Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 22 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N
1898
124
et gyllene, fullödigt ord. Tyngst vägde dock
en kvinnas — fröken Ellen Keys. Men sä
brann det »med hvit låga» och doftade som
liljorna vid hennes bröst. Å’ kvinnornas
vägnar yttrade hon sig sa:
Henrik Ibsen! Du har under dessa dagar
och senast denna kväll — hört varma ord, genom
bvilka sagts dig, att du som diktare är älskad
af svenska män och kvinnor. Jag står här en-
dast för att med några ord söka uttrycka det,
för hvilket särskildt vi kvinnor tacka dig.
Under Hellas’ blomningstid uttalades en tanke,
hvars djup den store talaren själf ej anade, när
han riktade den till det atenska folket, som sörj-
de de i striden döda: , „ .
»Tron, att lyckan består i friheten och friheten
i modet I»
Tid efter annan har någon stor ande på nytt
och med en allt rikare innebörd utsagt samma
tanke. I vår tid har du, Henrik Ibsen, genom
hela din diktning uttalat denna maning till dm
samtid, och äfven du har låtit den ljuda öfver
ett graffält, det, där så många af våra forna
ideal vänta sin jordafärd.
I en tid, hvars företräden lika väl som dess
fel, hvars konservativa lika väl som dess radi-
kala tendenser sträfva att dana samhällsmedlem-
mar utan personlighet, har du hos så väl män
som kvinnor väckt lidelsen att fullt och. fritt
lefva ut sitt eget jag. Men kvinnan behöfde i
ännu högre grad än mannen denna din väckelse.
Liksom mannen är hon fortfarande hämmad ge-
nom en lifsåskådning, som kräfver jagets dö-
dande, en samhällsordning, som undertrycker den.
Men hon var dessutom — före den Ibsenska
tidräkningen — hämmad af ett föråldradt kvinno-
ideal, som männen danat och efter hvilket kvin-
norna bildade sig, de föreställningar, enligt hvil-
ka den kvinnliga offervilligheten var det lör
mannens som kvinnans lycka obetingad^ §>°da,
men den kvinnliga själfhäfdelsen det obetingadt
onda. , ....
Mot detta kvinnoideal hade manga röster hojt
sig före din. Men först när en stor diktare ut-
talar en ny tanke, verkar den med en uppenba-
relses makt och myndighet. Och när du, den store
skalden, diktade in ditt nya kvinnoideal i tids-
medvetandet, blef det icke blott kvinnans eget,
utan äfven männens! _
I denna bemärkelse är det vi kunna ha rätt
att kalla dig vår diktare, men däremot icke i
den trängre meningen, att kvinnosaken i dig ägt
en förkämpe. Det finnes lyckligtvis icke någon
sak, något parti, för hvilka du kämpat; lyckligt-
vis, ty du vore då icke Ibsen, personlighetens
fanatiker, hvilken just genom att vara detta och
endast detta hos dina samtida, kvinnor som män,
skapat vissheten: att personlighetens frigörelse
är den enda lyckan, att modet att i alla lifvets
stora som små ögonblick vara sig själf, det är
enda vägen till denna lycka. Du har sagt att
ditt mål varit att revoltera människoanden och
omdana samhällsordningen. Du har därunder
äfven gifvit kvinnan revoltens mod och tviflets
ande, så att hon vågat syna den ohållbara ma-
skinsömmen i hvardags- eller festdräkten, med
hvilken den bestående samfundsmoralen lange
höljde hennes personlighet. Hon som mannen
har vid din hand förts till upptäckten, att per-
sonlighetens frigörelse innebär rätten att söka sig
en egen väg och modet att inse, huru en egen
väg alltid måste bli en ensam väg; att den inne-
bär viljan att älska, hata, arbeta, fela, lida pä
sitt eget sätt, efter sitt eget väsens lag, att den
innebär frihet för alla personlighetens krafter
och makter, icke som hittills undertryckandet af
vissa sidor i personligheten för uppnåendet af
ett visst ideal. På din väg är personlighetens
harmoni oändligt svår att vinna. Och du vet,
att dina tankar komma att mana fram starka
personligheter, långt innan de skapa sköna per-
sonligheter. Men det skrämmer dig icke, ty du
vet äfven, att kaos går före nyskapelsen, och du
skeptikern, som på samma gång kan drömma sa
fagra drömmar, vet äfven, att ur detta kaos skall
framgå en människolifvets härlighet, sådan joi-
den ännu icke bevittnat, att kvinnan och mannen
slutligen skola finna ett nytt, rikare sätt att lefva,
såväl hvar för sig som tillsammans, när de bli
verkliga troende på den nya religion, som är dm,
den enligt hvilken människonaturen skall följa
sina egna lagar, utan att därvid skrämmas af nå-
gon skuldkänsla; då själfhäfdelsen anses lika be-
rättigad, lika betydelsefull för personlighetens
värde och för lifvets fullhet som offervilligheten.
