Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 22 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
125
1898
pâ försvararens sida, som blott sökte häfda sin
förmenta rätt att bygga sin storhet på en annans
^Äfvenledes borde en svensk kvinna slå döförat
till för de röster, talrikare än den öppna för-
svarsnihilismens, hvilka visserligen erkänna för-
svarskrigets berättigande, men finna i bönen tör
krigsmakten en hädelse, i hvarje kraf pa för-
svarets stärkande militarism, och som öppet
tala om att undandraga medel från försvaret,
därvidstämplande detta sasom orättfärdigt. Aro de
då blinde’för att, om vi försumma vår själfhäfdelse
med vapen i hand, är det en moralisk och poli-
tisk synd, som följes af olyckor såsom straff och
ej af världsfreden, så sant som något godt ej
kan komma" af en pliktförsummelse.
I sådan anda skulle, enligt mm tanke, ungdo-
men undervisas. Sättet få vi öfverlämna till
mödrarnas pedagogiska instinkt. Dock kan jag
ei undertycka en anmärkning mot »en dotter al
Sveas» förkastelsedom öfver »krigshistoner». be-
nomo-år icke individen delvis samma utveckling
som°människosläktet? Skulle icke liksom hos
släktet äfven hos individen den naturliga utveck-
lingen gå från beundran för den krigiska brag-
den och den fysiska styrkan, öfver beundran för
den intellektuella öfverlägsenheten, till hantorel
sen för den moraliska, hvilken känsla naturligt-
vis ej utesluter de förra.
En svensk man.
- *––––––-
Ön\ kvinnlig hemslöjd.
Några tankar om dess värde och befrämjande.
Af Hedvig Holmström.
(Forts.)
Som man ser, antar författaren att väf-
kunnigheten är på väg att dö ut öfverallt
i Sverige. Lyckligtvis misstager han sig
hvad Skåne vidkommer och, som förra årets
stora utställning tillräckligt bevisade, äfven
rörande åtskilliga andra landskap. Månget
arbetarehem äger lyckan att vårdas och
uppbäras af kvinnor, som likna dem i Dan
nemora. Min närmaste grannhustru är en
sådan; af barnen är äldste sonen ute i tjänst,
den yngste i vaggan. Yäfstolen är i gång
långa stunder på dagen och där tillverkas
icke blott tyg till familjens behof, utan
äfven icke så litet till salu. Den äldsta
(12-åriga) dottern väfde under ferierna för-
tiden sommar sin första räcka och blir med
tiden säkert en lika duglig och flitig kvinna
som modren.
I England, industriens hemland, där
man icke på länge känt till någon egentlig
hemslöjd, finnas dock orter, där man börjat
inse åtminstone det moraliska värdet af
kvinnligt handarbete och därför gör försök
att införa sådant bland befolkningen. En
svensk dam, som ett par år haft sin verk-
samhet i England, och där studerat konst-
slöjd m. m, meddelar därom i ett bref
följande: »Det är den engelske skrifställaren,
mr Ruskin, som först väckte tanken på ett
återgående till den gamla husfliten. Denna
tanke har sedan förverkligats med stöd af
yngre friskare krafter, och nu idkas sedan
några år uppe i norra England, i det s. k.
sjödistriktet, där mr Ruskin har sitt hem,
tillverkningen af linneväfnad till afsalu i
hemmen, där linet både spinnes och väfves
samt; blekes efter gammal metod på gräs-
vall. J Befolkningen är häröfver mycket nöjd
och spinnerskor, som jag talade med, för-
klarade, att de aldrig förut vetat, hur många
lediga stunder de hade, ej heller hade de
förstått, att dessa kunde förvandlas i pen-
ningar.
I sydvästra England finnes en ort, dar
ylleväfnader tillverkas i hemmen. En major
Poore och hans hustru hafva där upp-
muntrat saken i afsikt att genom arbetet
hålla hustrurna mera vid hemmen, som där-
igenom blifva mera tilldragande för männen
och hålla dem från kroglifvet. Mrs Poore
lärde själf under året 93 att spinna och
väfva för att personligen kunna deltaga i
denna verksamhet. »
I många trakter af Sverige och icke minst
i månget fabrikssamhälle kunde dylik reform
behöfvas, ty långt ifrån de flesta af dessa
likna Dannemora i detta fall. På många
ställen både på landet och i städerna an-
vändes mycken ledig tid till flitigt säll-
skapande och samtal, som icke äga något
värde. Och det synes som om en del
kvinnor medhunne allt mindre arbete, ju
mer tid de anse sig disponera, så att slut-
ligen äfven hushållning och matlagning fa
sitta emellan och maten köps så färdiglagad
— och dyr — som möjligt.
För den som haft tillfälle att se och jäm-
föra tillståndet i de orter, samhällen och
hem, där hemslöjden idkas, och där den
blifvit bortlagd, skall det icke finnastvifvelom
att det är af största vikt att bevara eller
åter införa densamma. Väl äro de knap-
past många, som i ord och skrift motarbeta
hemslöjden, men säkert är att den likväl
är på väg att mångenstädes dö ut och att det
fordras mycket förståndigt och intresseradt
arbete för att främja denna sak med de
olika medel, som på skilda orter och för
olika arter af slöjd bäst lämpa sig. Säkert
kunde man från grannländerna hämta goda
råd och exempel vid detta arbete, ty^ de
båda norska husflits-föreningarna* i Christi-
ania och Trondhjem visade vid Stockholms-
utställningen prof och bevis på den för-
träffligaste och mest framgångsrika verk-
samhet inom sitt område, och man vet, att
det danska folket, med sin stora förmåga
af sammanslutning och samarbete, inga-
luuda står Norges efter i kraftigt arbete för
husflitens befrämjande. Danskt Husflids-
selskab i Köbenhavn arbetar sedan många
år tillbaka med omkring 350 underordnade
föreningar i alla delar af landet och med
30,000 kronor i statsanslag på det verk-
sammaste sätt för hemarbetets höjande.
