Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 17. 29 april 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189S fDÜN Irj’D
)UR_NOTISBOKEV.ri
Drottningen i Honnef. Under sin vistelse
i Honnef har drottningen hos sig sett flera af
sina släktingar, såsom änkefurstinnan af Wied,
prinsessan Elisabeth af Waldeck-Pyrmont, arf-
storhertigen och storhertiginnan af Baden m. fl.
Änkekejsarinnan Fredrik har, åtföljd af sin dot-
ter, prinsessan Viktoria af Schaumburg-Lippe,
afven gjort besök, och som bekant tog vår kron-
prins vägen från Karlsruhe till Dresden öfver
Honnef.
Kronprinsessans hälsotillstånd. I dagarne
har en konsultation ägt rum i Nervi mellan ge-
heimerådet prof. Erb och d:r Munthe angående
kronprinsessans hälsotillstånd. Förbättringen
fortgår, men krafterna äro ännu något nedsatta.
Storhertigen och storhertiginnan af Baden ha
anländt för att besöka kronprinsessan under någ-
ra veckor.
T>Literis-» åt fru Gulbranson. Fru Ellen
Gulbranson fick efter ett af sina senaste upp-
trädanden som »Valkyrian» genom operans di-
rektör mottaga medaljen »Literis et artibus».
*
Kvinnlig badläkare. Med. kand. fröken
Elin Beckman har förordnats att under somma-
ren bestrida läkarebefattningen vid Särö bad-
anstalt.
–––- *–––-
oefterhärmliga naivitet som ett af svartsjuka an-
fäktadt litet hustrubarn, och Sven Scholandér är
nu en gång för alla erkändt oemotståndlig som
»Le joli tambour» och dansmästar Mollberg.
Filharmoniska sällskapets tredje abonnements-
konsert under säsongen, med uteslutande skan-
dinaviskt program, under anförande af herr Vil-
helm Stenhammar, uppfördes sistlidne tisdag i
Musikaliska akademiens stora sal inför en full-
talig, distinguerad och erkännsam publik, med
konungen, hertiginnan af Dalarna, prinsarna Oarl
och Eugen samt prinsessan Ingeborg som repre-
sentanter för konungahuset. Berwalds imposanta
ouvertyr till hans opera »Estrella di Soria» väckte
lifiigt bifall. Mattare mottogs fröken Valborg
Aulins intressanta tonsättning till Wirséns dikt
»Procul estel», möjligen på grund af det mindre
tillfredsställande sätt, hvarpå mezzosopransolot
utfördes. Normans tre vårfriska visor a capdla
föredrogos och mottogos con amore, och fru Ellen
Gulbransons öfverlägsna tolkning af Griegs »Fra
Monte Pincio» och »En Svane» hälsades med
jubel. Men detta allt var endast preludier till
det mäktiga slutnumret, Griegs ofullbordade mu-
sikdrama »Olav Trygvason» med text af Björn-
stjerne Björnson. Ord och musik bildade ett
öfverväldigande helt till förhärligande af den
»evige Asatro». Fagra och majestätiska som gu-
daläran själf, utfördes körerna med verve och
inspiration, och åt völvens parti, hvars besvär-
jelsesång är präglad af all hedendomens mystik,
förlänade fru Gulbranson ett skälfvande drama-
tiskt lif.
–––––––––- 4*–––––––––-
Sandkorn
sera mig för er vackra tanke. Jag är för
mycket lokalpatriot för att anse mig ha rätt
att ge något pekuniärt understöd till ett
företag af så vidsträckt verkningsfält — ett,
som gäller hela länets och inte bara vår
stads intressen. I)et är t. ex. min åsikt, att
hvarje kommun, hvarje individ först och
främst har skyldighet att hjälpa sina när-
maste, sin egen lilla krets, och att vi först
då denna grundsats blir allmänt erkänd och
tillämpad, kunna komma till ett sådant saker-
nas skick, att välgörenheten blir reglerad
en gång för alla och behofvet af hjälp öfver
hela världen inskränkt till ett minimum.