Och om det i denna stund rundt om i Europa,
men särskildt i norden, finnes ett nytt släkte af
män och kvinnor, hvilka i sitt personliga lif som
i sitt äktenskapliga samlif allvarligt söka förverk-
liga både den manliga och kvinnliga^ personlig-
hetens frihet; om i samhället som i hemmen
kvinnans personlighet nu tar sin egen plats bred-
vid mannen, då är det framför allt du, Henrik
Ibsen, hvilken lärt man som kvinna, huru myc-
ket rikare lifvet kan blifva för dem bada, sedan
hängifvenheten består däri, att kvinnan pa alla
områden är en personlighet, som ger sig, icke en
varelse, som kastar bort sig.
Genombrottet af detta nya ideal har kraft
svåra strider, och mången kvinna skulle upp-
gifvit striden, ifall icke du gifvit henne modet
att trots allt följa sin af dig väckta instinkt om
vägen till en större lycka för både man och kvin-
na Om du, som det synes mig, med något mil-
dare blick ser på kvinnan än på mannen, sa ar
det emedan du upptäckt: att när du vunnit oss
kvinnor för ditt nya ideal, då ha vi mera helt
och hänsynslöst än mannen sokt forverkliga det.
Du känner alla våra svagheter, men du kanne
äfven vår styrka, och du vet, att den finns i vårt
hjärta ! Du har visat, huru kärleken ofta vant en
mans frälsning, och huru, när hans blindhet eller
hårdhet »dödat kärlekslifvet» hos en kvinna,, han
för sig själf uttorkat lifvets yppersta kraftkalla.
I det nya rike, hvars store siare du är, hai
du icke gifvit samma plats åt tron och hoppet,
som de äga i det rike, hvars sol dalar Foi diB
äro tviflet och sorgen större an tron och hoppet,
men äfven för dig är fortfarande karleken storst.
Och det är framför allt därför jag a kvinnornas
vägnar tackar dig, tackar dig, för att du hos kvin-
nan älskat och besjungit hennes karlek medan
Au lärt henne ett nytt och storre satt att alska.
När du som yngling uttalade ^et stolta beslu-
tet, att du ville nå det största af allt, anade du
kanske redan, hvad detta är och nu vet du det
sedan du nått det. Det största af allt ar att
gifva världen nya ideal, att se dem spira i sam-
tiden, men icke hinna upplefva deras fulla fo1verk’
ligande. I dina stilla stunder under dessa fest-
veckor har du - som sagt, att den ensamme ai
den starkaste - helt visst tröstat dig med att
Europas jubel icke betyder, att mänskligheten re
dan nått upp till dina tankars högt belägna vid-
der. Och — sedan jag nu tackat dig a de sven
ska kvinnornas vägnar för hvad du gifvit oss alla
— så vill jag för egen del tacka dig, emedan du
ännu, ehuru ombrusad af folkens hyllning, ai
den i mycket oförstådde, den enastående och
därför — alltjämt — den starkaste!
Stilla och inåtvänd satt skalden under
detta som under föregående tal. Men vid
de sista orden blixtrade det under hans
buskiga bryn. Och nog kunde bland de
närvarande fröken Ellen Key taga at sig
lejonparten af hans med jubel besvarade,
lågmälda tack för den förståelse han mott,
en förståelse, som han ville göra fruktbärande
i sin Uifvande produktion, hvilken han hop-
pades ej måtte blifva ringa.
Och fröken Henrika Widmark hyllade
Ibsen med klingande vers och fru Lovisa
Petterkvist med ramaste Jockmocksprosa,
och intendenten Upmark frammanade fru
Ibsens mer än lofligt skymda gestalt.
Och Henrik Ibsen var nöjd, efter hvad
han själf sagt. Men jag var inte så. Midt
i min stilla hänryckning grämde jag mig,
grämde mig oresonligt öfver att icke hän-
synslöst ha röfvat ett famntag från den
gamle, då han vid kaffet satt ensam och
värnlös i lagerträdets skugga. Ella Rot.
-❖
Än en gång kvinnorna
och försvaret.
Herr Redaktör!
duns nummer för den 25 mars innehåller un-
\ der rubriken »Frid på jorden» en varmhjär-
tad artikel i fredsfrågan. Jag delar förts åsikt,
att krigets afskaffände är önskvärdt och att ut-
vecklingen synes peka därhän.^ Men däremot
finner jag flere uttalanden i artikeln om kriget
ensidiga, vare sig detta beror påatt författarinnans
uppfattning är sådan eller på att hon i polemi-
ken kommit att endast betona den sida af saken,
hvarigenom hon skiljer sig från sin motståndar-
Då det enligt min åsikt ingalunda är likgiltigt,
om den svenska kvinnan afgör sin ställning till
freds- och försvarsfrågan från en oriktig eller
riktig uppfattning af kriget, tar jag mig friheten
att anknyta följande reflektioner till »en dotter
af Sveas» artikel. Jag ber särskildt få påpeka
att jag ej vänder mig mot artikeln i dess helhet,
utan endast mot vissa detaljer, hvilka, om de
lämnades oemotsagda, lätt skulle kunna slmka
in i medvetandet såsom sanningar på samma
gång som den vackra tendensen. _ _
Först och främst vill jag skärskåda jämförel-
sen mellan »hjältekonungens krig» och »Birger
Jarls fridslagar». De senare kostade enligt iort.
