Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 29 april 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 IDUN 1898
den till henne med några rader, som blott in-
nehöllo ett farväl och en välönskan.
Han visste jn, -hvar hennes plats var belägen,
och från scenen kunde han tydligt se, huru hen-
nes ungdomliga skepnad genom den ljusa dräkt,
som hon bar, framträdde ännu tydligare mot half-
mörkret i salongen.
Hans vänner sade efteråt, att han aldrig spe-
lat och sjungit så bra som den kvällen. Det var
också för henne han sjöng: hvad brydde han sig
om sin lilla motspelerska, det var henne han ville
bedåra med sina toner, — henne, som han nyss
afstått från!
När han i samma ögonblick som ridån för
sista gången gick ned, såg henne sitta där, ljus,
fager och skär, greps han af en bitter ånger öf-
ver det afsked, han uttalat i biljettens ord. Men
samtidigt kände han innerst en tillfredställelse
öfver sitt beslut; han visste att han handlat som
en man — det, som han helst af allt ville
vara -— — —.
Plan fick aldrig återse henne, men han lycka-
des att få reda på det namn, som hon kom att
bära, samma namn som han i kväll läst på det
lilla häftets titelblad.
Var hon ännu bland de iefvande? Säkert var
hon då nu lika vissnad som den bukett han en
gång skänkte henne; kanske de blå ögonen dock
ännu kunde blicka lika sällsamt — ––– -,
Den ensamme gamle konstnären lutade sig
bakåt i sin stol, och medan höststormen därute
sjöng om alltings förgänglighet, drömde han om
henne, som han velat spara. Och det kom öfver
honom liksom en känsla af att hans långa lif
skänkt honom åtminstone en seger, som ej var
fåfänglig.
- *––––––––-
IV.
]yu har den kommit, den ljufva våren,
^JL Och sopat undan allt mörkt och tungt,
Jag tror man glädes allt mer med åren
Åt allt, som spirar så friskt och ungt;
Jag gläds åt sippor och vallar gröna,
Åt minsta brodd, som mot solen 1er,
Och är så tacksam för allt det sköna,
För all den glädje, som våren ger.
Och när se’n drifvan har smält på marken
Och utaf vintern ej spår finns kvar,
Framför mitt fönster här ner i parken
Det vimlar »bytingar» hela da’r,
Med viktig min och med sked i handen
De minsta tulla på tjocka ben,
Som bylten ligga de se’n i sanden
Och må så ljufligt i solens. sken.
Och hos de gamla, som suttit inne
1 skumma kammaren vintern lång,
Snart väekes längtan i åldrigt sinne
Dit ut till grönska och fågelsång.
Jag ser dem då i det vackra väder
Med käpp i handen så sakta gå,
Och i mitt hjärta jag varmt mig gläder
Med alla gamla och alla små.
Men hvad ■— nu står jag här grymt förlägen,
Har jag med krönikan råkat vill?
Förlåt, att jag från den rätta vägen
Blef grundligt narrad utaf april; ’
Från Idun, fruktar jag, skral blir tacken,
Fastän min vårbit blef tämligt kort,
Ty det lär vara så fullt i faeken
Med poesi utaf denna sort.
Här i vårt hörn ha vi läst i bladen,
Och vi ha fröjdats fast långt ifrån
Ät hur det festats i hufvudstaden
För Norges allra som störste son,
Och vi ha undrat en smula bara
— Man vet, hur tankarna gå ibland —
Hur stor väl skulle de>i svensken vara,
Som blef så firad af Norges land!
Den »store ensammes grymt måst lida,
Ty nog bör strida mot hans natur
Att intervjuas från sent till tida’
Och bli beskådad som underdjur,
Att våra damer sig rent förgapat,
Vi hört och hoppats i stillhet på,
Att fullt så konstiga, som han skapat,
Han icke träffat bland dem ändå.
Ett tack vi ville de herrar ägna,
Som så publiken ha rätt förstått
Och ifrån början oss velat fägna
Med. Ibsen-skvaller båd’ stort och smått,
Hans rum och allt fick man lära känna,
Gardiner, möbel i minsta vrå,
Ja, till och med att där fanns en penna
Och lite papper att läska på.
Oss denna månad en nyhet gifvit,
Som nog gör lifvet mer sältt till slut,
Och Ibsen aldrig sitt Dockhem skrifvit,
Om denna upptäckt man gjort förut;
Ej allt dock veta de skalder stora,
Och gåtor lösas af fler än dem,
Nu aldrig mera en stackars Nora
Behöfver rymma från hus ■och hem.