Nå, det där sade jag er, och om ni också
inte gillade mina åsikter, böjde ni er lik-
väl för dem i det speciella fallet, och vi
skildes åt som goda vänner . . . inte sant?»
»Jo visst.»
»Och sedan dess ha vi aldrig på minsta
sätt varit i delo med hvarandra. Skälet till
er reserverade hållning i går kan således
inte vara något rent personligt. Kanske den
beror på, att ni af princip ogillar sådana
där apoteoser, som den mina stadsbor be-
hagade hedra mig med i går? Må så vara,
ni har kanske rätt däri, och jag erkänner,
att välviljan tog sig ett och annat öfver-
drifvet uttryck, som föga stod i förhållande
till de små tjänster, jag varit i tillfälle att
göra vår stad ; men nog vet ni lika väl som
jag, att det hela ändå hade till grundval
en känsla af verklig välvilja och af en •—
ja, hvarför inte? — till en viss grad be-
rättigad tacksamhet. Dessutom har ni na-
turligtvis tillräcklig världserfarenhet och män-
niskokännedom för att veta, att en festtalare
ofta berusar sig med egna vackra ord och att
— i synnerhet litet längre fram på kvällen —
den goda maten och den eldiga champagnen
ha en dryg andel i all den rökelse, som upp-
sändes och hvars ångor inte kunna förvirra.
någon sundt anlagd människas hjärna? —
Seså, sitt nu inte där längre och se mystisk
ut och låt mig famla omkring på måfå, utan
stilla min nyfikenhet och svara mig rent ut
på min fråga: hvarför spelade ni i går gent-
emot mig för första gången rollen af en
skygg sensitiva, en Noli me tangere?»
Pastor Lindeman hade suttit där med
tankfull och litet förlägen min och nupit
bladmassan ur ett lönnlöf, så att endast nerv-
skelettet återstod; nu såg han upp, mötte
konsulns blick med sina ärliga, allvarsamma
ögon och sade trohjärtadt:
»Allt hvad ni nu säger mig, herr konsul,
om mitt beteende i går, vittnar om att ni
är en ovanlig människokännare . . . eller ock-
så att jag har för litet världsvana för att
ge mig ut i sällskapslifvet. Jag har omed-
vetet burit mig taktlöst åt och kanske sårat
er . . . jag ber er om förlåtelse, och för att
på det enda sätt jag kan söka godtgöra min
förseelse vill jag berätta er en historia . . .
någonting som hade händt mig på förmid-
dagen i går och som utgör den enda för-
klaringen på mitt uppförande.»
»Godt. Är historien lång?»
»Den blir kanske inte så kort.»
»Vill ni då, innan ni börjar den, ge mig
en cigarett? Jag förstår allting bättre sedt
genom tobaksmoln, och jag är aldrig så be-
skedlig och förlåtande, som då jag röker à
quatre mains. »
»Då skall jag skynda mig att också tända
en cigarett,» sade pastorn småleende. ■—
»Jag är, som ni vet, herr konsul, tillika
fångpredikant och har ofta mina vägar upp
till stadens cellfängelse. Bland arrestanter-
/VUSIK.
K. Operan gaf i onsdags »Romeo och Julia»
med fröken Märta Petrini i Julias roll. Fröken
Petrini, som nu afslutat sitt uppträdande å Ita-
lienska operan i Petersburg, började härmed ett
kortare gästspel, innan hon tillträder sitt gäst-
engagement vid hofoperan i Stuttgart.
Operans direktion hade äfven lyckats träffa öf-
verenskommelse om ännu ett gästuppträdande
af fru Ellen Gulbranson som i går torsdag, då
man fick tillfälle att höra sångerskan i Ortruds
parti i Lohengrin. Vi återkomma till ett när-
mare omnämnande.
K. Dramatiska teatern bjuder sedan i onsdags
på ett nytt program, då för första gången upp-
fördes »Teatern», komedi i 4 akter af Gustav
Esmann, öfversättning från danskan. Vi äro först
i nästa n:r i tillfälle att uttala vår mening om
föreställningen.