»icke en blodsdroppe». Jag tillåter mig betvifla
detta. Månne öfverheten fick bära svärdet lor-
»äfves vid genomförandet af dem? Månne den
icke fått nödig makt att genomföra dem genom
de blodiga slagen vid Sparrsätra och Herrevads-
bro? För öfrigt synes mig ännu en likhets-
punkt kunna uppletas mellan Birger Jarls och
Gustaf II Adolfs bragder. Den senare synes mig
också ha kämpat för genomförandet af en »trids-
la«» men en internationell, religionsfndens, och
genomförandet af den var väl värdt de offer det
»Huru såg vårt land ut vid hans dod?» fragar
förf. Ja, nog bar den tidens svenska folk tyn-
gre bördor än »det skattetyngda och röstratts-
lösa svenska folket» i vår tid; men den harda
nödvändigheten hade tvingat till en exempellos
utveckling af landets hjälpkällor, som äfven kom
följande tider till godo, och att Sverige ej vant
alldeles utblottadt 1632 är tydligt, eftersom det
ännu i 16 år förmådde att med framgang fort-
sätta kriget och utföra ännu ett. Jag vill ej tor-
neka att många, ofantligt många utvecklmgs-
möjlighéter offrades, men det offret var ej for
stort och motvägdes delvis af det af krigsbehof-
ven framtvingade tidigare tillgodogörandet, som
eljes ej så snart skulle kommit till gagn. _
Vidare manar oss förf. att betänka kugets
offer i människolif. De böra tagas i beräknin-
gen vid ett fullständigt bedömande af detta
krigs nytta och skada, men förringa ej en verk-
lia krigshjältes ära. Att förebrå en statsman
eller fältherre, som i en rättvis fejd hafdat sm
nations eller mänsklighetens sanna intressen, lor-
lusten af människolif, är som att förebrå, en ki-
rurg, som utfört en nödvändig amputation, tor
att han beröfvat patienten en lem. Gustaf Adolf
hade valet mellan en katolsk reaktions alla fasor
och däraf följande hämmande af människosläk-
tets utveckling samt ett krig, hvars olyckor han
för sin del sökte efter förmåga mildra. Det ar
hans ära och mänsklighetens lycka, att han offra-
de vissa den europeiska mänsklighetens lemmar
för att ej hela dess kropp skulle kastas i den
katolska reaktiones helvete. Blodsskulden faller
på dem, som genom sin fanatism nödvändiggjor-
de offren af människolif. .
Ja, nödvändigheten, det är en sak, som ej bor
fattas för att ett företag skall få namn af bragd
i <»od mening, men som ochså fullt rättfärdigar
de= offer det kräfver. Den gamle kung Göstas
ord: »Görer nödde krig, onödde fred», sta för
mig som det visaste, som yttrats om kriget.
De krig, som förts i den andan, ha väl icke
ifiiqa bidragit till vårt lands sanna välfärd och
odling», om de ock kostat-något. Och då förtjäna
väl de bragder och uppoffringar, som i dem ut-
förts, ett rum bland »hvad vårt folk frambragt
ädelt, godt och skönt» vid sidan af, men hvar-
ken framom eller efter, kulturens fredliga segrar,
och äfven en och annan krigisk hjälte kan kan-
ske få uppställas såsom mönster för Sveriges
söner. (Inom parentes sagdt, så menar väl förf.
icke, att kriget fordrar blodtörstiga hjältar. Det
följande motsäger det.) .
Min mening är, att skall den svenska kvinnan
kunna verka för fredsidén hos det uppväxande
släktet, så att det ej under de sekler, som efter
all sannolikhet måste förflyta, innan fredsrörelsen
nått sitt mål, blir odugligt att fylla sin plikt att
försvara fosterlandet, får hon ej^ utgå från den
åskådning, som stämplar alla krig såsom mass-
mord, utan hon måste erkänna, att om än ett
slags krig i sedligt afseende måste likställas med
mordet, finnes det ock ett slag, som har samma
berättigande som den enskildes nödvärn.
Ej heller torde skillnaden mellan rättfärdiga
och ’ orättfärdiga krig sammanfalla med skillnaden
mellan försvars- och anfallskrig, ty det skulle
förutsätta, att allt det bestående vore rättvist.
Om t. ex. en makt sökte genom krig befria Po-
len, Armenien eller Kuba, så stode väl ej rätten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
