallit. Ah, barn sakna
visserligen känslor, men de förstå en vac-
ker handling ! Därför — tala icke med
dem, résonnera aldrig, utan visa dem, gif
dem exempel !
»Från den dagen var jag ofta Thérèse’
kavaljer. Det var för öfrigt slut med hen-
nes pröfvotid: litet hvar var vänlig mot
henne.
»Det dröjde några år, innan jag återsåg
Thérèse. Hvar och en går sin väg.
»Men en dag såg jag henne på gatan.
Jag kände genast igen henne. Hon var
sig alldeles lik, större, men icke vackrare.
Jag hälsade på henne i förbigående, litet
vårdslöst som en ung herre på nitton år
gör, då han har några glada kamrater i
sällskap.
»En af dem sade: — »Det var katten,
hvad det där långa spöket rodnade, då du
hälsade på henne ! »
»Jag vände mig skrattande om. Thérèse
hade stannat vid ett butikfönster och såg
efter oss: Då hon märkte, att jag gaf akt
på henne, fick hon brådtom och fortsatte
sin väg.
»Ett par år därefter — jag var då en
ung kontorist vid början af min affärsbana
— gjorde jag bekantskap med unge Dellyik,
son till juveleraren. Vi blefvo mycket
goda vänner, vi rodde tillsammans, veloci-
peden hade då ännu icke kommit i gång
och roddsporten stod i sitt flor, vi lärde
oss att spela vira om kvällarne, vi voro
Väggohyra, Mal och Bakterier utrotas af Aktiebolaget Désinfection
i rum, fartyg o. bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel. 34. — Kontor: Il A. Vestra Trädgårdsg. 11 A.— Allm.Tel. 7494.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