Sven Scholanders Musik- och Bellmansafton i
Vetenskapsakademiens hörsal fredagen den 22 den-
nes var, som vi förutsagt, till trängsel besökt
samt utmärkt genom den för dessa högtidsstun-
der kännetecknade höga och intima stämningen.
Men så var också programmet af uppryckande
slag. Efter Sehlstedts små idyller och Frödings
dråpliga »I valet och kvalet» samt »Melangtä-
rens intåg i Kalsta», mästerligt föredragna hvar
efter sin art, följde den ej mindre spirituelt åter-
gifna internationella afdelningen med den be-
skäftige och förnumstige »Vetter Michel» i spet-
sen, följd af bland andra »Capitän und Leute-
nant», som defilera förbi ända in i »Himmel
und Hölle», af den kysstäcka »Collinette», af
»Le vieux mendiant» med sitt hjärtskärande
»c’est parfait» och af »la gentille p’tite cousine»
med sitt naiva lilla bref till »son cousin». Och
så till slut en hel uppsjö af våra egna gamla
oförlikneliga,ypperligt individualiseradeBellmans-
figurer. Gör efter, den som kan!
August Lindbergs mâtiné å k. operan sistlid-
ne söndag bjöd på »Gringoire», 2:dra akten
ur »Vi skiljas», »Vid vaggan», monolog, fram-
sagd af fru Ellen Hartman, danska visor, sjungna
af fru Helga Having, samt svenska och franska
sånger, föredragna af herr Sven Scholandér. Ma-
tinégifvaren förde själf som den älskvärde poe-
ten-vagabonden Gringoire sina trupper i elden
och afslutade segerrikt attacken som Des Prunel-
les i »Vi skiljas». Största andelen i manspillan
hade för öfrigt »solisterna». Så briljerade fru Ho-
ving med sitt raffineradt pikanta återgifvande af
det »blöde danske sprog», fru Hartman med sin
Utkast för Idun af Ernst Landquist.
(Forts.)
Net öfverraskade och irriterade mig att
bland alla dessa af välvilja och beundran
skinande ansikten rundt omkring mig finna
ett så stelt och reserveradt som ert, det var som
en mörk fläck i den ljusa taflan, och jag kände
mig till mods ungefär som en kokett dam,
van att hyllas af alla och som gör det till
en hederssak för sig att kufva och eröfra
just den ende, som djärfs spjärna emot
hennes tjusningsmakt. Det var väl den kän-
slan eller instinkten, som dref mig att efter
middagens slut se mig om efter er, så snart
jag kunde göra mig litet ledig från dem,
som trängdes kring jubilaren. Men ni var
försvunnen,’ och jag hittade er inte förr än
allra längst bort i hotellträdgården, där ni
satt i en löfsal, ensam med er cigarr. Jag
såg mycket väl, hvilket oangenämt intryck
det gjorde på er, då jag plötsligt stod fram-
för er, ni skiftade färg och såg er omkring,
som om ni sökt ett gömställe, och då borg-
mästaren och landssekreteraren kommo och
ropade på mig och afbröto vårt nyss påbör-
jade samtal, var det en riktig lättnad för
er att bli mig kvitt. Ni är ju annars inte
så där skygg af er, och vi ha ju råkats
många gånger förr ute i sällskapslifvet och
pratat långa stunder med hvarandra och
alltid kommit mycket bra öfverens. Det
måste därför finnas något skäl, hvarför ni
just i går på ett nästan demonstrativt sätt
visade er så afvog mot mig. Ett ögonblick
tänkte jag, att det möjligen kunde bero på,
att jag sade nej till er den där gången, då
ni kom till mig och ville intressera mig för
grundandet af ett hem för frigifna fångar,
men så kom jag ihåg, att det ju är mer
än två år sedan och att jag sedan dess mång-
faldiga gånger rönt prof på edra vänskap-
liga tänkesätt mot mig. Jag vill minnas,
att jag den där gången vidlyftigt framlade
för er mina skäl, hvarför jag inte kunde
annat än med mina tysta sympatier intres-
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO Guid.med.aU
vid 1897 års Konst- och Industriutställning
i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0139.html