Föreningen utgifver sedan 1880 en tidning,
anordnar slöjdkurser och utställningar samt
utsänder reseombud och konsulenter. Dess
verksamhet omfattar både manlig och kvinn-
lig slöjd. Ett så storartadt arbete för hem-
slöjdens befrämjande är möjligen icke så
af nöden i Sverige, som den varit det i
Danmark, där åtminstone den kvinnliga hus-
fliten varit långt mera i lägervall an i vart
land. Men det är dock önskvärdt att äfven
hos oss upplysta slöjdvänner sluta sig
tillsamman till verksamt samarbete för hem-
arbetets höjande. Vi äga sedan många år
den bästa förutsättning och det bästa stöd
för en utvidgad verksamhet i denna rikt-
ning i föreningen »Handarbetets vänner»,
hvilken sedan 1874 arbetar i Stockholm
»för den kvinnliga hemslöjdens förädling i
konstnärligt och fosterländskt syfte». Den
äger omkring 1000 betalande medlemmar
och staten understöder med årligt anslag
af 1,200 kronor dess framgångsrika verk-
samhet, hvilken, ledd af konstnärligt be-
gåfvade och utbildade personer, vunnit det
rikaste erkännande både inom och utom
landet. En svensk slöjdvän kunde endast
med tacksamhet stanna framför dess utställ-
ning förliden sommar. Den omfattade mycket
af hvad som för oss är dyrbart: hand-
arbetet för det svenska hemmet, i nationell
stil, konstnärligt utbildad, och handarbetet
i kyrkans tjänst, så väl användt, att det
förmådde stämma sinnet till djupaste all-
var och andakt.
»Kulturhistoriska föreningen» i Lund för-
enar sedan 1882 verksamheten för sitt ut-
märkta museum med arbetet att utveckla
och höja en sydsvensk konstslöjd, som torde
äga en ganska stor ekonomisk betydelse,
då de konstslöjdare den understöder och
utbildar hufvudsakligen arbeta för försälj-
ning. Denna förening af ungefär 800 be-
talande medlemmar erhåller anslag af staden
Lund samt Malmöhus läns landsting och
Hushållningssällskap, har anordnat utställ-
ningar i skilda delar af landet, äfven i
Danmark, och utgifver både årsredogörelser
samt tidskriften »Kulturhistoriska medde-
lendeu ». (Forts.)
–––-*––––-
* »Den Norska Husflidsforeningen», Christi-
ania, och »Norsk Husflids Venner», Trondhjem.
Svar från Mms papperskorg.
Tolkadt af F. M. C.
Tnunder sekreterarns stora bord
1 jag står tyvärr — och kan nu inte annat.
Men om i laget jag ock haft ett ord,
jag aldrig uppå denna platsen stannat.
Ej mitt år »skuldregistret», det år visst,
— Det måste jag för läsaren förklara. —-
Min stora rondska» och min ->,arga lish,
det är förtal och falska rykten bara.
Af allt hvad kvinnor koka hop, gu nas,
och sända af till Idunsredaktionen,
tar denne bästa bitarne, förstas,
och jag får sämsta, magraste portionen.
Till kvalitet dock — ej till kvantitet —
det år som ville man en Molock mata.
Men ej en sinekur är den diet,
då man blir stoppad med head andra rata.
Ån år det dåligt rimmadt, än för rått,
ån är det endast ben, och aldrig margen,
ån någon skämd och unken smak det fatt,
ån har utaf spenat det endast — färgen.
Än allt för färskt — ån ej på salt man spart,
ån allt för hårdsmålt — ån blott lösa maten.
Än för omoget — bara sura kart
ån »hop-joks» endast ifran alla faten.
Ja det år min »menu» dag efter dag.
Nog vill det till att ej /å ondt i magen.
Och sedan heter det ändå, att jag
bedragarn år - då själf jag blir bedragen !
Jaq aldrig bedt om »varma hjärtans bikt»
och ej om låghalt vers, ej *rama prosan*.
Jag rår ej för, att sådant där sa kvickt
direkt till »dumma korgen» ställer kosan.
Kanhända är det någon attraktion,
ty som man vet, söks malm utaf kaka.
Men från en dylik association
jag dragev mig vied tacksamhet tillbaka.
För hvarje post, som Kalle bär hit in
jag utaf inre fruktan står och skälfver._
Men glad och lättad blir jag i mitt sinn
för kvar gång Britta upp och ner mig hvalfver.
Hon år den enda kvinna jag förstått
och utaf holiken jag förstås tillbaka.
De andra se i mig en buse blott,
som utaf hjärtans lust de ville skaka.
Dock nu till dem ett litet ord titt sist
_för sanningen går Idun själf i borgen .
Ej världen hafver några snillen mist
igenom mig — den stackars
J Papperskorgen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