En snäll professor oss vitt begåfva
Med apparat utaf sinnrikt slag,
Och inga unga sig mer förlofva,
Förr’n de ha pröfvats på den en dag,
Om deras »toner» då passa samman,
Ger apparaten en ljuflig låt
Och bröllop firas med fröjd och gamman,
Men annars måste de skiljas åt.
Förr när de stackrarna intet visste,
På lyckan var man så viss i tron,
Och märkte först, att man tagit miste,
När man fick höra den falska ton,
Och eget var det, att denna stunden
Kom jämt för sent för de unga tu
Och nästan alttid se’n man var bunden
Och fästmön redan en liten fru.
Visst herr professorn jag högt vill akta,
Och apparaten är nog perfekt,
Men ändock icke irots alla fakta
För den jag hyser så stor respekt,
Ty trofast kärlek kan göra under
Och komma bästa »maskin» på skam,
Och efter sorger och mörka stunder
Sist rätta »tonen» kan komma fram.
Och så vi hört, att man kan bli fager,
Om man har hälsa och ungdom kvar
—: För oss matronot finns ingen dager
Att oss förbättra på gamla da’r —
De mörka böra af Wagner njuta,
Det skall dem gifva den rätta » teint»,
För blonda ger det som mest valuta,
Ifall de »bada sig» i Chopin.
Och om det råkar en ungmö hända,
Att näsan blifvit för hvass och smal,
Så bör hon dagarna uti ända
Få andas vällukter utan tal,
Men är i stället så sorglig kasus,
Att den har blifvit för stor en bit,
Det ordineras för hennes nasus
Den ljufta doften utaf sulfit.
Om i ditt ansikte skutte sitta
Två ögon små liksom pepparlcorn,
Så bli de större, om du vill titta
På elefanter och kyrkotorn.
Först rita af er, som af naturen
Ni varit ämnade till att bli,
Och se’n som skönheter efter kuren —
Och Idun får sig ett galleri!
Snorre.
–––––– *––––––—
Örr\ kvistig t\en\slöjd.
Några tankar om dess värde och befrämjande.
Af Hedvig Holmström.
(Forts,).
essa två föreningar torde vara de enda
svenska föreningar, som verka för
den kvinnliga hemslöjdens höjande, då man
undantager några dylika, som arbeta i huf-
vudsakligen filantropiskt syfte, om de än
därmed förena ett för smaken förädlande
inflytande.
»Handarbetets Vänner» står redan i för-
bindelse med flere af vårt lands hushåll-
ningssällskap och erhöll för några år sedan
af dessa omkring 1,900 kronors anslag.
Det vore nog ej. svårt att med understöd
af dessa sällskap, som alltid visat sig be-
hjärta hemslöjdens värde, bilda frivilliga
föreningar i alla läa, som med stöd och
ledning af »Handarbetets Vänner» arbetade
i samma syfte som denna förening, natur-
ligtvis med ett för hvarje orts förhållanden
passande val af slöjdarter. Svenska staten
utsänder sedan många år tillbaka under-
visare i manlig slöjd, som årligen gifva
lärokurser i skilda delar af landet, och man
torde väl kunna påräkna dess understöd
äfven för kvinnlig slöjd och det just i samma
praktiska, verksamma form. Om kompetenta
lärarinnor och rådgifvare kunde tillkallas
af de olika slöjdföreningarna, så skulle dessa
konsulenter, genom att anskaffa mönster,
rita modeller, meddela undervisning, prak-
tiskt och teoretiskt, samt möjligen hålla
offentliga föredrag i ämnet kunna sprida
sund smak och förnuftiga åsikter inom
slöjdens område till mången aflägsen ort
af vårt vidsträckta land. De borde äfven
såsom prisdomare medverka vid slöjdförenin-
garnas utställningar, ty väl ordnade sådana äro
särdeles verksamma medel att leda handarbe-
tet in på goda vägar. De hemslöjdutställnin-
gar, som bruka anordnas tillsamman med
häradernas landtbruksmöten i vissa land-
skap, skulle gagna vida mer än nu är fallet,
om de ställdes under ledning af dylika slöjd-
föreningar och deras erkändt duglige kon-
sulenter eller instruktricer. De medel, som
användas för häradsutställningarna, skulle i
så fall kunna gifva god ränta. Man kunde
då vänta, att grundsatser skulle tillämpas,
hvilka skulle visa sig verksamt befordra
hemslöjdens höjande. Frn Adlersparres tre
enkla regler för ett godt handarbete, att det
skall vara: »ändamålsenligt, varaktigt och
prydligt», skulle till exempel såsom grund-
läggande villkor att börja med utestänga
en mängd oförståndigt hemslöjdsarbete, som
nu får utställas samt både beundras och
eftergöres. Ty allmänheten fäster sig visst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
